Det är mindre än en vecka sedan jag lyfte "svängdörrsproblematiken" och behovet av karantänsregler för övergångar mellan politik och näringsliv i en motion till miljöpartiets kongress. Och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO har redan fått in en artikel på DN-debatt där de också föreslår skärpningar.
Det är väldigt raskt jobbat, eller - betydligt troligare - ett tecken på att det är en bra idé som ligger i tiden.
Jag har motionerat till miljöpartiets kongress om etiska regler kring lobbying. Miljöpartiet har länge jobbat bra med frågorna om lobbyismen på EU-nivå, men när det gäller lobbyismen i Sverige har vi inte varit lika aktiva. På senare år har det också blivit allt fler miljöpartister som arbetar inom PR-branschen. Det är hög tid att skärper vår politik även när det gäller lobbyismen i Sverige och skaffar oss ett ordentligt regelverk med krav på tydlighet och öppenhet.
Etiska regler kan vara bra att ha. Ett parti som socialdemokraterna kan vara slarvigt nog att dra på sig en Primeaffär, men vi miljöpartister måste ha högre ambitioner än så.
Miljöpartiet är sedan länge ett av de partier som är mest kritiska till lobbyismen som fenomen. Det är inte för att det är fel i sig att företag eller ideella organisationer försöker påverka politiska beslut. Om ett lagförslag get oavsedda och skadliga konsekvenser är det ju bra om beslutsfattarna får reda på det. Problemet ligger inte heller i att företag eller organisationer anlitar PR-firmor för att få hjälp att påverka mer effektivt. Nej, problemet ligger istället i att vissa intressen har betydligt större ekonomiska resurser än andra att lägga på lobbying och att det snedvrider den politiska processen. Det är bara en mindre del av lobbyisterna som företräder allmänintresset och ideella organisationer, och den överväldigande mängden lobbyister representerar storföretagen intressen. Det är därför vi driver på för mer öppenhet, och skarpare regler när det gäller lobbyism.
Det finns också ett etiskt problem med lobbyismen. Nämligen svårigheten för människor att kombinera anställning som lobbyist eller PR-konsult med att vara aktiva medlemmar i ett politiskt parti. Om man till exempel arbetar som lobbyist åt ett tobaksbolag på dagarna, så går det ju inte att förena med att sitta i landstingets Folkhälsokommitté om kvällen.
De miljöpartister som arbetar på PR-firmor är naturligtvis väl medvetna om det här problemet, och tar inte uppdrag som de betraktar som oetiska. Men det finns andra fall som inte är lika självklara. Är det till exempel okej att vara anställd för driva en linje som man själv stöder, eller i varje fall inte har något emot, och att agera i samma fråga som medlem i ett politiskt parti. Jag är övertygad om att alla miljöpartister som arbetar i PR-branschen har det goda omdömet att aktivt försöka hålla sig borta från denna moraliska gråzon.
Men det är ju tyvärr inte alla människor som har gott omdöme. Hösten 2010 avslöjades det att Svenskt Näringsliv betalat 4 miljoner kronor till PR-byrån Prime för att några av deras anställda, som även var framstående medlemmar i Socialdemokraterna, skulle påverka partiet i en mer ”tillväxt-vänlig” riktining. Det innebar bland annat att de skulle åka runt i landet för att delta i socialdemokratins eftervalsdebatt och propagera för att samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle avbrytas, för att partiet skulle sluta vara för fastighets- och förmögenhetsskatten, och stödja RUT-avdraget och kärnkraften; utan att de talade om att de var betalda av Svenskt Näringsliv för att påverka partiet.
Reaktionerna på avslöjandet blev minst sagt häftiga. Och utan att gå in på detaljer, så kan vi ju konstatera att det här fallet hade etiska riktlinjer varit till nytta.
Ett annat etiskt problem med lobbyism är när politiker går direkt till industrin eller PR-branschen efter avslutat uppdrag, eller om regeringen rekryterar ledande tjänstemän direkt från företag som kommer att påverkas av de frågor tjänstemännen ska arbeta med.
Idag har miljöpartiet ingen skriftlig policy kring lobbyism. Jag är övertygad om att det behövs. Miljöpartiet är knappast automatiskt immunt mot problemen med den oreglerade lobbyismen. Vi är ett växande parti som får allt mer inflytande, och det är självklart att människor och olika intressen försöker påverka oss också. Saker som bör diskuteras är etiska riktlinjer, tydliga regler som minskar risken för intressekonflikter, krav på öppenhet om vem man företräder, och att vi vidareutvecklar vår politik så att vi överväger karantäntider mellan övergång mellan PR-branschen och politiken. I USA har Obama infört en två-årsregel för viktigare anställningar och det är något vi bör titta på. När man går in på detaljerna i ett sådant här regelverk blir det lätt komplicerat och svåra avvägningar. Därför yrkar jag
Att partistyrelsen får i uppdrag att anta en skriftlig policy om lobbyism i miljöpartiet.
Att partistyrelsen och riksdagsgruppen får i uppdrag att vidareutveckla vår politik när det gäller lobbyismen i Sverige.
Jag har precis blivit utsedd att representera miljöpartiet i den nya statliga utredningen om vallagen, som miljöpartiet drivit på för att få igenom. Andra ledamöter i kommittén är bland annat Åsa Torstensson (C) och Carin Jämtin (S).
Vi ska bland annat titta på för- och nackdelar med elektronisk röstning, utreda om det behövs fler utjämningsmandat, och om det ska bli tillåtet med partisymboler på valsedlarna, och förhoppningsvis också lägga förslag på ny och bättre valkretsindelning i Västra Götaland.
Det är ett oerhört intressant uppdrag, och jag kommer att skriva mer om saken när utredningen kommer igång på allvar.
Nu i dagarna har det Europeiska Gröna Partiet haft kongress i Paris. Det var en trevlig tillställning. Miljöpartiet fick igenom en resolution om EU:s fiskepolitik och hade stort inflytande på de nya stadgarna. Men om någon hoppats att kongressen skulle leverera ett grönt svar på skuldkrisen är jag rädd att man blir besviken.
Under extrem tidspress röstade kongressen dock igenom en deklaration om frågan. Men Parisdeklarationen är ingen lösning. Det är många stora ord, mycket vänsterretorik, några praktiska åtgärder som går åt rätt håll utan att desarmera krisbomben; och ett antal orealistiska förslag om att centralisera makten som inte löser problemen. Tråkigt nog tycks de europeiska gröna stå minst lika handfallna inför krisen som EU-ländernas regeringar.
Den europeiska skuldkrisen är egentligen två kriser: en bankkris och en eurokris. Under många år har bankerna – underblåsta av en osund bonuskultur - agerat vårdslöst och lånat ut för mycket pengar. Risken är att det finansiella systemet kollapsar och utlöser en depression.
Samtidigt håller EMU på att bryta samman. Om en valutaunion ska fungera behöver medlemmarna utvecklas i samma takt. Människor måste vara beredda att byta land och flytta dit jobben finns om de blir arbetslösa, och det behövs stora överföringar av pengar till länder som drabbas av lågkonjunktur. Allt detta saknas i EMU.
