Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

04 december 2016

"Försvara inte kol- och oljebolagens lobbyism"

Jag har en slutreplik i GP om varför vi borde hålla fossilföretagens lobbyister borta från de internationella klimatförhandlingarna.

 * * *

Försvara inte kol- och oljebolagens lobbyism

Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, försvarar världens största kol- och oljebolags närvaro under klimatförhandlingarna i en replik på min artikel om klimatlobbyism.Goldmann verkar omedveten om att fossilindustrin faktiskt är närvarande under förhandlingarna. Det finns exempel där fossilindustrin till och med ingått i nationella delegationer, som när Shell förhandlade för Nigeria under COP16. På årets klimatförhandlingar COP22 kastade man ut alla observatörer från ett möte om marknadsmekanismer för att fossilindustrin var närvarande och kartlade ländernas förhandlingspositioner. Fossilindustrin anordnar också kampanjer, seminarier och pratar med ministrar i korridorer och fikarum.

En nyckelroll
Vi håller med om att dialogen med näringslivet måste fördjupas. Den förnyelsebara energisektorn spelar en nyckelroll i att nå klimatmålen. Men det är en helt annan sak att tillåta världens största olje- och kolbolag att finansiera såväl som vara väl representerade vid klimattoppmötena. De har direkta ekonomiska intressen att fortsätta ta upp olja, gas och kol. Fossilindustrin driver kampanjer för att förneka bevis, försena klimatåtgärder och skapa osäkerhet om forskningsläget.

Uppenbar intressekonflikt
Som Goldmann själv skriver behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Det finns en uppenbar intressekonflikt här och därför bör dessa multinationella bolag inte närvara vid klimatförhandlingarna. Företagen, i synnerhet fossilföretagen, har en privilegierad tillgång till våra politiker. Därför har jag under COP22 tillsammans med flera miljöorganisationer drivit en kampanj med över en halv miljon undertecknare, för att hålla fossilindustrin borta från klimatförhandlingarna.

Det finns mer information om kampanjen ”Kick big polluters out of climate policy” om Goldmann önskar sätta sig in i problematiken.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

29 november 2016

"Vi fortsätter, vi kämpar på, vi ska lösa klimatkrisen” - COP22 i Marrakech

COP22 inleddes med ett firande av att Parisavtalet trätt i kraft i rekordfart. Ändå åkte jag till Marrakech med en oro för vad det amerikanska presidentvalet skulle kunna innebära för det fortsatta klimatarbetet. Kanske skulle ambitionerna sänkas med en man som Donald Trump som president. Men, världens länder visade att ingen enskild person har makt att riva upp Parisavtalet, och antalet länder som fortsätter att ratificera ökar hela tiden (i dag 113).

Världens länder signalerade på COP22 att vi inte kan vänta med att lösa klimatproblemen, vi måste agera nu oavsett om USA är med på tåget i dag, eller om de väntar i 4 år. Flera viktiga länder som Kina och Indien poängterade att Parisavtalet gäller och att de kommer att fortsätta med sin omställning oberoende av hur USA agerar framöver.

Bland det viktigaste jag tar med mig från Marrakech är just att Parisavtalet står fast. Nu är det viktigt att EU går före i omställningen och tar på sig ledartröjan. Exempelvis genom att slopa överskottet på utsläppsrätter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS); sluta subventionera fossila bränslen; underlätta för förnyelsebart; och försätta arbetet mot en Energiunion. EU:s medlemsländer bör alla ratificera Parisavtalet och revidera sina nationella bidrag till utsläppsminskningar, NDC, (Nationally Determined Contribution) så att de är i linje med 1,5 graders-målet.

Under COP22 låg mycket fokus på den ”facilitativa dialogen”. Den facilitativa dialogen är viktig för att följa upp och kartlägga utsläppsminskningarna, och återkoppla till ländernas NDC så att de är i linje med forskningen. Vi som representerade den gröna partigruppen i EU-parlamentet, liksom civilsamhället i stort tryckte på för skrivningar om att länderna skulle arbeta med ”ökade ambitioner” vid nästa tillfälle år 2018, vilket tyvärr inte kom med. EU har uttryckt att de ser år 2023 som lämplig tidpunkt att revidera och utveckla sina mål för utsläppsminskningar. Om vi utgår från att vi bara har några år kvar innan världen behöver ha gått över till nollutsläpp, är höjda ambitioner först år 2023 alldeles för sent.

År 2018 är ett viktigt år inte bara på grund av den facilitativa dialogen som då kommer att hållas igen, men även för att FN:s klimatpanel IPCC då kommer ut med sin rapport om vad som krävs för att vi ska klara av att hålla den genomsnittliga temperaturhöjningen till 1,5 grader.

Anpassningsfonden var också något som diskuterades mycket. Fonden skulle upphöra år 2020 då den låg under Kyoto-protokollet. Under COP22 sattes målet att fylla fonden med 80 miljoner dollar. Det uppfylldes tack vare framför allt Sverige, Tyskland, Belgien och Italien. Det beslutades också att Anpassningsfonden i fortsättningen kommer att gälla under Parisavtalet, och lever vidare även efter år 2020.

Det pratades lite om den Gröna Klimatfonden. Men den har nu godkänt finansiering till två förslag på Nationella Anpassningsplaner, för Liberia och Nepal. Detta är viktigt, då fonden nu äntligen blir operationell. Fonden är på väg att ge 2,5 miljarder dollar till olika projekt.
.
Under ett COP sker saker hela tiden, samtidigt och parallellt. Utöver de faktiska förhandlingarna presenterades flera initiativ, som ”2050 Pathways Platform”. Det är en ny plattform för erfarenhets- och kunskapsutbyte om hur länder kan nå nollutsläpp till 2050.

Ett annat positivt besked var att Climate Vulnerable Forum, en sammansättning av särskilt utsatta länder som har gått ihop för att tillsammans höja sina klimatåtgärder. Under COP22 lovade dessa 48 länder att ha gått över till 100 procent förnyelsebart år 2050.

COP 22 tog de första steg för att operationalisera plattformen för urfolk som etablerades i Paris förra året. Plattformen beskrivs som nyskapande och en seger för urfolk världen över. När den blivit aktiv kommer den att öppna för erfarenhetsutbyte och god praxis gällande utsläppsminskningar och anpassning.

Femton år efter det första beslutet om kvinnor och genus under UNFCCC, beslutades i Marrakech att gå vidare med ett utökat arbetsprogram som inkluderar civilsamhället, näringsliv, och andra.

Under COP 22 är även fossilindustrin på plats och försöker påverka förhandlingarna som observatörer, eller delar av ländernas delegationer, och de sponsrar också förhandlingarna. Vi behöver prata mer öppet om hur detta påverkar utkomsten av förhandlingarna och världens klimatambitioner. Därför valde jag, tillsammans med miljöorganisationer från hela världen, att också att lyfta frågan om lobbyism och intressekonflikter under COP22. Det är inget fel med lobbyism i sig, men de allra flesta är betalda av storföretagsintressen. Det här snedvrider de politiska besluten. Det gör det i EU-parlamentet, och det gör det också inom FN:s klimatförhandlingar.

Under COP22 hade arbetet med att revidera de nationellt bestämda målen för utsläppsminskningar kunnat gå bättre. Som det ser ut nu har alla siktet inställt på år 2018, men vi behöver höja våra ambitioner NU, och oavsett så måste revideringen år 2018 också förberedas.

De löften om utsläppsminskningar som länderna hittills har gett är inte tillräckliga om vi ska kunna hålla klimatförändringarna på en acceptabel nivå. En ny prognos från FN:s miljöprogram UNEP visar att planerna ger en uppvärmning på 2,9-3,4 grader. Samtidigt är Arktis idag 20 grader varmare än normalt. De fossila bränslena från kol, gas och olja behöver stanna i marken om vi ska ha någon chans att hålla oss inom de gränser för vad planeten tål. Det handlar om minst 60-80 procent av kol, gas, och olja som inte får grävas upp. För att reglera detta krävs modiga politiska beslut som kan stå emot kortsiktiga vinstintressen och istället arbeta för en långsiktigt hållbar ekonomi och planet. På plats i Marrakech fortsatte aktivister och politiker att driva detta. Jag är glad att under mitt seminarium om ”Keep it in the Ground” ha fått möta så många eldsjälar som varje dag för sin lokala kamp för detta.

Arbetet fortsätter. Redan i maj 2017 ska länderna fortsätta att diskutera vad som behöver ske innan år 2020 då Parisavtalet börjar gälla. Under tiden arbetar vi vidare med att snabba på klimatarbetet. Det är bra att Sverige bidrar med stora summor klimatfinansiering globalt, liksom en historisk miljöbudget på hemmaplan. Det är en klar framgång för Miljöpartiet.

