Idag sammanfattar jag miljöpartiets klimatpolitik på
Uppsalainitiativets blogg. Det är förhoppningsvis bra läsning inför att man ställer sig i valstugan också.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Miljöpartiet anser att politikerna måste lyssna på forskningen. De senaste åren har det blivit allt tydligare att läget är allvarligare än vad som tidigare varit känt. Miljöpartiet anser nu att klimatmålet ska skärpas till högst 1,5 graders uppvärmning. Tvågradersmålet är inte tillräckligt.
Det kan tyckas optimistiskt att förespråka skärpta klimatmål i dagens läge efter misslyckandet i Köpenhamn. Om inte utsläppen börjar minska kraftigt kommer redan tvågradersmålet överskridas. Men de långsiktiga klimatmålen kan inte sättas utifrån vilka åtgärder som skulle kunna passera den amerikanska senaten i dag, utan måste sättas utifrån vilket utfall och vilka klimatrisker vi är beredda att acceptera för framtiden.
Ju närmare valet kommer desto större blir frestelsen för vissa politiker att ta till populism och klaga över bensinpriserna. Miljöpartiet håller emot. Det krävs stora åtgärder för att säkra klimatet, och vi vågar stå för att även impopulära lösningar behövs. Det är viktigt med ny teknik, men de enkla lösningarna kommer inte att räcka. Det behövs både ny teknik, stora investeringar i ny infrastruktur och att människor förändrar sin livsstil. Framtidens samhälle kommer på många sätt att vara ett bättre samhälle, med mer avancerad teknik och ökad resurseffektivitet, men det kommer inte att vara likadant som idag. Människor kommer att äta mindre kött, åka mer kollektivt, bo i betydligt mer välisolerade hus, och bilarna kommer att drivas med andra bränslen än bensin.
Idag släpper Sverige ut flera gånger mer CO2 än vi skulle göra om världens klimatutrymme fördelades rättvist. Det är inte bara moraliskt självklart att vi måste minska våra utsläpp - det är nödvändigt. Om inte vi som bor i den rikaste delen av världen gör vår del så blir det mycket svårare att övertyga länder som Kina och Indien att de ska avstå från materiell konsumtion för att begränsa sina utsläpp
IPCC har rekommenderat att rika industriländer ska minska utsläppen med 25-40 % till 2020 jämfört med år 1990. De rödgröna partierna vill minska de svenska utsläppen med 28,8 megaton. Det motsvarar 40 % sedan 1990. Borgarna säger att de också har ett 40 % mål, men de vill att 6,7 Mton av detta ska genomföras utanför EU. Vi vill göra minst lika mycket som regeringen i andra länder, men ser inte det som en ursäkt att skruva ner målsättningen i Sverige.
Även inom EU har de rödgröna högre ambitioner. Just nu förs en intensiv debatt om ifall EU ska skärpa sina mål om minskande utsläpp från 20 till 30 %. Det är otillräckligt men ändå ett viktigt steg i rätt riktning. I dag så är regeringen emot detta.
Men den stora skillnaden mellan miljöpartiet och regeringen är att vi har mängder av förslag som kan genomföras här i Sverige.
Två av de mest effektiva sätten att få ner utsläppen är koldioxidskatt och kilometerskatt för lastbilar. Miljöpartiet har motionerat om att höja CO2-skatten, och om vårt förslag gått igenom skulle bensinpriset höjas med 2 kronor litern. I den rödgröna uppgörelsen nådde vi dock bara fram till 49 öre. Enligt en sammanställning från TT skulle den höjningen innebära att bensinpriset fortfarande bara är 12:e högst i Europa, men det gör att de bättre bränslena blir mer konkurrenskraftiga.
I den rödgröna uppgörelsen har vi också fått igenom att lastbilar ska beskattas per körd kilometer, vilket redan görs i många länder, och det kommer att styra över trafik till båt och järnväg.
För att underlätta övergången från bensin till andra bränslen vill de gröna också satsa på en konverteringspremie för den som bygger om sin bil till drift med etanol eller biogas.
Enligt FN-organet FAO står den globala köttkonsumtionen för 18 % av utsläppen av växthusgaser. Oavsett hur det går i valet så kommer Sverige behöva arbeta för att minska köttkonsumtionens klimatpåverkan. Till att börja med föreslår vi att skolköken ska få utbildning i att laga god vegetarisk mat och att minst en dag i veckan på skolorna ska vara köttfri.
Tyngdpunkten i miljöpartiets klimatpolitik ligger på stora satsningar för att ställa om till ett klimatsmart samhälle genom bland annat investeringar i infrastruktur, grön energi och energisparande åtgärder. I första hand så är det något som bör göras för miljöns skull, men det är också ett sätt att få ekonomin på fötter igen och minska arbetslösheten. Miljöpartiet vill att det ska satsas 70 miljarder extra de kommande fyra åren på bland annat järnvägar, vindkraft, och renoveringar av de numera ganska nedslitna miljonprogrammen så att de blir mer energisnåla
Detta överlappar delvis med de rödgrönas förslag att satsa 100 miljarder mer än regeringen på infrastrukturen de kommande tio åren, och dessa pengar går nästan enbart till järnväg och kollektivtrafik.
En fråga där miljöpartiet skiljer sig tydligt från både borgarna och socialdemokraterna är frågan om vi ska bygga den så kallade Förbifarten, två mil sexfilig motorväg för 28 miljarder väster om Stockholm, eller om vi istället ska satsa de pengarna på kollektivtrafiken.
När det gäller flyget så vill vi till att börja med hindra utsläppen från att öka. Vi vill införa en flygskatt igen och förbättra järnvägsnätet så att inrikesflyget söder om Sundsvall blir onödigt. (Vi har inte föreslagit något förbud, även om vissa underligt nog ändå angriper oss för detta.)
Det finns mycket mer som borde nämnas men artikeln börjar redan bli lång. Så avslutningsvis vill jag att vi lyfter blicken till den internationella nivån.
I Sverige förekommer det en stundtals förvirrad debatt om ifall vi ska minska våra egna utsläpp eller om vi ska satsa på att minska utsläppen i andra länder istället. Miljöpartiet anser att vi måste göra båda. Och till skillnad från regeringen vill vi inte finansiera klimatåtgärder genom nedskärningar i fattigdomsbekämpningen.
Den stora skillnaden mellan blocken är att borgarna vill göra mindre, framförallt i Sverige.
Det finns de som hoppas att det skulle vara billigare att genomföra åtgärder i utvecklingsländerna, men det är minst sagt osäkert. När man diskuterar frågan om vilken politik som är mest effektiv måste man bestämma sig för vad det är man vill uppnå. Om målet är att kompensera delar av de svenska utsläppen till absolut lägsta möjliga kostnad så kanske den billigaste metoden är att gräva ner träkol på åkrarna i Afrika. Men är det verkligen det som är målet?
För att klara klimatkrisen måste vi skapa ett tryck i samhället för att gynna utvecklingen och stimulera användningen av nya klimatsmarta teknologier. Om vi sänker ambitionerna hemma i Sverige så försvagar vi också drivkraften för den här utvecklingen. Samtidigt så skulle vi gå miste om en möjlighet att visa för allmänhet och makthavare i länder som USA och Kina att det är fullt möjligt för ett rikt industriland att göra rejäla minskningar till rimlig kostnad.
Världen behöver länder som går före. Det största problemet i den globala klimatpolitiken är att det finns för många politiker som ursäktar sin egen passivitet med att andra inte heller gör det som behöver göras.
Andra bloggar om: miljöpartiet, klimatpolitik Intressant