Länder som Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Italien har drabbats hårt. När lågkonjunkturen bröt ut 2008 kunde länder med egen valuta som Island och Storbritannien stimulera ekonomin med räntesänkningar och devalveringar, men euroländerna saknar den möjligheten. Istället har de fastnat i lågkonjunkturen och sjunker nu långsamt ner i ett statsfinansiellt träsk. Grekland hankar sig fram från krispaketet till krispaket, och kommer förr eller senare tvingas ställa in betalningarna. Det kan bli gnistan som får Europas banksystem att explodera.
Grekland behöver antingen en riktig devalvering, eller sänka lönerna med uppåt 30 % för att bli konkurrenskraftiga. I praktiken innebär en sådan interndevalvering flera år av nedskärningar och massarbetslöshet för att tvinga ner lönerna. Det sociala och mänskliga priset för en interndevalvering är mycket högt.
EMU är en del av problemet. Den amerikanske nobelpristagaren Paul Krugman har nyligen försökt förklara hur det kunde gå så illa. Han påpekar att EMU är ett politiskt projekt som drivits igenom av det han kallar ”trista, grymma romantiker” som sätter sina drömmar om ett enat Europa högre än verkligheten och de människor som drabbas av politiken.
Nu ser vi resultatet. Det finansiella systemet står på randen av en kollaps. Det ena krispaketet avlöser det andra. Regeringar faller medan populister och högerextremister skördar valframgångar.
Det som behövs nu är modet att våga tänka nytt. EU måste släppa prestigen. Länder som inte är med i valutaunionen bör få rätten att slippa. De länder som vill lämna för att möta krisen på ett socialt ansvarsfullt sätt måste få rätt och hjälp att göra det. Det här är inte alldeles enkelt. Den mest realistiska lösningen kan mycket väl vara att det är Tyskland och några andra länder som lämnar EMU och skapar en ”nordlig euro”. Det är sådant som måste övervägas.
Parisdeklarationen innehåller många förslag som är bra på sikt och minskar risken för en ny bankkris om 10-20 år. De europeiska gröna vill göra upp med bankernas bonuskultur, öka transparensen, och re-kapitalisera bankerna. Man talar mycket om hållbarhet och social rättvisa, och till skillnad från miljöpartiet vågar man säga klart och tydligt att både inkomster och förmögenheter behöver utjämnas.
Men man blundar för problemen med EMU och förespråkar istället ett ”modigt kvantsprång” mot ytterligare centralisering. EU-skatter ska införas med majoritetsbeslut. EU-budgeten ska öka kraftigt, och utan att det sägs rent ut verkar det vara en tiodubbling eller mer som avses. Man vill också ge ut euro-obligationer, vilket är att skjuta problemen framför sig och finansiera kommande krispaket med sedelpressen. De här förslagen kräver enhällighet mellan samtliga medlemsstater, och förutom begränsade former av euro-obligationer är det orealistiskt att de blir verklighet.
Men det värsta är ändå Parisdeklarationens krav på ett nytt EU-fördrag som ska avskaffa vetorätten på många områden, och ska träda i kraft även om det bara accepteras av en majoritet. EGP vill alltså låtsas som att vetorätten mot fördragsändringar inte existerar, och agera som om medlemmarna upphört att vara självständiga och förvandlats till delstater i en förbundsstat. Åtminstone Storbritannien skulle allvarligt överväga utträde om EU beter sig så, och flera länders författningsdomstolar (däribland Tyskland) skulle helt enkelt vägra godkänna fördraget. Den ekonomiska krisen är tydligen inte illa nog. Istället ska vi gå in i en konstitutionell kris som skulle paralysera unionen för flera år framöver!
Det är inte det vi behöver, och miljöpartiets delegation röstade emot de dåliga inslagen i Parisdeklarationen. Förra gången EU ändrade sina fördrag tog det 8 år från att första toppmötet i Laeken tills att Lissabonfördraget trädde ikraft. Krisen behöver en lösning redan idag, och det är inte sannolikt att dagens EMU överlever så länge.
Krisen har redan fått många gamla anhängare att omvärdera valutaunionen. Man kan hoppas att EGP går igenom samma utveckling. I politiken måste man våga se problem, och formulera lösningar.
Max Andersson
Ledamot i Miljöpartiets partistyrelse
Besluten på moderatstämman nyligen om att partiet var ledande i kampen för rösträtt och mot apartheid har fått många att höja på ögonbrynen. Sociala medier som Twitter och Facebook har därefter översvämmats med poster som berättar mer om alla de glömda stordåd moderaterna uträttat, uppmärkta med hash-taggen #stuffmoderaternadid.
Mitt bidrag till munterheterna:
Nya Moderaternas äventyr i Tid och Rymd
År 4004 f.Kr: Gud överväger att utrota mänskligheten som ett straff för äppelpallningen i Edens lustgård. Sven-Otto Littorin övertalar honom att istället införa Arbetslinjen!
Cirka 1790 f.Kr.: Under ett statsbesök i Babylon förklarar Beatrice Ask det där med rättssäkerhet för den unge Hammurabi!
År 1479 f.Kr: Jämställdhetskämpen Reinfeldt flyger till Egypten. I bagaget har han med sig ett lösskägg åt prinsessan Hatshepsut.
År 63 f.Kr: Oroad av konsekvenserna för arbetslinjen om Catalina lyckas ta makten i Rom äter Schlingmann middag med Cicero och ger honom några goda råd i konsten att hålla tal.
År 50 f.Kr: Sven-Otto Littorin delar med sig av receptet på en hemlig trolldryck till Miraculix, och hindrar därmed Rom från att erövra hela Gallien,
Tidigt på morgonen 15:e mars år 44 f.Kr.: Anton Abele försöker skapa Facebookgruppen "Stoppa det meningslösa gatuvåldet", men får tyvärr ingen mobiltäckning.
År 284: Mats Svegfors Ansvarsutredning rekommenderar att Romerska riket delas i en östlig och västlig rikshalva. Tack vare regionaliseringen överlever Öst-Rom ytterligare 1000 år!
1269: Handelsminister Ewa Björling tar upp en italiensk liftare på en handelsdelegation på väg till Kina.
1434: Efter att Erik av Pommern vägrat gå med på jobbavdraget förenar sig Nya Moderaterna med Engelbrekt och reformerar istället skattesystemet genom att bränna fogdeborgarna.
1492: På en av sina många utlandsresor upptäcker Carl Bildt Amerika.
1776: Anders Borg diskuterar nationernas välstånd med en av deltagarna på en whisky-provning. Borg säger till honom att han verkligen borde skriva en bok!
2 juli 1776: Reinfeldt övertygar Thomas Jefferson om att alla människor är födda lika, med rätt till liv, frihet och strävan efter jobbskatteavdrag.
När tryckfelet upptäcks två dagar senare är det för sent.
1815: Napoleonkrigen är äntligen över, och Carl Bildt har en ledande roll på Wienkongressen. Förutom att bevisa sin överlägsenhet när det gäller att dansa vals ritar han om Europas karta för generationer. Twittrar från förhandlingarna under hashtaggen #Wien1815.