Men fler behöver bidra till omställningen. I dag blockeras många beslut i EU av konservativa politiska grupper i EU-parlamentet, och av medlemsländer som fortfarande har stora delar av sin ekonomi kopplad till fossila bränslen. Det är inte acceptabelt att vi som rika länder håller tillbaka när världen tillsammans måste ställa om för att lösa klimatkrisen. Vi behöver både globala avtal om hur världen ska jobba tillsammans med klimatförändringarna, men i grund och botten måste man också göra något själv. I Sverige behöver vi göra en ordentlig energiomställning, och satsa på sol- och vindkraft.

EU måste leva upp till vad de lovar. I veckan släppte europeiska revisionsrätten (ECA) en ny rapport om Klimatåtgärder i EU:s budget. Det finns en allvarlig risk för att EU:s mål att lägga minst var femte euro av EU-budgeten på klimatåtgärder mellan 2014–2020 inte kommer att uppnås. Om EU vill vara en global ledare genom klimatkrisen behöver både kommissionen och medlemsländerna frångåbusiness as usual” och se till vi på riktigt går från ord till handling i klimatfrågan.

COP22 i Marrakech var ett steg på vägen. Men det kommer inte att räcka med internationella toppmöten, det behövs handlingar i verkligheten. Jag hoppas se fler engagera sig för klimatet, det är något vi måste lösa tillsammans. Vi är den sista generationen som kan lösa klimatkrisen.



Greens/EFA video från klimatmarschen

25 november 2016

"CETA är inte ett frihandelsavtal"

Jag replikerade Gunnar Hökmark om CETA i Jönköpingsposten den 25 november 2016.

(Ej på nätet.)

* * *

REPLIK: CETA är inte ett frihandelsavtal

I en artikel i JP (9/11) påstår Gunnar Hökmark (M) att Miljöpartiet motarbetar välstånd då vi i EU-parlamentet säger nej till det planerade CETA-avtalet. Till skillnad från Hökmark applåderar vi inte bara för att vi hör ordet frihandel, utan granskar också vad avtalet faktiskt innebär - CETA medför nämligen omfattande risker för miljö, klimat och folkhälsa, risker som måste ställas mot att avtalets eventuella ekonomiska fördelar är små, om några.

Det tåls att upprepas att CETA inte är ett frihandelsavtal. Hade avtalet i första hand handlat om klassisk frihandel i form av sänkta tullar hade det närmast varit helt okontroversiellt. Nu handlar CETA dock snarare om regelsamarbete och investeringsskydd, och därmed inte minst om hur företag ges möjligheten att utanför nationella domstolar stämma länder som lagstiftar till skydd för människor och miljö, om företaget upplever att lagstiftningen påverkat värdet av dess investeringar. I oktober skrev över 100 professorer i juridik och internationell rätt under ett upprop som poängterade vilket hot detta faktiskt utgör mot vår praktiska förmåga att stärka skyddet för klimat, folkhälsa och miljö i framtiden.

Medan riskerna med CETA är högst verkliga är de stora effekter för välstånd och jobb som Hökmark talar om snarare rena fantasier. De mest optimistiska prognoserna för CETA spekulerar i en permanent nivåhöjning av BNP för EU:s del på så lite som 0,03 %, och då bygger denna prognos på uträkningsmodeller som i tidigare studier överskattat effekterna av liknande avtal. Rörande sysselsättning finns det inte några trovärdiga siffror på att avtalet skulle skapa ett enda jobb. Tvärtom menar en studie från EU-parlamentets utredningsenhet att det troliga effekterna på antalet jobb av den här typen av avtal är högst marginella.

Hökmark försöker även i sin artikel klumpa ihop extremhögern med oss miljöpartister. Det är varken korrekt eller särskilt klädsamt. Miljöpartiets motstånd mot CETA-avtalet har nämligen inget alls med protektionism eller handelsmotstånd att göra. Tvärtom; Miljöpartiet är positivt inställda till handel, men handelspolitik är inte en fråga om ”för eller emot ”. Frågan är i stället: Hur ska handeln se ut? De risker CETA medför är inte godtagbara, och motsvarar inte alls den typ av fri och rättvis handel som vi miljöpartister vill se.

Att i dessa tider av klimathot, miljöproblem och växande socioekonomiska klyftor ge företag möjlighet att stämma oss utanför nationella domstolar just för politiska åtgärder som försöker lösa problemen är inte rimligt. Framför allt inte med tanke på att priset i bästa fall är några ynka tiondels promille tillväxt. Det borde även Gunnar Hökmark inse.

Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

21 november 2016

"EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet"

Jag skriver i ETC om CETA.

 * * *

EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet

Ceta-avtalet har nu godkänts av EU:s ministerråd. Men varken den belgiska överenskommelsen eller det nya tolkningsinstrumentet har löst grundproblemen med Ceta, och därför måste EU-parlamentet nu stoppa avtalet. Riskerna för miljö, klimat och konsumenter är för stora.

Det kontroversiella investeringsavtalet mellan EU och Kanada såg länge ut att kunna stoppas av Vallonien, en region i Belgien. Under förra månadens medierapportering framställdes Vallonien som en pytteregion i Belgien som ensamma och av oklara skäl gjort sitt bästa för att stoppa Ceta.

Det har väldigt lite med verkligheten att göra. Valloniens parlament försökte stoppa avtalet för att de ser högst reella risker med hur avtalet kan påverka deras medborgare, farhågor som delas av såväl forskare, miljöorganisationer som fackliga organisationer på båda sidor Atlanten. Lika reella som de farhågorna är för vallonerna och Belgien, lika verkliga är de för EU och Sverige.

Anledningen till att Vallonien satte käppar i hjulet för Ceta är att regionen har tagit avtalet på allvar. Inget nationellt parlament har debatterat frågan i lika stor utsträckning. Redan i våras antog det vallonska parlamentet en resolution som kräver att EU-domstolen granskar avtalet samt att tvistlösningsmekanismen ICS överges. Först en vecka innan avtalet var tänkt att undertecknas insåg EU att vallonerna faktiskt menade allvar.

Efter flera dagars försening kunde en uppgörelse nås, där förutom specifika garantier till de regionala parlamenten bland annat ett tolkningsinstrument antogs för att minska riskerna med avtalet. Ett flertal internationella experter har dock redan pekat på att instrumentet som EU-kommissionen och Kanada presenterat inte på något avgörande sätt löser problemen med Ceta.

Den breda koalitionen av vallonska politiker, där bland annat socialdemokrater, kristdemokrater och de gröna framfört starka tvivel mot Ceta är långt ifrån ensamma. I både Europa och Kanada har miljö-, konsument- och fackliga organisationer hyllat det regionala parlamentet för att de försökte stoppa avtalet. Tio kanadensiska professorer tillika experter i internationell rätt menar att det vallonska parlamentet gjorde helt rätt, då de reformer av investeringsskyddet som föreslagits i avtalet är uppenbart undermåliga. Ceta kan enligt professorerna underminera demokratiskt beslutsfattande genom de expansiva rättigheter som tilldelas utländska investerare. Wolfgang Münchau, redaktör på Financial Times, applåderade även han beslutet i en uppmärksammad krönika.

Det är hög tid att tala om vad kritiken faktiskt går ut på. Ceta innehåller ett omfattande investeringsskydd, med ett liknande innehåll som de avtal som gett upphov till stämningar mot stater som lagstiftat till skydd för miljö och klimat. Det försvårar möjligheten att återta misslyckade avregleringar i offentlig kontroll, något som är extra allvarligt för Sverige som redan har genomfört en omfattande avreglering av känsliga offentliga tjänster såsom post, järnväg och välfärd.

I ett yttrande nyligen menade över 100 professorer i juridik och internationell rätt att investeringsskyddet i Ceta ger ekonomiska särintressen ökad makt på bekostnad av allmänintresset och kan på grund av de potentiellt omfattande skadeståndskraven leda till en nedkylningseffekt på lagstiftning till skydd för människor och miljö.

Med Ceta riskerar det, enligt professorerna, att bli för dyrt för stater som Sverige att lagstifta till skydd för allmänintresset.

Vi lever i en tid där accelererande ekonomiska klyftor sliter isär samhället, där ekosystem och arter hotas och där klimatförändringarna bara ökar. Det är en tid där vi behöver vårt politiska manöverutrymme, där vi snabbt behöver kunna agera och i god demokratisk ordning genomföra omfattande politiska förändringar av samhället. Att i det läget, via avtal som Ceta, utsätta oss för risken att stämmas på miljarder av utländska investerare kan få en förödande effekt på vår förmåga att gå före med lagstiftning till skydd för djur, natur och folkhälsa.