Cirka 1935: Ulf Adelsohn konsultar i Italien, och lyckas mot alla odds få tågen att gå i tid.
1945: Anders Björck och Johnny Magnusson deltar i en hemlig kommandoräd mot Hitlers bunker, och förkortar andra världskriget med flera månader. Den framgångsrika operationen mörkläggs dock av IB-chefen Erlander.
På Europeiska Gröna Partiets rådsmöte i Budapest var det ungefär 400 deltagare. Mycket av arbetet med att ta fram resolutioner ägde rum på glest besökta förmöten, där det är viktigt att vara med om man vill påverka resultaten.
Precis som jag förutspått lyckades rådsmötet vaska fram en kompromiss om den väpnade insatsen i Libyen, och lyfte framförallt fram flyktingarnas situation. Diskussionerna på det förberedande manglingsmötet var dock heta. Många gröna är pacifister, och även om de inte sade det rakt ut verkade vissa andra inte ha något mer militärt våld för att störta en diktator. Jag drev linjen att EGP skulle anta en resolution om de saker som vi är mer eller mindre eniga om, och det var där vi landade.
Med anledning av kärnkraftsolyckan i Japan antog rådet en resolution om kärnkraftsavveckling där vi kräver att de reaktorer som har störst säkerhetsproblem ska stängas omedelbart. Jag fick med mig förmötet på ett svenskt förslag om att vi också ska vara emot effekthöjningar på kärnkraftsreaktorer.
Debatten på mötet var dock inget vidare. Bismarck sade en gång något i stil med att man helst inte vill veta hur det går till när korv och lagar produceras. Det samma gäller även resolutioner. På mötet drev EGP:s språkrör Monica Frassoni hårt att alla reaktorer som byggts före 1980 skulle stängas omedelbart. De flamländska gröna argumenterade emot eftersom det skulle vara mycket svårt att genomföra i verkligheten och strider mot en nationell överenskommelse om hur snabbt kärnkraften ska avvecklas. Årtalet var godtyckligt satt utifrån att Tyskland precis bestämt sig för att tillfälligt stänga de reaktorer som är äldre än det året. Frassoni svarade dock att man inte kan ta hänsyn till enskilda länder och argumenterade som att det inte var viktigt att kraven i EGP-resolutionen var genomförbara. För mig som miljöpartist känns den attityden väldigt främmande. Den resolution som antogs gick dock på flamländarnas linje. Och det är bra. Det är ju trots allt reaktorernas säkerhet och inte ålder sig som är problemet.
Rådsmötets höjdpunkt var ett improviserat tal av den tyske EU-parlamentarikern Reinhard Bütikofer som berättade om valframgångarna i delstatsvalen nu under våren. De gröna har gått fram över hela Tyskland och i Baden-Württemberg fick de 24,1%, och blev större än socialdemokraterna. Enligt Bütikofer beror framgången på en kombination av uthålligt arbete i många år med att presentera seriösa genomförbara förslag, att man haft modet att våga vara radikal i bland annat kärnkraftsfrågan (utan att bli alltför radikal), politisk bredd som gjort att man byggt upp förtroende i många olika frågor (framförallt när det gäller den ekonomiska politiken), och att man lyssnat och varit genuint öppna för andra, även landsbygdsbor och människor som inte tillhör medelklassen. Andra viktiga faktorer var lokal styrka där gröna i kommunala majoriteter vunnit människors förtroende, en populär ledare i delstaten och att partiets olika falanger varit eniga och dragit åt samma håll i valrörelsen. Miljökatastrofen i Japan bidrog också till att mobilisera väljare, men det är värt att notera att de gröna hade 20 % i opinionsmätningarna redan innan Fukushima.
Rådsmötets sämsta beslut var resolutionen om ”sustainable prosperity”. Resolutionen argumenterar bland annat för EU-skatter, euro-statsobligationer, och en rejäl ökning av EU-budgeten. Resolutionen förordar också att nya EU-skatter ska kunna beslutas med majoritetsbeslut. Miljöpartiet röstade emot den här resolutionen och vi fick med oss bland annat de engelska gröna.
Jag var också med utrikespolitiska arbetsgruppens möte där vi bland annat fick en dragning från en fransman som argumenterade för att EGP borde driva kravet om en gemensam EU-arme. Några av tyskarna (bland annat Bütikofer) framhöll att det inte är en realistisk ide, och definitivt inte just nu. Jag talade naturligtvis emot, och lyfte också frågan om EU:s stridsgrupper som står och kostar pengar, men hittills aldrig har använts. EU har hittills inte varit särskilt bra på militära operationer och en av tyskarna lyfte frågan om inte EU borde koncentrera sig på civila insatser istället. Fransmännen verkar visserligen vilja skriva in ett krav om en gemensam EU-armé i nästa valmanifest, men jag tror att det är möjligt att stoppa.
Rådsmötet hann också med att rösta om organisationsutredningen ”Fit for the Future”. Det finns en grundläggande konflikt där vissa vill att EGP ska utvecklas till ett eget parti i sig, medan andra istället anser att EGP är och ska vara en organisation för nationella gröna partier som samarbetar med varandra. De som vill centralisera driver på för individuellt medlemskap och vill införa transnationella listor i EU-parlamentsvalen. De flesta frågor som berör konfliktfrågorna hänskjuts för vidare utredning, och rådsmötet ägnade sig främst åt att styra upp en massa saker som vi är mer eller mindre eniga om. Bland annat så ska rådsmötena bli bättre, antalet olika sorters resolutioner bli färre, och medlemskriterierna redas ut. Mötet rekommenderade också att EGP i längden inte ska acceptera att medlemspartier konkurrerar med varandra i samma val. På det stora hela var det bra beslut.
Sitter i en elegant konferenshall, och lyssnar på en föredragning om vad som hände på klimatkonferensen i Cancun och vad som ska göras inför COP17 i Sydafrika nu i höst.
Europeiska Gröna Partiets vårkonferens i Budapest började idag, men den har inte riktigt kommit igång än. Dagens höjdpunkt har varit välkomsttalet av Bernadett Szél som är språkrör för det ungerska partiet LMP. De är ett nytt och ungt parti som kom in i parlamentet förra året vid sitt första försök, och hon lyfte fram hur de lyckats få människor som tidigare inte känt något intresse för partipolitiken att engagera sig. Deras största problem är det auktoritära regeringspartiet Fidesz som har två-tredjedelsmajoritet i parlamentet och nu håller på att skriva om grundlagen för att försvåra för oppositionen och grundlagsfästa sin egen politik - bland annat platt skatt.
Konferensens stora frågor är en organisationsutredning, och ett aningen pladdrigt dokument om den "sociala dimensionen av Green New Deal" som det inkommet 188 ändringsyrkanden om. Presidiet har redan nu meddelat att man inte ens tänker försöka få klart det nu under vårkonferensen. Jag är inte säker på om dokumentet verkligen kommer att vara till nytta för någon, men det är säkert bättre att det blir bra än att man stressar fram det.
Vi miljöpartister gillar förresten inte att dokumentet kallas Green New Deal. Den ursprungliga iden med Green New Deal var att göra klimatinvesteringar för att ta sig ut ur den ekonomiska krisen. Men nu urholkar man begreppet, och det har blivit en obegriplig synonym för "grön politik". Men man får välja sina strider.