Visst behöver vi handelsavtal, men vi behöver progressiva handelsavtal där handel och investeringar blir ett medel för att bekämpa klimatförändringen, inte ett medel för att motverka samma arbete.

Det är beklagligt att många svenska beslutsfattare inte verkar ha läst avtalet utan lever kvar med en bild av vad Ceta kunnat vara snarare än vad det är. Problemet med Ceta är inte att det är ett avtal med Kanada. Problemet är att det är ett dåligt avtal – ett avtal som riskerar att försämra våra möjligheter att stärka skyddet för miljö, klimat och konsumenter i framtiden. Därför är det nu av högsta vikt att EU-parlamentet stoppar avtalet.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

18 november 2016

"Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet"

Jag skriver i GP om hur vi motverkar fossilindustrins lobbyism.

 * * *

Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet

Varför ska vi gång efter gång tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik? Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna, skriver Max Andersson (MP).

*

Just nu samlas världens ledare på klimattoppmötet COP22 i Marrakech för att bena ut detaljerna för hur världens länder ska kunna leva upp till klimatlöftena i Parisavtalet. Men de är inte ensamma – fossilindustrin är liksom vid tidigare klimattoppmöten överrepresenterade under förhandlingarna. Bland andra närvarar några av världens största olje- och gasbolag såsom Shell, Chevron, BP och Exxon. Det är inte rimligt att dessa företag kan utöva så stor påverkan på klimatpolitiken. Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna.

Subventionerar fossilindustrin
Signerandet av Parisavtalet sågs av världens politiska ledare och företagsledare som en historisk seger och vändpunkt i klimatpolitiken. Med tanke på resultatet i det amerikanska presidentvalet var det otroligt viktigt att vi även hann ratificera avtalet under Barack Obamas tid vid makten och att det nu har trätt i kraft. Men trots klimatlöftena fortsätter EU i många avseenden agera som om avtalet inte fanns, med icke-bindande mål, en misslyckad handel med utsläppsrätter och de europeiska regeringarnas fortsatta subventioner till fossilindustrin.

En av anledningarna till detta är att man har låtit fossilindustrin vara med i utformandet av klimatpolitiken – precis samma företag som bär det största ansvaret för de globala utsläppen. Vid det senaste klimattoppmötet i Paris stod företag med stora intressen i olja och kol för omkring 20 procent av kostnaderna för klimatmötet. När lobbyismen tillåts komma så nära beslutsfattarna är det inte konstigt att klimatpolitiken formas efter starka näringslivsintressen snarare än efter människors och miljöns behov. 

EU:s egen klimatkommissionär, Miguel Arias Cañete, har tidigare varit ordförande för två oljebolag och hans familj är fortfarande huvudägare i bolagen. En nyligen publicerad studie från öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory visar att Cañete har haft fem gånger så många möten med gas- och oljeindustrin som med den förnyelsebara energisektorn sedan COP21 i Paris förra året. Under denna tid har Cañete även uttalat sig för att EU bör använda den dyra och experimentella metoden för koldioxidlagring för att EU även fortsättningsvis ska kunna bränna kol.

Inget EU ägnar sig åt i dag
Om EU och världens ledare är seriösa med att nå klimatmålen i Parisavtalet behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Detta innebär att inga nya projekt för att ta upp fossila bränslen får påbörjas samtidigt som vi måste stänga ned befintlig verksamhet, vilket inte är något som EU ägnar sig åt i dag.

Det är inget nytt att både EU:s klimatkommissionär och energikommissionär har nära förbindelser med fossilindustrin. Redan det första året efter att de tillträtt fick de kritik för att över 80 procent av deras möten skedde med företrädare från näringslivet, medan endast 12 procent av möten var med civilsamhället. Inför COP22 har jag därför ställt en fråga till kommissionen om hur detta påverkar EU:s klimatpolitik.

Problem med kraftig lobbyism vid internationella förhandlingar är ingenting nytt. När FN:s världshälsoorganisation (WHO) år 2005 förhandlade fram ett internationellt avtal om tobakskontroll insåg världens ledare att det var omöjligt att agera i allmänhetens intresse så länge tobaksindustrin hade tillgång till förhandlingarna. Man beslöt därför att utesluta företagen från dessa möten för att skydda beslutsfattandet eftersom det finns en uppenbar intressekonflikt. Varför ska vi då tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik?

Under COP22 kommer jag tillsammans med företrädare från civilsamhället att lyfta problematiken med näringslivets lobbyism och intressekonflikter. Det är inte rimligt att de bolag som tjänar miljarder på verksamheter som bidrar till att förstöra vårt klimat och vår miljö har större möjligheter att påverka politiken än de människor och de samhällen som drabbas. Vill vi nå framgång i klimatpolitiken måste fossilindustrin hållas borta från beslutsfattandet.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

16 november 2016

”Dags att EU lämnar tillbaka makt”

Jag skriver i Dagens Samhälle om hur EU bör förändras.

 * * *

”Dags att EU lämnar tillbaka makt”

EU-krisen kan varken mötas med ännu mer makt till EU eller med stängda gränser. Brexit borde vara en signal för att demokratisera EU och ge tillbaka makt till länder och regioner. Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter, men det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa.

Just nu diskuterar EU-parlamentet en rapport med förslag om fördragsändringar, namngiven efter Guy Verhofstadt, ledare för den liberala gruppen. Rapporten blundar fullständigt för den skepsis mot EU-projektet som sveper över kontinenten och som tagit sitt tydligaste uttryck i Brexit. I stället för eftertanke och självkritik föreslår den ytterligare steg på den inslagna vägen med mer makt åt EU. Rapporten föreslår att EU får en utrikesminister, finansminister, fler majoritetsbeslut, utökat försvarssamarbete, en bankunion och mycket annat.

Jag har inför omröstningen om rapporten i december lagt en rad förslag i en helt annan riktning. Jag föreslår bland annat att den nationella beslutsrätten ska stärkas och att de länder som inte vill gå med i EMU ska få formella undantag. Jag tror att mina förslag motsvarar uppfattningen hos stora delar av befolkningarna i EU.

Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter som vill stänga gränser och hyllar nationalistiska ideal. Det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa. Människors skepsis mot EU är fullt rimlig. Unionen har inte levererat resultat, varken socialt, miljömässigt eller ekonomiskt. Många regioner har drabbats hårt av eurozonens ekonomiska åtstramningspolitik. EU-kommissionen driver på för handelsavtal som riskerar att flytta makt från folkvalda till stora företag, och göra det svårare att skydda miljön och konsumenterna.

Trots en omfattande jordbruks- och landsbygdsbyråkrati så slås europeiska jordbrukare ut i snabb takt och landsbygden utarmas. Sedan EU-inträdet har Sveriges självförsörjningsgrad på mat minskat från omkring 80 till under 50 procent.

Självklart finns också positiva resultat i EU, som att miljö- och konsumentskyddet har stärkts i flera länder och att det är lättare att arbeta och studera i Europa. Jag deltar själv på klimattoppmötet i Marrakech och för mig är det självklart att internationella överenskommelser är en nyckel till framgång i klimatfrågan.

Samma sak när det gäller flyktingpolitiken och internationellt fiske till exempel. EU skulle kunna förbättra tågförbindelserna genom Europa, t ex nattågen. Men det internationella samarbetet måste vara tydligt förankrat i de olika länderna.

Det är möjligt att Brexitdebatten kan öppna upp för en självreflektion där EU inser behovet av att stärka det folkliga inflytandet genom de nationella parlamenten. Det kan ske till exempel genom att ge dem rätt att lägga förslag i EU och att stärka samverkan med parlamentariska utskott som den svenska EU-nämnden. Det vore också bra om likasinnade länder kan få ökad möjlighet att gå före med en bättre miljö-, djurskydds- och flyktingpolitik. Det skulle kunna stärka det nordiska samarbetet. Ett flexibelt EU skulle vara en intressant modell för resten av världen.

Det finns ledamöter i EU parlamentet som vill straffa Storbritannien för att de röstat för ett utträde. Jag sitter i det utskott som ska hantera Brexit och jag vill verka för en genomtänkt och rättvis uppgörelse med britterna. Det vore bra att ha kvar dem i ett nära samarbete till exempel om miljöfrågorna. Det vi behöver är en verklig och förutsättningslös debatt om hur EU ska se ut och reformeras. Om inte EU reformeras nu av partier med gröna och solidariska idéer kan det i stället bli de högerextrema som sätter agendan med en mycket obehaglig politik.

Några av mina förslag:

* Ge ett skydd i fördraget för de länder som inte vill gå med i EMU. Sverige har inget formellt undantag och många i EU anser att Sverige kan tvingas med i valutaunionen.

* Stärk öppenheten i EU med meddelarfrihet och en riktig offentlighetsprincip.

* Hejda militariseringen av EU; tag bort planerna på en armé och en försvarsallians ur fördraget. * Förtydliga subsidiaritetsprincipen och decentralisera så att fler beslut kan ske i länder och regioner. Stärk de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

14 november 2016

”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”

Jag skriver i Sydsvenskan om EMU.

 * * * 

”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”

Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU, skriver Max Andersson
 (MP), EU-parlamentariker.

*

De senaste åren har präglats av en svår ekonomisk situation på många håll i Europa: ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och en ökad ojämlikhet. Det är inte bara krisande länder som Grekland som har drabbats, även euroländer som Irland, Italien och Finland har ekonomiska problem.

Det finns inte ett enkelt svar på varför stora delar av Europa har fastnat i en bestående lågkonjunktur, men det finns goda skäl att tro att den gemensamma valutan euron har bidragit till det. Sverige har tjänat på att stå fritt från valutaunionen. Det är nu dags att se till att det förblir så genom att skaffa Sverige ett formellt undantag från EU:s ekonomiska och monetära union EMU.

OECD:s statistik när det gäller euroländerna är dyster läsning. Sedan år 2007 har inkomsten per capita sjunkit i eurozonen. BNP har nästan inte förändrats. Arbetslösheten har fastnat på tvåsiffriga tal sedan år 2009 då den nådde 10 procent.

Euron har fördjupat klyftan mellan de länder som använder den; svagare länder har blivit svagare och starka länder starkare. Även ojämlikheten inom länderna har ökat.

Euron har förvärrat kriserna i Europa, de blir djupare och pågår längre.

Eurozonen har på alla fronter presterat sämre än de EU-länder som inte är med i euron och även sämre än USA, landet som gav upphov till den ekonomiska krisen år 2008 och som borde ha drabbats hårdast. Medan eurozonen har haft en återkommande tillbakagång har länder utanför eurozonen, som Storbritannien, Sverige och Polen, klarat sig bra. Frågan är förstås på vilket sätt euron har bidragit till allt detta.

En gemensam valuta medför en fast växelkurs mellan de länder som använder den och en enda ränta. Därför kunde inte euroländer i ekonomisk kris sänka sin växelkurs när finanskrisen startade 2008, något de gjort i liknande situationer tidigare. Hade de kunnat göra det, skulle de ha kunnat öka sin handel genom att göra exporten billigare. Istället har euroländerna tvingats försöka med interna devalveringar, alltså att sänka löner och priser för att på så sätt försöka öka sin konkurrenskraft, men det har inte fungerat.

Den så kallade trojkan – Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och Internationella valutafonden – har dessutom drivit på att krisländer ska genomföra stora åtstramningar för att minska underskotten, något som lett till kraftiga försämringar i välfärden. Sådan högerpolitik har prövats åtskilliga gånger och misslyckats gång på gång.

Den gemensamma ränte- och valutapolitiken är inte lämpad för alla länder.

För att valutaunionen ska fungera måste det finnas en rad institutioner, till exempel överföringar av pengar från de länder som har en bra ekonomi till dem som har problem. Det är något som EU har misslyckats med. Även om det nu finns förslag i den riktningen som till exempel ett europeiskt finansdepartement och gemensam finansminister med mer bindande ekonomisk och politisk samordning, så är de långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som finns.

EU har från början lidit av en brist på folkligt inflytande ochdenna brist är mest påtaglig när det gäller hur eurozonen fungerar. Det tydligaste beviset på det är när vissa länder, till exempel Grekland, Portugal och Spanien, upprepade gånger avvisat den politik som trojkan har påtvingat dem. Trots resultaten av både nationella val och folkomröstningar i dessa länder har nedskärningsprogram drivits igenom av trojkan med hot om bankkollaps, ekonomisk kris och att länder måste lämna euron.

Eurozonen kan inte fungera utan enorma transfereringar av pengar och en massiv centralisering av makt. Att det skulle bli verklighet är orealistiskt. Alternativet är att vissa länder lämnar eurozonen. Joseph Stiglitz, som fått Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, beskriver det i en nyutkommen bok.

Stiglitz menar att euroländerna antingen borde centralisera makten, eller dela upp eurozonen, eller genomföra en radikal och komplicerad förändring som han kallar den flexibla euron. Inget av hans förslag har stöd av EU:s ledare, men att försöka hålla ihop dagens eurozon genom att hanka sig fram med krispaket leder till ytterligare ekonomiska, sociala och politiska kriser.

Av de länder som ingår i EU är det idag bara Danmark och Storbritannien som har formell rätt att slippa valutaunionen.

Sverige är enligt EU-fördraget ålagt att införa euron. EU-kommissionen skulle kunna dra Sverige inför EU-domstolen om landet inte antar euron som valuta.

Hittills använder Sverige kryphål i EU:s regelverk för att slippa införa euron. Att inte ha ett formellt undantag ger ett sämre förhandlingsläge i andra frågor. Det är till exempel svårare att protestera mot att andra länder, som Polen eller Ungern, bryter mot EU-fördragen när det går att hävda att Sverige bryter mot fördragets anda när det gäller EMU.

Sverige kan få en ekonomi med mer jämnt fördelat välstånd, med en stärkt demokrati och starkare social sammanhållning. Men då behöver det svenska politiska systemet ha kvar makten över landets ekonomi. Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU.

Max Andersson
EU-parlamentariker.

18 oktober 2016

"Olyckligt beslut om CETA"

Jag skrev i Dagens Arena om CETA den 18/10 2016.

 * * *

Olyckligt beslut om CETA 

Det omdebatterade handels- och investeringsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, närmar sig nu beslut. Då riskerna med avtalet är långt större än dess potentiella fördelar kommer jag och mina gröna kollegor i EU-parlamentet att rösta nej till avtalet.

CETA är i första hand ett avtal kring regelsamarbete och investeringsskydd, inte ett frihandelsavtal. Även om avtalet slopar ett flertal tullar sker detta från en redan låg nivå, och fokus ligger snarare på regelsamverkan, investeringsskydd och icke-tariffära handelshinder (exempelvis skillnader i regler/standarder). Några större effekter på jobb och tillväxt, som förespråkare hävdar, är det inte tal om. Även i uträkningar som bygger på metoder som historiskt överskattat effekten av liknande avtal förväntas CETA inte ge mer än 0,03 procent permanent BNP-tillväxt för EU.

Samtidigt innehåller avtalet ett omfattande materiellt investeringsskydd kombinerat med en tvistlösningsmekanism. Historiskt har denna form av investeringsskydd använts av utländska investerare för att stämma stater som lagstiftat till skydd för exempelvis klimat, folkhälsa eller miljö. CETA-avtalets definitioner av indirekt expropriation samt rättvis och skälig behandling – just de skäl investerare använt i uppmärksammade stämningar mot stoppandet av oljeledningar, starkare cigarettmärkning och förbud mot den miljöskadliga fracking-metoden – är fortsatt vaga och överlämnar ett orimligt tolkningsutrymme till avtalets tvistlösningstribunal. Sverige riskerar således att i framtiden bli stämda av kanadensiska investerare för åtgärder som syftar till att skydda människor och miljö.

Avtalet innehåller även ett flertal andra problematiska aspekter, inte minst gällande regleringen av offentliga tjänster. För första gången använder EU i CETA en negativ förteckning av tjänster, vilket förenklat innebär att liberalisering/avreglering blir norm, inte undantag. Denna negativa förteckning åtföljs av en mekanism som i princip »låser in« genomförda avregleringar i avtalet. CETA påtvingar ingen privatisering, men i de fall avregleringar genomförs blir de en del i avtalet såvida inte vattentäta undantag för just denna sektor skrivits in på förhand. För avreglerade sektorer gäller avtalets investeringsskydd, undantag eller ej, vilket kan försvåra möjligheten att återreglera olika sektorer, exempelvis järnvägen.