Resolutionerna kommer att behandlas senare i helgen. Vi kommer bland annat anta en resolution om om kärnkraftsavveckling, och en resolution om interventionen i Libyen. Eftersom de gröna partierna är oeniga så kommer den förhoppningsvis inte innehålla något kontroversiellt. Det stora problemet är en "fransk-sinnad" resolution om "sustainable prosperity" som bland annat kräver en kraftigt ökad EU-budget, EU-statsobligationer, att nya EU-skatter ska beslutas med kvalificerad majoritet, men vi hoppas att vi kan få med oss tyskarna på att rösta ner den.
Bilden ovan föreställer Konstpalatset på andra sidan Donau. Eftersom jag inte tog med kameran har jag hämtat den snyggaste Budapest-bilden från Wikipedia, men den är tagen från bara några meter bakom där jag sitter.
Jag är ingen radikalpacifist. Frågan om det är rätt eller fel att ingripa militärt måste avgöras från fall till fall.
Å ena sidan är det rätt att hindra Khadaffi-regimen från att hämnas på befolkningen i de städer som gjort uppror, men det är också rimligt att känna tveksamhet inför operationen. Hela insatsen verkar vara framhastad och ogenomtänkt. Slutmålet är oklart. Ska Libyen delas så att den östra delen av landet bryter sig loss? Är det möjligt att förhandla en lösning? Eller är målet att Khadaffi tvingas lämna landet, och vilka krafter ska i så fall ersätta honom? Upproret är en heterogen samling, och en del av de krafter som ingår i upproret är rätt obehagliga. Det här är inte fråga om en enkel strid mellan en diktatur och demokrater. Det finns risk för ett långt inbördeskrig, och Irak är ett avskräckande exempel. Konsekvenserna på sikt om västmakterna går in och störtar en arabisk diktator är svåra att överblicka.
FN-resolutionen 1973 som insatsen bygger på talar om behovet av att skydda civilbefolkningen, och duckar därmed för frågan om framtiden.
Det är inte heller en slump att samtidigt som världens blickar riktades mot insatsen i Libyen så gick saudiarabiska trupper in i Bahrain för att slå ner demokratirörelsen med våld. Saudi-diktaturen fick statuera ett exempel, och USA som har en viktig flottbas i Bahrain behöver inte längre oroa sig för att folkligt inflytande leder till att landet orienterar sig mot Iran.
Den internationella politiken består till stor del av hycklande.
Regeringen har lagt en proposition om att Sverige ska delta i kriget, och riksdagen ska rösta om den på fredag. Problemet är att den är ogenomtänkt. Förslaget är att Sverige ska vara med och upprätthålla en flygförbudszon, men de svenska JAS-planen ska bara få skjuta på andra flygplan. De ska inte få attackera marktrupper, ens om de är på väg att begå övergrepp. Andra länders plan som flyger bredvid svenskarna ska dock kunna attackera soldater på marken.
Det finns starka skäl att vara skeptisk till att vi ska delta i insatsen i Libyen, men det här en dålig kompromiss. Det är visserligen socialdemokraterna som har drivit den här halvmesyren, men regeringen har gått med på den. Regeringen är ansvarig.
Det finns inte stöd i riksdagen för att Sverige ska vara med i kriget på riktigt. Så istället väljer regeringen att lägga 200 miljoner på en insats som går ut på att vi ska låtsas.
Vore det inte bättre att istället lägga de pengarna på civila insatser för att hjälpa människorna på marken? Behoven är stora, och en sådan insats skulle troligtvis göra betydligt större nytta.
Intressanta länkar:
Annika Nordgren Christensen, en av miljöpartiets mest interventionsvänliga politiker skriver att "Reinfeldts och Juholts JAS-haveri visar att Sverige ingenting lärt" och landar i slutsatsen att vi borde satsa på att hjälpa människorna på marken med civila insatser.
Peter Eriksson försöker försvara kompromissen i en TV-debatt gentemot Birgitta Ohlsson (fp). Det går sådär.
Liberale opinionsbildaren Johan Ingerö har läst folkpartiets senaste kravartikel om att vi borde införa EU-skatter och han är inte imponerad. Istället skriver han ett riktigt bra svar där han tar han tar ett brett grepp på hela EU-frågan.
I kölvattnet på euro-krisen och en mängd EU-förslag som kränker den personliga integriteten har det börjat växa fram en ny skarp EU-kritik även bland borgarna.
Håkan Juholt var visserligen okänd för den breda allmänheten tills helt nyligen, och bilden av honom har inte hunnit sätta sig än. Men något säger mig att han kan sätta rekord när det gäller att snabbt bli både välkänd och populär.
Jag kan rekommendera ett fascinerande klipp på SVT-play där Juholt demonstrerar hur en politiker kan använda humor för att definiera sig själv; genom att besvara den opolitiska frågan om hur man odlar en riktig mustasch.
Talet är ett utmärkt exempel på den retoriska tekniken "att visa istället för att berätta". Talaren demonstrerar både att han har humor och självförtroende, och han övertygar också om att han inte tar sig själv på för stort allvar. Han framstår också som en empatisk man som bryr sig.
Och även om intervjuarens fråga handlade om mustaschodling är det uppenbart att det inte bara är sin mustasch han talar om:
"Det viktigaste är att man inte slarvar. Utan att man är beredd att att ta ansvar..."
Juholt återkommer flera gånger till begrepp som trygghet, styrka, ansvar, och lyfter fram fram vikten av att vara konsekvent, beslutsför och orka stå emot trender och tendenser.
Efter att han till synes har svarat på frågan gör han en övergång, och framför sitt huvudbudskap om att människor måste vara trygga för att vara starka.
Juholt använder de ord han vill att människor ska förknippa honom med - en retorisk teknik som är effektiv när den används rätt - och han ger ett synnerligen stabilt intryck.
Jag tror att Reinfeldt, vars främsta retoriska bedrift är att lyckats göra sin lågmäldhet till en politisk tillgång kommer att få väldigt svårt att tas med Juholt i valrörelsen 2014.
Statsvetarna säger att det kan ta lång tid för en ny partiledare att bli känd för den breda allmänheten. Det tog flera år innan alla visste vem Reinfeldt var. Juholt kommer att bli känd snabbare än så.
Det slarvades tyvärr vid rösträkningen i Västra Götaland förra hösten och regionvalet kommer därför göras om den 15:e maj. Detta har utlyst intensiv aktivitet både i regionhuvudstaden Vänersborg, och i valkretsarna där man nu håller på att ta fram kandidatlistor.
I söndags så tog miljöpartiets årsmöte i Göteborg en ny regionlista, och jag blev uppsatt på 4:e plats. Jag ersätter därmed Göran Hådén som har flyttat till Umeå.
Det är bara att tacka för förtroendet.
Just nu har MP-Göteborg fem mandat i regionen. Men eftersom vi bara har vilda gissningar att räkna på när det gäller valdeltagande i omval, så kan man inte vara säker på mer än att det är spännande.