Miljöpartiet ser positivt på fri och rättvis handel, och det råder ingen tvekan om att handelsavtal behövs. Men dessa avtal måste finna en rimlig balans mellan å ena sidan handel och investeringar och å andra sidan klimat, miljö- och konsumentskydd. Min bedömning är att CETA är långt ifrån att uppnå denna balans, utan ensidigt premierar skydd för investerare utan att erbjuda ett liknande skydd för miljö, arbetare och konsumenter. Detta är särskilt tydligt då de kapitel som handlar om fackliga rättigheter och miljö, till skillnad från resten av avtalet, är undantagna från de tvistlösningsmekanismer som annars gäller om någon av parterna bryter mot avtalet.

Att en stor majoritet av riksdagen värderar såväl avtalets risker som fördelar radikalt annorlunda är olyckligt, och bygger snarast på en förhoppning om vad »avtalet hade kunnat vara« än vad det faktiskt är.

Svart på vitt kommer CETA sannolikt inte ens ge några mätbara positiva effekter för jobb och tillväxt, medan dess risker för miljö, klimat och välfärden är högst verkliga. Därför kommer jag, liksom mina partikollegor i EU-parlamentet, att rösta nej till CETA-avtalet. Det är en hållning som delas av samtliga gröna partier i EU-parlamentet.


Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

17 oktober 2016

"Fjellner (M) svingar vilt utan insikt om Afrika"

Jag har en replik i GP mot Christoffer Fjellner (M) om EPA-avtalet med södra Afrika.

* * *

Fjellner (M) svingar vilt utan insikt om Afrika

Christofer Fjellner (M) menar på fullt allvar att Miljöpartiet bildat en ohelig allians med Sverigedemokraterna ”i kampen mot utveckling i några av världens fattigaste länder”. Detta är rent nonsens, och det vet han, skriver Max Andersson (MP).

EU-parlamentet godkände nyligen ett ekonomiskt partnerskapsavtal med sex av femton medlemmar av SADC (södra Afrikas utvecklingssamarbete). Miljöpartiet, i likhet med exempelvis Feministiskt initiativ, röstade emot avtalet för att det bland annat saknar tydliga regler om mänskliga rättigheter, kan skada det regionala samarbetet och helt saknar effektiva efterlevnadsmekanismer när det gäller hållbar utveckling. Avtalet är kontroversiellt även i södra Afrika, och ett av skälen till att det går igenom nu är att EU har drivit på förhandlingarna genom hot om höjda tullar.

Anmärkningsvärd okunskap 
Christofer Fjellner uppvisar i sin artikel en anmärkningsvärd okunskap om vilka ekonomiska förhållanden som råder i de länder som omfattas av avtalet. Att som Fjellner påstå att den relativt välmående G20-medlemmen Sydafrika är ett ”fattigt land” och likställa det med ett av de minst ekonomiskt utvecklade länderna (LDC) som Moçambique säger en hel del om denna bristande förståelse. Fjellner kallar Miljöpartiets beslut i voteringen för ”nyimperialism”, men det är tydligt vem som står för en förlegad bild av afrikanska länder.

Fullständigt trams 
Miljöpartiet arbetar för att göra handeln så rättvis som möjligt. Vi vill att handelsrelationer ska ta full hänsyn till fattiga människors perspektiv, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Handelspolitik handlar nämligen om mycket mer än bara ”för eller emot” handel. Att Miljöpartiet därigenom skulle föra en ”kamp mot utveckling i några av världens fattigaste länder” som Fjellner påstår är fullständigt trams. 

Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

07 oktober 2016

”Lobbyismen i EU behöver regleras hårdare”

Jag skriver i Aktuell Hållbarhet om varför vi behöver reglera hobbyismen.

* * *

”Lobbyismen i EU behöver regleras hårdare”

En vanlig vecka i Bryssel blir jag kontaktad av omkring 150 lobbyister. Det är fackförbund, ideella organisationer, religiösa samfund, men framförallt stora företag, ofta via lobbyfirmor, som försöker påverka EU:s lagstiftning.

Lobbyism i sig behöver inte vara dåligt, ofta kan lobbyister bidra med utlåtanden på samma sätt som remissinstanser gör i Sverige. Men det blir ett problem när tillgången till beslutsfattarna blir skev. Öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory uppskattar att 70-80 procent av lobbyisterna i EU kommer från industrin. Det är ofta förslag på ny lagstiftning för att skydda människor och miljö som blir urvattnade när beslutsfattarna påverkas av starka företagsintressen.

Förra veckan kom EU-kommissionen med ett förslag på ett obligatoriskt öppenhetsregister för de tre största EU-institutionerna: EU-parlamentet, EU-kommissionen och ministerrådet. Det är välkommet och något vi i gröna gruppen i EU-parlamentet har kämpat för i många år, men risken är att kommissionens förslag blir verkningslöst. Förslaget är inte lagligt bindande och det finns få sanktionsmöjligheter, vilket gör att det i praktiken riskerar att blir frivilligt.

Det är också bara toppskiktet i de tre EU-institutionerna som måste registrera vilka lobbyister de träffar, trots att mycket av lagstiftningen får sin början på tjänstemannanivå. EU-kommissionen har också snävat in definitionen av lobbyism till direkta möten, vilket gör att indirekta möten såsom kampanjer och evenemang kan gå under radarn.

Lobbyismen är ett växande problem i EU. Enligt Corporate Europe Observatory spenderar de femtio största lobbyfirmorna i EU över en miljard kronor det här året på att påverka lagstiftningen i EU, det är 40 procent mer än under år 2012. Hur många lobbyister som finns i Bryssel vet ingen säkert, men de uppskattningar som gjorts pekar på att minst 30 000 personer arbetar med att påverka beslutsfattandet i EU.

I våras tog EU-parlamentet ett beslut om att ogräsmedlet glyfosat, som av Världshälsoorganisationen WHO klassats som cancerframkallande, ska få fortsätta användas i EU, starkt påhejad av storföretaget Monsanto som bedrivit en aggressiv lobbykampanj mot EU:s politiker. Det här är bara ett av många exempel på lobbyismens inverkan på EU-lagstiftning.

Jag jobbar tillsammans med mina kollegor i den gröna gruppen för att reglera lobbyismen, öka öppenheten och skärpa de etiska reglerna för politiker i EU. I veckan lade vi fram fyrtionio förslag för att få EU att fungera bättre. Vi föreslår bland annat införande av ett ”lobbyfotavtryck”, så att medborgare kan se svart på vitt vem som har påverkat ett lagförslag och för vems räkning. Vi vill också stärka de etiska reglerna för politiker och EU-kommissionärer. Det ska inte vara möjligt för politiker att samtidigt ha sidojobb för organisationer eller företag som lobbar mot EU:s institutioner.

Vid slutet av denna vecka har ytterligare minst 150 lobbyister kontaktat mig via telefon, brev eller mejl. Vilka dessa har träffat, samarbetat med eller hur de påverkat de lagstiftningsförslag vi arbetar med går inte att få reda på. Med tanke på att en mycket stor del av alla lagar som fattas i Sveriges riksdag kommer från EU berör detta oss i allra högsta grad. Få svenskar vet i dag hur EU fungerar och det finns små möjligheter för medborgare att påverka. En ökad reglering och mer öppenhet kring lobbyism handlar i grunden om helt självklara delar i en fungerande demokrati.

Max Andersson 
EU-parlamentariker (MP)

"Nu krävs lagar som får robotsamhället att fungera"

Jag skrev om mitt arbete med EUs robotpolitik i Dagens Samhälle.

 * * *
Nu krävs lagar som får robotsamhället att fungera 

Artificiell intelligens (AI) och robotar är inte längre ett framtidsscenario. Intelligenta maskiner är en del av vår vardag och en viktig beståndsdel i flera av de samhällsfunktioner vi använder. I dag slår maskinerna våra bästa schackspelare, hjälper oss att hitta saker i våra mobiler, och kör våra bilar.

Det finns stora fördelar för vårt samhälle med AI och robotar. Vi kan utforma smartare system som underlättar vår vardag. AI och robotar blir en allt större del i arbetslivet, inte enbart när det gäller monotona arbetsuppgifter inom industrin, utan även inom allt mer avancerade yrken. Ett exempel är hur datorprogrammet Watson kan diagnostisera en cancersjuk patient på en bråkdel av den tid en läkare behöver.

Det finns även stora miljövinster, smartare system kan utformas i till exempel jordbruks- och transportsektorn, vilket kan vara en viktig pusselbit i att nå ett mer hållbart samhälle.

Men den enastående utvecklingen av AI och robotar för även med sig en del etiska och juridiska problem. Jag sitter i en arbetsgrupp i EU-parlamentet som arbetar med att ta fram en europeisk lagstiftning som ska underlätta utvecklingen, men också möta de utmaningar som kommer med ett framväxande robotsamhälle.

Det här är ett mycket brett ämne med komplexa frågor. Bland annat måste vi ha följande frågeställningar i åtanke när vi utformar en framtida lagstiftning:

1. Hur kan ett system för ansvarsutkrävande av robotar se ut? Ta exemplet med självkörande bilar. Även om självkörande bilar är säkrare än bilar med mänskliga förare, så behöver vi ett bättre system för skadestånd när en robot orsakar skador. Dagens regelverk riskerar att leda till långa rättegångar med osäker utgång. Jag tror att ett system - ungefär som bilförsäkring – men där tillverkaren tecknar obligatoriska försäkringar vore en bättre lösning.

2. Hur kan vi värna den personliga integriteten? Eftersom allt fler intelligenta maskiner kopplar upp sig på internet och delar information, är det viktigt att se till att maskinerna inte delar känsliga personuppgifter. Jag vill inte se en framtid där varje självkörande bil är en rörlig övervakningskamera.

3. Hur kan vi hantera riskerna med AI? Det finns stora fördelar, men vi behöver även vara medvetna om att det kan finnas risker med att ta fram maskiner som är mer intelligenta än människor. Det behövs mer forskning om hur de riskerna ser ut och hur de ska kunna hanteras. Företag och stater satsar nu enorma summor i forskningen kring att utveckla AI – men vi måste även avsätta resurser för att forska i hur vi ska hantera de risker som finns.

För att vi ska kunna dra nytta av utvecklingen av robotar måste vi ha en lagstiftning som underlättar utvecklingen och användningen av den nya tekniken, samtidigt som vi inte blundar för att den kan leda till problem som måste hanteras.

Det finns absolut utmaningar, men fördelarna kan också hjälpa oss att skapa ett samhälle där vi människor kan leva mer hållbart, för klimatet, oss själva och våra medmänniskor.

Jag är med och utformar ett förslag till lagstiftning på EU-nivå. EU-parlamentet förväntas att gå till beslut i slutet av 2016. Robotsamhället håller redan på att växa fram. Nu behöver vi lagar som får det att fungera.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

16 september 2016

”EU:s handelsavtal med Kanada måste stoppas”

Jag skriver i SvD om CETA. 

 * * * 

EU:s handelsavtal med Kanada måste stoppas

I helgen beräknas tusentals människor demonstrera mot EU:s handelsavtal med Kanada. Det är hög tid att ansvariga politiker lyssnar och sätter stopp för avtalet, som cementerar en samhällsutveckling som bara kan gå mot mer privatiseringar och avregleringar, inte mindre, skriver Max Andersson (MP).

*

I skuggan av handelsavtalet med USA har EU förhandlat klart ett omfattande handelsavtal med Kanada, CETA, som snart ska upp för beslut. Med de avsevärda risker avtalet innebär för klimatarbetet, vår välfärd och möjlighet att effektivt stärka skyddet för miljö och människor i framtiden menar jag att avtalet bör stoppas.

Förhandlingarna om ett handelsavtal med Kanada slutfördes år 2014. Att godkännandet av avtalet dröjt ända tills nu är ett resultat av att CETA, i likhet med det mer omdebatterade TTIP-avtalet, innehåller en tvistlösningsmekanism (ISDS) som ger utländska investerare möjlighet att stämma stater utanför nationella domstolar. Miljardstämningar har riktats mot länder som försöker skydda folkhälsan, stoppa byggandet av oljeledningar, förbjuda miljöskadlig skiffergasutvinning, ja, listan kan göras betydligt längre.

I CETA har ISDS ersatts med ett reformerat permanent system som EU-kommissionen kallar Investment Court System (ICS). Även om förslaget innebär förbättringar skyddas inte tillräckligt rätten att reglera, och internationella experter pekar på att länder som lagstiftar till skydd för exempelvis klimatet kan stämmas av utländska investerare. Tysklands största förbund av domare, DRB, framhåller att ICS inte bara skulle begränsa EU:s och medlemsstaternas lagstiftande makt utan helt förändra det etablerade rättssystemet inom unionen.

CETA-avtalet innebär även långtgående förpliktelser gentemot utländska investerare på tjänsteområdet. För första gången använder EU en så kallad negativ förteckning över tjänster. Förenklat innebär detta att liberalisering blir norm. På områden där Sverige saknar vattentäta reservationer innebär detta att genomförda avregleringar cementeras i avtalet. Sverige har exempelvis ett undantag för Systembolaget, men skulle en sittande regering avveckla alkoholmonopolet blir det en aktiv del i CETA och en annan regering kan därmed inte återinföra det utan att bryta mot avtalet. Det cementerar en samhällsutveckling som bara kan gå mot mer privatiseringar och avregleringar, inte mindre.

Alla internationella avtal kan givetvis medföra risker. Det centrala är att balansera dessa risker gentemot avtalens fördelar. CETA motiveras med att det är viktigt för jobb och tillväxt. Det är därför värt att poängtera vilka minimala makroekonomiska effekter CETA beräknas medföra. För EU:s del handlar det i optimistiska uträkningar på lång sikt om en BNP-tillväxt på 0,03 procent och en ökning av den totala exporten på 0,07 procent. Erfarenheter från liknande avtal visar att dessa siffror troligen är överskattade.

Världen behöver handelsavtal – men inte vilka som helst. Klimatet, arbetare, miljön, djur och konsumenter måste sättas i första rummet. Avtal som CETA premierar handel och investeringar, även om andra värden råkar stå i vägen. Den typen av handelsavtal tjänar varken miljön, konsumenter eller vårt samhälle på. I helgen beräknas tusentals människor demonstrera mot avtalet i både Sverige och Tyskland. Det är hög tid att ansvariga politiker lyssnar och sätter stopp för CETA.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

14 september 2016

"Alliansen motverkar etiska regler för politiker och lobbyister i EU"

Jag skriver i Dagens Arena om arbetet med att få kontroll på hobbyismen i EU.

 * * *

Alliansen motverkar etiska regler för politiker och lobbyister i EU

Vi vill reglera lobbyismen, stärka skyddet för visselblåsare och skärpa de etiska reglerna för EU-politiker. Men vi kan inte göra det ensamma, skriver EU-parlamentarikern Max Andersson (MP).

I början av veckan skulle det konstitutionella utskottet i EU-parlamentet ha röstat om en förslag för att reglera lobbyismen i EU-institutionerna, öka öppenheten och skärpa de etiska reglerna för politiker i EU.

Men i sista stund sköts beslutet upp. Det är moderaternas grupp i EU-parlamentet, EPP, som inte vill ha några bindande regleringar för öppenhet och etik. Även den liberala gruppen ALDE, där svenska Centerpartiet och Liberalerna sitter, motsätter sig en bättre reglering av lobbyism, och vill inte att medborgare ska få reda på vem som har påverkat EU:s lagstiftning och för vems räkning. Genom att skjuta upp omröstningen i utskottet försöker de här grupperna dra frågan i långbänk och vattna ur förslagen.

Detta är förslag som borde ses som självklara delar i en fungerande demokrati. Frågan är om allianspartierna står bakom sina grupper i de här frågorna?

Det är den gröna gruppen i EU-parlamentet som har tagit initiativ till rapporten som syftar till att öka etiken och öppenheten i EU:s lagstiftningsprocess. EU plågas av en omfattande lobbyism som har tilltagit på senare år. I år spenderar de femtio största lobbyfirmorna i EU över 1 miljard kronor på att påverka lagstiftningen i EU, det är 40 procent mer än under år 2012.

Lobbyism i sig behöver inte vara dåligt, men här handlar det inte om någon rättvis tillgång till beslutsfattarna. Öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory uppskattar att 70-80 procent av lobbyisterna i EU kommer från industrin och storföretagen. Då är det inte särskilt överraskande att lagstiftning ofta urvattnas till deras fördel.

I våras tog EU-parlamentet ett beslut om att ogräsmedlet glyfosat, som av Världshälsoorganisationen WHO klassats som cancerframkallande, ska få fortsätta användas i EU, starkt påhejad av storföretaget Monsanto som bedrivit en aggressiv lobbykampanj mot EU:s politiker. Det här är bara ett av många exempel på lobbyismens inverkan på EU-lagstiftning.

Därför har vi gröna i EU-parlamentet nu lagt fram fyrtionio förslag för att komma till bukt med problem som detta och få EU att fungera bättre. Vi föreslår bland annat ett obligatoriskt register över lobbyister, införande av ett »lobbyfotavtryck«, så att medborgare kan se svart på vitt vem som har påverkat ett lagförslag och för vems räkning. Vi vill också stärka de etiska reglerna för politiker. Det ska inte vara tillåtet för politiker att samtidigt ha sidojobb för organisationer eller företag som lobbar mot EU:s institutioner.