Nu när valfebern hunnit lägga sig så är det en rätt en allmän uppfattning inom miljöpartiet på riksnivå att vår TV-reklam inte var särskilt bra. Jag är inte förvånad, men innan jag analyserar varför filmen inte höll måttet så vill jag börja med en solskenshistoria från EMU-valrörelsen.
Jag tror att det var en eftermiddag sent i april 2003. Jag var kampanjgeneral för Grön Ungdom och satt som vanligt och jobbade på Herkulesgatan, när Johan Schiff ringde upp mig och berättade att det var kris med miljöpartiets affischer. Enkelt uttryckt så hade reklambyrån inte klarat av jobbet. Partisekreteraren Håkan Wåhlstedt behövde få in nya slogans snarast möjligt, och AU skulle ta beslut inom bara en eller två dagar.
Det var alltså rejält bråttom. Så jag släppte vad jag hade för handen och med hjälp av några andra GU-are som var på kansliet lyckades jag få fram ett 30-tal slogans under några timmars brainstorming. Några av dem var i och för sig rätt dåliga, men det fanns också några riktiga guldkorn. Bland annat min egen slogan "Hellre lön i kronor än A-kassa i euro".
Arbetsutskottet gjorde ett bra jobb. Av miljöpartiets sju EMU-affischer hade vi som satt och brainstormade på kansliet varit med om att ta fram två, och miljöpartiets affischer blev omskrivna som bland de bästa i folkomröstningskampanjen. Delvis tack vare att miljöpartiet är bra på att improvisera och utnyttja den kreativitet som finns ute i rörelsen.
Reklambyråer kan vara bra till mycket. Men det är livsfarligt att lita blint på dem och utgå från att de kommer fram till bra förslag.
Vilket för oss till miljöpartiets reklamfilm. Om du sett moderaternas "Kärlek på jobbet" eller Centerpartiets film om A-kassa eller riktiga jobb från samma valrörelse så är oddsen rätt goda att du kommer ihåg dem, men vad var det egentligen miljöpartiets reklamfilm handlade om?
Filmen är visserligen gullig, men den är minst sagt vag. Vem är målgruppen? Vad är egentligen budskapet? Vilka retoriska argumentet använder den för att övertyga väljarna om att rösta på miljöpartiet?
Det finns många olika sätt att testa hur effektiva politiska budskap är. Några av dem - som fokusgrupper - är dyra och tar tid. Ett snabbt och enkelt sätt är att testa budskapet med bröderna Chip and Dan Heaths SUCCES-formel. Metoden beskrivs utförligt i deras bok "Made To Stick".
Bröderna Heaths tumregel är att budskap fastnar i mottagaren om de är Simple, Unexpected, Concrete, Credible, Emotional Stories, förkortat till SUCCES.
Översatt till svenska betyder det att ett budskap fungerar bäst om det är
Enkelt
Oväntat
Har tydliga hårda fakta
Är trovärdigt
Väcker känslor
Och innehåller en berättelse
Hur väl står sig mp:s reklamfilm i en SUCCES-analys?
Simple:
Är budskapet enkelt och lätt att förstå? Nej, men vi räknar snällt och den innehåller i alla fall ett tydligt angrepp på regeringen. 0,5 poäng.
Unexpected:
Är det oväntat att miljöpartister åker kollektivt, sopsorterar och bryr sig om miljön? Nej. 0 poäng.
Concrete:
Innehåller budskapet konkreta faktauppgifter? Nej. O poäng.
Credible:
Är det trovärdigt? Ja. Våra potentiella väljare anser att det är trovärdigt att miljöpartiet bryr sig om miljön. 1 poäng.
Emotional:
Väcker filmen några känslor? Nej. Filmen väcker förhoppningsvis intresse genom att tittaren undrar vad den handlar om, men man blir inte känslomässigt engagerad. 0 poäng.
Stories:
Utgör filmen en retorisk berättelse? Nej. 0 poäng.
Sammanlagt blir det alltså 1,5 poäng på en skala från 0 till 6. Enskilda omdömen kan alltid diskuteras, men det här är ett mycket dåligt resultat. Jämför gärna med moderaternas och centerns filmer och sätt dina egna poäng.
Man behöver inte hålla med om budskapet för att gilla filmen.
Min bedömning är att centerns film får en fullpoängare med 6 poäng. Moderaterna får nöja sig med 5 poäng då den inte är särskilt konkret. "Kärlek på jobbet" har dock andra kvaliteter och är en fantastisk film som tål att ses flera gånger - särskilt imponerande är hur den försöker förändra bilden av partiet genom att så många av filmens huvudpersoner bryter mot stereotypen om en klassisk moderatväljare.
SUCCES-formeln är inget exakt mått. Men den är ett bra verktyg för att sålla bra idéer från dåliga. Så varför tog miljöpartiet fram en reklamfilm som den allmänna visdomen nu i efterhand kommit fram till inte var särskilt bra?
Jag blev orolig redan när manuset presenterades på partistyrelsens möte, och försökte få PS att inse att det inte var en bra idé att lägga miljoner på en reklamfilm med oklart budskap. En film som dessutom förknippar oss med sopsortering och kommer snubblande nära att antyda att det är jobbigt att vara miljövän. Nu blev visserligen slutresultatet så trevligt att jag inte tror att den skrämde bort några väljare, men pengarna hade kunnat användas bättre.
Jag vet att jag lyckades få några ledamöter att tvivla, men beslutet om att vi skulle köra TV-reklam var redan fattat och produktionen hade kommit så långt att det inte fanns tid att göra ändringar.
Det här är inte första gången som miljöpartiet gjort reklamfilm. I valrörelsen 1988 gjorde vi en humorfilm för biograferna som lyckades kombinera temat sex och luftföroreningar. Även en del av EU-valsfilmerna 2004 som "Det behövs inte fler mesar i Bryssel" var riktigt bra. Eugen-filmerna från 2009 bör vi kanske tala tyst om, även om jag har hört sägas att de inte behöver betraktas som misslyckanden utan kan ses som ett projekt där vi lärde oss mer om sociala media. Gott så i så fall.
Politisk TV-reklam är en svår genre. Moderaterna och Centern lyckades visserligen få bra filmer 2010, men det är många partier som har misslyckats. KD:s djurreklam från 2010 var bara konstig, och deras reklamfilm i EP-valet var oengagerade för att inte säga pinsam. Jag är övertygad om att Junilistans beslut att bränna sin valbudget på den här valfilmen resulterade i att de missade 4%-spärren. Junilistans reklam-makare glömde bort att de måste ge väljarna ett skäl att rösta på dem, och filmen rock-techno skär sig dessutom rejält mot partiets nationalekonom-image.
Det är inte bara små partier som misslyckas med TV-reklam. Socialdemokraternas otydliga och glättiga valfilm om ungdomsarbetslöshet från 2010 kan knappast ha gett många röster. Den kan till och med ha gjort skada, eftersom den lyfte en fråga där Alliansen hade större trovärdighet. I alla fall i marginalväljarnas ögon.
Politisk TV-reklam är en mycket svår genre.
Det finns framför allt tre skäl till att miljöpartiet bör lägga sin valbudget på bättre saker än TV-reklam i framtiden.
1) Det är ineffektivt
Låt oss börja med att konstatera att TV-reklam är dyrt. Den når visserligen ut i många vardagsrum, men frågan är hur uppmärksamma människor är under reklamavbrotten. Undersökningar från USA visar att TV-reklam är effektivt om man vill smutskasta sin motståndare i ett personval, men i Sverige så väljer vi ju utifrån parti. Men det stora problemet är att det inte finns någon verklig möjlighet att målgruppsanpassa när man använder TV-reklam i Sverige. Så istället för att presentera ett skarpt budskap i en fråga som väljaren bryr sig, om måste vi slipa ned budskapet till den största gemensamma nämnaren. Risken är stor att budskapet blir utslätat uddlöst. Som förra årets valfilm.
2) Är det bra för demokratin?
Många miljöpartister är emot politisk TV-reklam av ideologiska skäl. Vi gillar inte TV-reklam överhuvudtaget, och vi är oroade för att det leder till dyra valkampanjer som gynnar de stora partierna. Det finns också en oro för att det kommer att leda till att den politiska debatten förflackas om valrörelsen domineras av 30-sekunders snuttar.
3) Det är ett riskprojekt
Det är svårt att göra bra politisk TV-reklam, och när man väl har startat ett projekt är det svårt att avbryta. När ett parti märker att det inte blev lyckat har det redan sänkt stora kostnader i projektet, och troligtvis finns det heller inte tid att börja om med något bättre. Det är alltså inte undra på att politisk TV-reklam i Sverige till stor del består av stolpskott.
När miljöpartiets affisch-kampanj inför EMU-omröstningen såg ut att bli medioker så tog partisekreteraren tag i det hela, och på några dygn så fixade vi till en utmärkt kampanj. Så kan man göra med affischer. Men det fungerar av lätt insedda skäl inte med reklamfilm.
Det finns partier i Sverige som är så rika att de har råd att ta fram flera reklamfilmer och bara sända de bästa. Miljöpartiet är inte ett av dem. Vi måste använda vår resurser så klokt som möjligt. TV-reklam är ett ineffektivt, demokratiskt tveksamt medium där det finns en stor risk att slutresultatet blir mediokert. Om vi väljer att lägga våra pengar på TV-reklam så kommer det vara en gökunge i valbudgeten, och det finns betydligt bättre saker vi kan göra för pengarna.
En av mina starka sidor är att jag är bra på organisationsutveckling. Det här är ett förslag som jag är riktigt stolt över och som jag skrev ihop för miljöpartiets partistyrelse i höstas. Projektets syfte är att stärka partiets bas inför framtiden, och nu när omorganisation på MP-riks börjar bli klar så hoppas jag det kan bli verklighet.
Förslaget bygger på idéer som jag och Johan Hellström diskuterade fram när vi var på resa tillsammans inför valet.
Detta är ett idé-PM om att inrätta en längre och mer krävande utbildning för relativt nya lovande medlemmar från hela landet om hur man jobbar politiskt. Utbildningen ska bestå av cirka 10 lördagar under loppet av ett år då man blandar teori och praktik och får lära sig det politiska hantverket. Ledande miljöpartister bör delta som föreläsare och kursledare.
En grupp bör vara cirka 25 personer, så att det uppstår bra nätverk mellan deltagarna, och om projektet blir lyckat bör det upprepas 2012 och 2013.
Förväntat utfall: Tanken är att kursdeltagarna under ett år i koncentrerad form ska få mycket av den praktiska kompetens många medlemmar fått genom att vara riksaktiva tre-fyra år i Grön Ungdom. Kursdeltagarna ska få en bra basutbildning i det gröna politiska hantverket, och många av dem kommer att vara valsamordnare, kandidater, regionordföranden, styrelseledamöter, gruppledare eller tjänstemän inför eller efter nästa val.
Bakgrund: Det politiska hantverket är något som man lär sig genom att jobba tillsammans med andra. En stor del av partiets ledning och tjänstemän på nationell, regional och lokal nivå har en bakgrund i Grön Ungdom och Gröna Studenter. Det är inget fel med det, men det beror ytterst på att medlemmar som är riksaktiva i GU och GS får en mycket bra kompetensutveckling genom att vara aktiva. För medlemmar som kommer in när de känner sig för gamla för GU eller inte har möjlighet att sätta sig i en förbundsstyrelse går miste om den här möjligheten. Miljöpartiet kan bli betydligt bättre på att utveckla våra medlemmars fulla potential. Det är bara ett fåtal lokalavdelningar i landet som är tillräckligt starka för att ge sina medlemmar en bra kompetensutveckling på egen hand.
Innehåll: Deltagarna ska både lära sig mer om vår politik på viktiga områden och få kunskaper om hur man jobbar med den praktiskt i miljöpartiet. I kursen bör bland annat tas upp: Kunskap om hur man värvar medlemmar och får en organisation att fungera, mötesteknik, retorik, konsten att skriva, konsten att hantera media, förhandlingsteknik, konflikthantering, valberedning, krishantering, något om relationen anställda-förtroendevalda, och kunskap om hur man driver en valrörelse.
Utbildningen ska blanda teori och praktik. Kurslitteratur ska läsas mellan träffarna. En lämplig inlämningsuppgift kan till exempel vara att skriva en debattartikel, som man då även får respons på av en ledande miljöpartist, och förhoppningsvis blir debattartikeln även publicerad. I den mån det är möjligt bör kursuppgifterna kunna kopplas till deltagarnas praktiska arbete i sina kommuner.
Utbildningen ska ge en bra grund för deltagarna att fortsätta utvecklas, och även kunna sprida sin kompetens till andra.
Urval: De som vill gå kursen får skicka in en skriftlig ansökan med referenser till miljöpartister och arbetsprov (till exempel i form av en debattartikel). Det är viktigt att urvalet av kursdeltagare reflekterar partiets bredd och utförs av en grupp som har brett stöd i partiet.
En viktig poäng med kursen är att deltagarna ska vara medlemmar som redan har kommit in i partiet och jobbar aktivt i partiet. Jämställdhet och mångfald är naturligtvis viktiga urvalskriterier. Det är bra med att det skapas nätverk som binder samman partiet så det är bra om medlemmar som är aktiva i GU och GS deltar, men primärt så är utbildningen till för lite äldre medlemmar.
Regional spridning är mycket viktigt. Storstadsområdena bör vara representerade bland kursdeltagarna, men i första hand ska kursen vara till för de som inte bor i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Tjänstemannastöd: Utbildningen behöver tjänstemannastöd för att kunna genomföras på ett bra sätt.
Finansiering: Deltagaravgiften bör hållas på en rimlig nivå och det bör undersökas om kursen kan delfinansieras genom studieförbund eller samarbete med folkhögskola.
Tidplan: Det finns en fördel om utbildningen kan avslutas i februari-mars så att den inte kolliderar med årsmötessässongen. Det är bra om kursdeltagare tar på sig arbetsuppgifter i till exempel regionstyrelser efter genomgången kurs.
På torsdag och fredag nästa vecka gör jag ett kort avbrott i biologi-studierna och åker ner till Lund istället.