I den gröna gruppens rapport finns förutom reglering av lobbyismen även förslag om stärkt skydd för visselblåsare, en obligatorisk karenstid för politiker, ökad tillgång till dagordningar och mötesanteckningar från EU:s olika politiska möten och att EU-kommissionens expertgrupper ska bli mer öppna och balansera olika intressen, för att inte domineras av näringslivet som de gör i dag.

Med tanke på att en mycket stor del av alla lagar som fattas i Sveriges riksdag kommer från EU berör detta oss i allra högsta grad. Få svenskar vet i dag hur EU fungerar och det finns små möjligheter för medborgare att påverka. Det är dags att vi sätter press på EU och att de svenska EU-parlamentarikerna i alliansen hjälper till att göra något åt detta. Det handlar i grunden om helt självklara delar i en fungerande demokrati.

Max Andersson (MP), EU-parlamentariker

05 september 2016

"Nej, TTIP ger inte fler jobb"

Jag hade en replik om TTIP i Aftonbladet 5 sept 2016.

* * *  

Nej, TTIP ger inte fler jobb

Replik från Max Andersson (MP) om handelsavtalet TTIP

REPLIK. Ann Linde och Karl Petter Thorwaldsson påstår att TTIP behövs – för jobben. Men faktum är det inte finns några trovärdiga belägg för att avtalet skulle leda till fler arbeten.

TTIP är inte ett frihandelsavtal. Snarare handlar det om ett avtal för investeringsskydd och regelsamverkan. Därför blir det märkligt när Linde och Thorwaldssons försöker utmåla motståndare till avtalet som protektionister. De organisationer, forskare och myndigheter som pekat på risker med avtalet kan knappast rubriceras som frihandelsmotståndare.

Det saknas empiriskt stöd för debattörernas påståenden om att TTIP skulle skapa jobb. När EU-parlamentets utredningsenhet förra året gjorde en genomgång av eventuella jobbeffekter av TTIP var slutsatsen tydlig – avtalets effekter på jobben bedöms som högst osäkra och kommer oavsett utfall att vara väldigt små.

Frågan vi måste ställa oss är om det är rimligt att investeringsskydd är så mycket värt att Sverige kan stämmas utanför nationella domstolar när investerare upplever att nya beslut negativt påverkar värdet av deras investeringar?

Är det rimligt att vi för att öka handeln öppnar upp för storskalig import av särskilt smutsiga fossila bränslen från USA?

Är det rimligt att handeln alltid kommer först, oavsett effekter på miljö och människor?

Debatten om TTIP förtjänar att lyftas bortom plattityder om för eller emot frihandel. Flera studier poängterar att TTIP kan hota miljön, konsumentskydd och klimatarbetet. Den finns goda skäl att ta dessa farhågor på allvar.


Max Andersson, EU-parlamentariker (MP)

27 juni 2016

"Här är tre reformer som demokratiserar EU"

Jag skriver om vad vi bör göra nu efter Brexit-omröstningen i Dagens Samhälle.

 * * *

Här är tre reformer som demokratiserar EU

I torsdags röstade britterna med knapp majoritet för att Storbritannien ska lämna EU. För Sveriges del betyder det att vi förlorar en viktig allierad i frågor om bland annat EU:s utveckling och icke-euroländers rättigheter. Det är nu viktigt att missnöjet som låg bakom folkomröstningen blir en väckarklocka för de politiska ledarna, så att inte fler länder känner att de också måste lämna unionen.

Den europeiska integrationen har drivits på från toppen och saknat bred legitimitet hos medborgarna. Vi behöver nu en decentralisering och reformering av EU på flera områden. EU har kanske aldrig varit så ifrågasatt som nu. Samtidigt behövs samarbete och internationell samordning för att möta de utmaningar som förändrar våra samhällen i grunden; klimathotet, migrationsströmmarna och kampen mot terrorism.

Det är knappast överraskande att stödet för EU är rekordlågt. EU har varit pådrivande för en avreglering av de finansiella marknaderna och handeln, men har inte brytt sig om de sociala och miljömässiga effekterna. I många av EU:s medlemsländer tycks den höga arbetslösheten ha blivit permanent. Inkomstklyftor har vidgats och arbetstillfällen har flyttats till andra länder. Miljoner människor känner sig som globaliseringens förlorare.

Trots det förbereder nu den högsta politiska EU-ledningen förändringar som kommer att leda till mer påtvingad integration i EU. Förra året kom de fem ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken med en gemensam rapport; ”Completing Europe's Economic and Monetary Union”. Rapporten handlar om hur valutaunionen kan stärkas och föreslår långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen.

Beslutsfattande som rör konkurrenskraft, arbetsmarknad och välfärdssystem samt samordning av ländernas budgetarbete ska, enligt förslagen, fattas på EU-nivå. Just nu pågår ett intensivt arbete i Bryssel för att omsätta rapporten i fördragstext.

Att tvinga på länder en politik som misslyckats i många avseenden och som strider mot folkviljan i dessa länder är fel väg att gå. I stället måste det finnas utrymme för ett mer flexibelt samarbete, så länge våra rättigheter som EU-medborgare och grundläggande regler för den inre marknaden med fri rörlighet för människor har säkrats. Erfarenhet visar att de flesta efter ett par år vill följa efter och ansluta sig när några har gått före, om projekten varit lyckade.

När britterna nu har röstat om utträde, måste Sverige driva på för en reformering av EU. Det behövs en omförhandling av fördragen inom EU som stärker icke-euro länder och öppnar upp för ett mer flexibelt samarbete där medlemsländerna i högre utsträckning kan välja vilka områden de vill delta i inom EU. Jag skulle framförallt vilja se tre reformer för att decentralisera, förbättra och minska det demokratiska underskottet i EU.

1. Valutaunionen måste bli ett val och aldrig ett tvång. Tvärtemot vad många tror så har Sverige på pappret förbundit sig att delta i EMU, men det låga stödet har gjort att frågan avförts från den politiska dagordningen. Vi måste säkra alla EU-länders rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. Hittills har det endast varit Danmark och Storbritannien som haft den formella rätten att slippa EMU.

2. Regeringen bör ta initiativ till en utredning om vilken lagstiftning EU bör föra tillbaka till medlemsländerna. I dag bestämmer EU över många områden som unionen inte borde hantera och som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Vi måste bland annat minska de kostsamma jordbrukssubventionerna och den överdrivna detaljstyrningen. Nederländernas regering har tagit fram en lista på 54 frågor som man i dag vill återföra från EU eller där man vill stoppa EU från att gå för långt. Det är något som även Sveriges regering bör se över.

3. Öppenheten i EU:s lagstiftningsarbete måste öka och den omfattande lobbyismen måste regleras tuffare. I dag uppskattas minst 15 000 lobbyister arbeta med att påverka politiken i Bryssel, den absoluta majoriteten av dessa kommer från storföretag. Lobbying behöver inte vara dåligt, men bristen på insyn, risken för oetiskt beteende och den ojämlika tillgången till beslutsfattarna är ett stort problem. Människor har rätt att få veta hur makten utövas i Bryssel, och ett öppet lobbyregister för alla EU:s institutioner vore ett steg i den riktningen.

Många är nu chockade över att britterna röstade för att lämna EU, även om det var med liten marginal. Reaktionen inom EU får inte bli att fortsätta på den inslagna vägen med ökad överstatlighet. Medborgare och lokala organisationer och aktörer har väsentligt sämre möjligheter till insyn och inflytande i de politiska frågor som beslutas på EU-nivå.

I takt med att allt fler frågor beslutas inom EU har denna obalans blivit ett allt större problem. Låt folkomröstningen bli en väckarklocka – nu måste EU slå in på ett nytt spår.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

24 juni 2016

Storbritannien har röstat för utträde

I natt räknades rösterna och nu är det klart att Storbritannien har röstat för utträde ur EU, med 51,9 % mot 48,1 %. 

Jag hoppas att folkomröstningen blir en väckarklocka om att EU inte kan fortsätta på samma spår. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft - emot folkviljan i flera länder - så har EU blivit alltför centraliserat för sitt eget bästa. 

Utan Storbritannien blir det ännu viktigare att Sverige jobbar aktivt för att ta itu med det demokratiska underskottet. Vi har förlorat en viktig allierad inom EU, men de reformer som har påbörjats med att till exempel stärka icke-euroländers rättigheter och förbättra möjligheten för de nationella parlamentens att säga ifrån när EU vill gå för långt behöver fortsätta. 

Nu är inte rätta stunden att göra något överilat. Det finns en diskussion från vissa håll om att EU skulle straffa Storbritannien för att de röstat för utträde. Det vore väldigt olyckligt. Det som behövs nu är en uppgörelse som är schysst och rättvis för båda parter.

22 juni 2016

"Frågan om EU:s framtid större än Brexit"

Jag hade en artikel i UNT inför den brittiska folkomröstningen.

 * * *

Frågan om EU:s framtid större än Brexit

Debatt: Helt oavsett den brittiska folkomröstningen lider EU av en legitimitetskris, skriver Max Andersson (MP).

Inför torsdagens folkomröstning i Storbritannien om huruvida landet ska stanna kvar i EU eller inte, växer debatten om unionens framtid. Allt fler inser att det är på allvar nu. Opinionsmätningarna tyder på en osäker utgång. EU lider av en legitimitetskris som riskerar att splittra unionen.

Det finns få länder inom EU som Sverige har så mycket gemensamt med som Storbritannien. I flera avseenden har vi liknande ståndpunkter, som viljan att minska både jordbrukssubventionerna och byråkratin. En viktig sak som förenar oss är att vi är länder som inte är med i valutaunionen EMU, och att vi har ett gemensamt intresse av att de länder som står fria från eurozonen har rättvisa villkor. En undersökning gjord av ”VoteWatch Europe” visar att Sverige och Storbritannien har samma linje i 89 procent av alla omröstningar i ministerrådet. Ett brittiskt utträde riskerar att Sveriges ställning inom unionen försvagas.

Det finns ett obehagligt inslag av immigrationsrädsla och xenofobi i Brexit-kampanjen, men ytterst beror folkomröstningen på att det finns ett missnöje med hur EU fungerar. Samma missnöje finns även i Sverige. Nyligen publicerade SVT en undersökning gjord av TNS Sifo om svenskarnas stöd för EU-medlemskap, som visade på ett kraftigt minskat förtroende för unionen. I undersökningen framkommer exempelvis att 52 procent av de tillfrågade tycker att EU är på väg åt fel håll.

Ett av de grundläggande problemen är att för mycket makt har överförts till EU, och att folkliga opinioner har svårare att påverka när makten flyttat till Bryssel. EU sköter inte heller makten särskilt väl. Allt för ofta tas beslut som låter allmänintresset stå tillbaka för ekonomiska särintressen, som har råd att anställa lobbyister för att påverka. Den här frågan är mycket större än folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap.

EU måste byta spår och demokrati och folkligt inflytande måste stärkas. EU behöver fokusera på de områden där gränsöverskridande beslut är nödvändiga, och återlämna makt på andra områden, till nationell, regional eller lokal nivå. Med färre ärenden på bordet kan EU fokusera sina resurser på viktiga samhällsutmaningar som att lösa klimatkrisen och att ge flyktingar en fristad. Det är inte rimligt att vårt migrationssystem havererar medan vi fortsätter lägga resurser på ett överdimensionerat jordbruksstöd. Sveriges regering borde ta initiativ till en rejäl översyn av vad EU ska syssla med, och särskilt fokusera på att icke-euro-ländernas rättigheter ska stärkas.

Oavsett vad resultatet blir i torsdagens folkomröstning måste vi ta itu med att reformera EU, och ändra bana mot en mer demokratisk union, som inriktar sig på frågor där vi verkligen behöver agera gemensamt. Vi skulle kunna ha ett EU med större frihet och fler möjligheter, där skillnaderna mellan medlemsländerna ses som en styrka snarare än ett problem. För EU är som ett korthus, där vi nu har staplat allt för många kort på hög, toppen har blivit för tung, och om vi inte omprioriterar riskerar huset att rasa samman.

Storbritanniens folkomröstning är egentligen ett resultat av en sund skepsis mot ett system som fungerar dåligt. EU behöver förbättras från grunden. Det är ett arbete som behöver göras oavsett om det blir ett Brexit eller inte.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

18 juni 2016

"Minska eurozonens makt"

Jag skriver i Dagens Industri om att vi behöver säkra rättigheterna för länderna som inte är med i EMU.

 * * * 

Minska eurozonens makt

De högsta ledarna för EU-institutionerna vill gå mot en ökad centralisering och överstatlighet. Om vi inte vill låta eurozonen staka ut riktningen för hela unionen behöver vi föra en debatt kring och jobba aktivt för att säkra icke-euroländernas rättigheter, skriver Max Andersson, Europaparlamentariker (MP).

Förra året släpptes ”de fem presidenternas rapport”, författad av ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken. Rapporten föreslår förändringar i hur valutaunionen fungerar, med långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen.

De fem presidenterna anser att eurokrisen endast kan övervinnas genom en fördjupad ekonomisk union och ett ökat överstatligt beslutsfattande. Detta trots att de implicit erkänner att den ekonomiska och monetära unionen inte fungerar och att dess konstruktion har förvärrat och fördjupat den ekonomiska krisen i Europa.

Rapporten föreslår att EU inrättar ett finansdepartement och en europeisk finansminister, vilket skulle leda till en mer bindande ekonomisk-politisk samordning. Tanken är att de olika euroländernas budgetpolitik ska styras av överväganden om totaleffekterna på hela euroområdet. Mer beslut om konkurrenskraft, makroekonomiska obalanser, arbetsmarknader och välfärdssystem samt samordning av ländernas budgetarbete ska, enligt dem, fattas på EU-nivå.

Jag ser allvarliga problem i de fem presidenternas förslag. Om euroländerna centraliseras och samordnas alltför hårt riskerar det att orsaka allvarliga problem för Sverige och andra länder som står utanför valutaunionen. Under 2017 kommer dessutom EU att få nya omröstningsregler, vilket ger euroländerna en permanent inbyggd kvalificerad majoritet i ministerrådet om de agerar tillsammans. För att stärka Sverige och andra icke-euroländer i den starka EU-integrationen som nu förbereds, behövs nya reformer och skyddsmekanismer.

Valutaunionen måste bli ett val och inte ett tvång. Den bästa tryggheten för icke-euroländerna är att vi ser till att vi fortsätter vara många. Alla EU-länder måste ha rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. I dag är det endast Danmark och Storbritannien som har den formella rätten att slippa EMU.

Öppna upp Eurogruppens möten. I dag är Eurogruppens möten stängda för alla utom länderna i eurozonen, och risken är att de diskuterar sig samman i frågor som påverkar hela EU. Det är rimligt att även icke-euroländer får närvara som observatörer utan rösträtt och att de får talerätt i frågor som berör hela unionen.

Stärk minoritetsskyddet i ministerrådet, genom att utveckla den så kallade ”Ioannina-mekanismen”. Om en betydande minoritet motsätter sig ett lagstiftningsförslag på grundval av att det utgör ett hot mot EU:s grundläggande principer ska omröstningen skjutas upp. Om ministerrådet inte har löst tvisten efter sex månader ska kommissionen dra tillbaka lagstiftningsförslaget och i stället kan de medlemsländer som önskar gå vidare med ett fördjupat samarbete göra det, utan att tvinga resten att följa efter.

Tillsätt en representant för icke-euro länderna – ett slags motsvarighet till en ”Djävulens advokat”. Om Eurogruppen får ökat inflytande genom att man tillsätter en europeisk finansminister och ett finansdepartement bör en motsvarande tjänst, kanske en särskild EU-kommissionär, vikas åt en representant för icke-euroländerna, för att se till att deras intressen också tas till vara.

Nästa vecka röstar Storbritannien om sitt medlemskap i EU. Ett av de hetaste ämnena i britternas debatt har handlat om EU:s makt över medlemsländerna. Samtidigt förbereder EU:s ledande personer för en ökad överstatlighet som lösning på unionens kriser och sjunkande popularitetssiffror. Men ett påtvingat samarbete på EU-nivå, där misslyckanden som eurokrisen skapar sådana problem att medborgarna och medlemsländer tvingas acceptera mer överstatlig reglering för att undvika ytterligare kriser, riskerar att slå tillbaka.

Om vi ska flytta mer makt till EU behöver det bygga på framgångsrika samarbeten på olika nivåer där medlemsländerna och medborgarna själva väljer att vara med. Ska Sverige bevara sitt inflytande i utvecklingen av EU är det nödvändigt att delta i debatten om eurozonens framtid och de fördragsändringar som är under uppsegling.

Max Andersson

EU-parlamentariker (MP)

\\mepbrusfsd1\WKRedirXP$\maandersson-o\Desktop\lobbycal2press\calendarPageStandalone.html