Seminarium med Gröna Studenter: "Grönt är framtidens färg!"
Max Andersson om Grön ideologi och hur vi bygger partiet inför 2014. Tid: Torsdag 10:e mark kl 19-20 Plats: Kansliet, Lilla Fiskaregatan 10 Mer info:Facebook
"Young Ideas for Europe": Den 11:e mars ska jag vara med på EU-infoprojekt på Spykens gymnasium där jag och Jens Holm (V) ska vara med i finalen. Det ska bli spännande att se vad det blir av det eftersom eleverna bland annat har använt min bok "Imperiet" som studiematerial. Arr:Wake-up call
De senaste veckorna har bloggen legat i oplanerad träda. Det beror framförallt på att jag lyckats komma in på biologiutbildningen vid Göteborgs Universitet igen efter 12 års uppehåll.
Det känns riktigt skönt att läsa naturvetenskap igen efter alla år i politiken. Men jag är lite rostig och även om det är kul att repetera begrepp som tonoplast och plasmodesmata ger det mindre tid att blogga.
Nu lagom till tentan börjar det dock lugna ner sig. Om det är något man blir bra på vid Helgeandsholmen så är det att plöja texter!
Som ansvarig i partistyrelsen för det vildvuxna ämnet informationspolitik har jag nu gjort en lista över de gröna riksdagsmotioner som med lite god vilja kan räknas dit.
Det är bara att konstatera att infopolitiken är ett brett område som saknar tydliga gränser. (Fast det är knappast unikt. Tänk bara på miljöpolitiken.) Men jag hoppas att nu när vi drar igång informationspolitiska nätverket igen så kommer det bli fler motioner som fokuserar på informationspolitikens kärna till allmänna motionstiden i höst.
Det fasta telefonnätet
Jan Lindholm med flera vill bevara kopparnätet, och skriver klokt utifrån ett infrastruktur och sårbarhetsperspektiv.
Fildelning, rättsäkerhet och integritet
Maria Ferm med flera skriver om IPRED med mera, och vill avkriminalisera fildelning mellan privatpersoner för privat bruk. Bra uppdatering!
Skatt på direktreklam
Helena Leander med flera vill att det ska bli mindre direktreklam. Varför ska direktreklamen vara skattefri, när tidningarna betalar reklamskatt?
Reformering av WTO
Ulf Holm med flera skriver om internationell handelspolitik, och vill bland annat att frågorna om immaterialrätt (TRIPS-avtalet) ska brytas ut ur WTO. Motionen tar också upp förhandlingarna om EPA-avtalen mellan EU och länder i Afrika, Västindien och Stilla Havet. Miljöpartiet står fast vid att EU borde sluta med sina påtryckningar och inte försöka tvinga in immaterialrätten i avtalen emot partnerländers vilja.
Växtgenetiska resurser
Tina Ehn vill ha en snabbutredning för att inte det nya gemensamma genbanken för nordiska fröer på Svalbard ska bli en flopp på grund av dåligt genomförande. Det är kanske tveksamt om det här är infopolitik, men jag gillar det.
Datalagringsdirektivet
Maria Ferm är första namn på miljöpartiets motion om (eller rättare sagt emot) EU:s datalagringsdirektiv.
Legalisera söktjänster på internet
Maria Ferm återanvänder Lage Rahms gamla fina motion från 2009 om att det ska vara lagligt att bedriva söktjänster på nätet.
Överenskommelsen om Afghanistan måste leda till att vi tar hem trupperna
Det som en gång började som en fredsbevarande insats i Afghanistan har nu blandats samman med USA:s krigföring och förvandlats till strider för ena parten i ett inbördeskrig. Sverige har en viktig roll att spela i Afghanistan. Svenska biståndsorganisationer driver en stor del av landets sjukhus och skolor, vilket är ett oerhört viktigt arbete. För att de ska kunna fortsätta arbeta under konflikten får de inte uppfattas som en krigförande part. Den svenska militära insatsen håller på att bli ett hot mot biståndet.
Före valet sade vi att trupperna skulle hem under denna mandatperiod. Efter valet ingick vi istället en överenskommelse med regeringen som innebär att vi skickar fler soldater och att de militära anslagen ökar Det är visserligen bra med breda uppgörelser om svensk säkerhetspolitik. Men Miljöpartiet ska inte delta i uppgörelser som går åt fel håll.
Överenskommelsen om Afghanistan är dessutom oklar. Den innehåller formuleringar som kan tolkas på många olika sätt. Risken finns att regeringen gör sin egen tolkning och att den militära närvaron permanentas.
Miljöpartiet är ett fredsparti. För vår trovärdighet är det viktigt att överenskommelsen verkligen leder till att trupperna kommer hem. Överenskommelsen innehåller en sådan förhoppning, men inte några konkreta beslut.
Överenskommelsens tidsplan är:
Under 2011 börjar säkerhetsansvar överlämnas till den afghanska armén.
Under 2012 får detta konkreta resultat vilket gör att de stridande trupperna kan minska till förmån för så kallade stödjande säkerhetsinsatser.
I slutet av 2014 ska all stridande trupp vara omvandlad till stödjande säkerhetsinsatser.
Som exempel på stödjande säkerhetsinsatser nämns utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan. För oss är det självklart att svenska poliser, åklagare och domare har bättre kompetens än militären gällande stöd till polis, säkerhets- och rättsorgan. Vid övergången till stödjande säkerhetsinsatser kan därför närvaron av militär personal minska till förmån för civil kompetens.
Ett problem med uppgörelsen är att stöd till Afghanistans armé inte definieras tydligt. Svenska trupper strider idag tillsammans med den afghanska armén. Är en sådan insats stödjande eller stridande?
För oss är det självklart att detta ska räknas som stridande. Sådana gemensamma uppdrag måste upphöra när vi går över till stödjande säkerhetsåtgärder. Det får inte gå att frångå uppgörelsens anda genom att på pappret döpa om uppdrag från stridande till stödjande.
Riksdagen har varje år en omröstning om budget och inriktning för insatsen i Afghanistan. Vi anser att det är mycket viktigt att Miljöpartiet framöver ser till att de vaga förhoppningarna från överenskommelsen leder till en verklig förändring på marken. Om detta inte sker måste Miljöpartiet rösta mot framtida propositioner. Vi får inte återigen hamna i fällan att vi stödjer ökade militära insatser.
Vi yrkar:
att Miljöpartiet enbart stöder framtida Afghanistan-propositioner om de innebär att de militära anslagen minskar
att Miljöpartiet enbart stöder framtida Afghanistan-propositioner där stödjande säkerhetsinsatser till största delen sker i form av civil personal
att Miljöpartiet enbart stöder framtida Afghanistan-propositioner om det är klart att militär som utför stödjande säkerhetsinsatser inte deltar i stridande uppdrag
Att miljöpartiet står fast vid vallöftet om att vi vill avsluta den militära insatsen i Afghanistan under denna mandatperiod.
Miljöpartiet ska välja en ny partisekreterare i år, och i helgen gick nomineringstiden ut. Så här presenterar jag min kandidatur för Riksvalberedningen.
Härmed kandiderar jag till uppdraget som miljöpartiets nästa partisekreterare. Jag har breda erfarenheter från alla nivåer i partiet. Jag bryr mig om organisationsfrågorna, och jag brinner för att miljöpartiet ska utvecklas till en folkrörelse. Jag är övertygad om att vi behöver satsa mer på att ta hand om våra medlemmar, förbättra internutbildningen, och stärka interndemokratin för att bli den gröna folkrörelse vi skulle kunna bli.
Jag känner partiet bättre än de flesta. Jag har suttit tre år i partistyrelsen, och fyra år i riksdagen. Jag vet hur det är att vara ledamot och hur rikspolitiken fungerar. Som mångårig ordförande i MP-Göteborg vet jag hur det är att leda en lokalavdelning och få den att växa. Som gammal regionpolitiker och som ombudsman i fyra år för GU-Väst vet jag att förutsättningarna för politiskt arbete ser väldigt annorlunda ut i landet utanför storstäderna. Jag vet att vi måste växa i hela landet för att bli stora. Jag har suttit tre år i Grön Ungdoms Förbundsstyrelse under Gustav Fridolins tid som språkrör. Jag har varit valsamordnare i Göteborg, och jag ledde GU:s kampanj under EMU-folkomröstningen. Jag har varit språkrör för Gröna Studenter.
Satsa på organisationsutveckling!
Jag vill att vi ska satsa betydligt mer på att utveckla organisationen. De flesta gröna bryr sig enligt min erfarenhet i första hand om politiken, och är tämligen ointresserade av organisation. Det är inget konstigt. Det är ju politiken som är partiets syfte. Men det har lett till att det långsiktiga arbetet med att stärka partiet har försummats. Vi skulle ha varit betydligt fler medlemmar och väljare idag om vi prioriterat bättre och undvikt organisatoriska misstag som skadat oss i onödan.
Jag har en känsla för vad som fungerar och vad som inte gör det i organisationsfrågorna. Jag byggde upp GU-Väst från att varit mycket svaga till att bli ungdomsförbundets starkaste distrikt, under min tid som ordförande för MP-Göteborg bidrog jag till den fantastiska utveckling lokalavdelningen har haft de senaste åren. Åren 2002 till 2004 utgjorde jag tillsammans med Lage Rahm, Annelie Rannamaa och Cecilia Engström Grön Ungdoms Organisationsgrupp, analyserade förbundets strukturella problem och såg till att ungdomsförbundet reformerades. Under min tid som språkrör för Gröna Studenter var jag en nyckelperson för att få förbundet på fötter.
Jag har alltid sett arbetet för att stärka organisationen som något av det viktigaste vi kan ägna oss åt. Det finns mycket som ett parti kan syssla med: Pressarbete. Idéutveckling. Förhandlingar om sakpolitiska framgångar. Men jag är övertygad om att ingenting vi gör spelar större roll i längden än det arbete vi gör för att stärka partiet. Miljöpartiet behöver bli betydligt bättre på att ta emot nya medlemmar, vi måste förbättra internutbildningen, och vi måste utvecklas som organisation så att fler medlemmar väljer att stanna kvar. Det är nämligen partiet som vinner valen. Det är medlemmarnas goda arbete som får folk att rösta på oss.
Partisekreterarens roll
Partisekreterarens roll är inte särskilt väl definierad i miljöpartiet. Den överlappar med partistyrelsens sammankallande, och de måste kunna dela upp arbetet på ett bra sätt mellan sig.
Partisekreteraren är vald av, och ansvarar inför kongressen. Partisekreteraren är inte någon tjänsteman eller rörens förlängda arm. Partisekreteraren måste vara en självständig aktör och en person med integritet och egen vilja. En partisekreterare måste i varje läge vara lojal mot partiet, och sätta partiets bästa främst. Lojaliteten mot partiet innebär att partisekreteraren så gott som alltid måste backa upp rören externt. Men när partisekreteraren anser att rören har fel (och det kommer rören att ha tid efter annan) så är det partisekreterarens jobb att säga det internt.
Det finns en tyvärr en stark tendens till konformism i partiledningen, och det är något vi behöver förändra. Frågan om ledarskap i miljöpartiet är inte helt enkel. Våra avgående språkrör har på det hela taget gjort ett mycket bra jobb. Det mesta de gjort har varit bra, och bara en del har varit dåligt. Men till det dåliga hör hur språkrörsrollen gradvist förändrats i riktning mot partiledare, och det innebär att risken för dåliga och förhastade beslut har ökat. Jag anser att hela partistyrelsen, och hela riksdagsgruppen, ska vara inblandade i de beslut som ligger på de två organens respektive bord. Under de senaste åren har det blivit vanligt att de viktigaste besluten gjorts upp på förhand genom att rören kommit överens innan det formella mötet. Det är inte en bra utveckling. Jag tror att besluten blir bättre och mer genomtänkta när riksdagsgruppen och partistyrelsen får vara med på riktigt.
En av partisekreterarens viktigaste uppgifter är att lyfta frågan om hur olika förslag påverkar partiorganisationen ute i landet. Erfarenheten visar att de ledamöter och tjänstemän som sitter i riksdagshuset tenderar att fastna med huvudet i det rikspolitiska spelet. Partisekreteraren däremot ska vara ute och lyssna på partimedlemmarna ute i landet. Det är något jag kommer att ta på allvar.
Partisekreteraren har andra roller också. Kampanjsamordning och konflikthantering är viktigt. Övergripande kommunikationsansvar kommer att bli viktigt. Förmågan att hålla peppande fördrag ute i landet är ett plus, och förmågan tala med media i pressade lägen utan att göra bort sig är en absolut nödvändighet. Förmågan att bedriva en preventiv krishantering och se till att potentiella problem hanteras och blir lösta redan innan de inträffar är lika viktig som den är underskattad.
Partisekreteraren måste också klara av att stötta båda rören, och se till att deras samarbete fungerar smidigt. För få saker kan vara farligare för partiet än två språkrör som inte drar jämnt. Partisekreteraren måste både ha förmågan att vara en smidig diplomat, samtidigt som man också måste vara är en orädd person som vågar ta konflikter.
Det är en ingen lätt uppgift. Det är en svår uppgift. Men jag tror mig ha det som krävs.
Den gröna folkrörelsen behöver demokrati
Miljöpartiet har ett fantastiskt läge. Vi håller på att bli ett självklart val för den engagerade medelklassen. Vi har börjat växa även i grupper där vi tidigare varit svaga. Vi kan mycket väl bli ett 15 %-parti på sikt och stabilisera oss på den nivån. Det är väljare som i första hand kommer att komma till oss från socialdemokratin och de kan ge oss en central roll i politiken för lång tid framöver. Men det förutsätter att vi klarar av att växa. Och det förutsätter mer än bara skickliga språkrör, en bra politik, bättre organisation (med fungerande regioner i hela landet, en levande interndebatt, en bättre krishantering som inte låter enskildas personkonflikter lamslå en hel avdelning, väl fungerande valberedningar på lokal och regional nivå, och avdelningar som inte tappar bort aktiva medlemmar bara för att de som håller i mötena inte fått lära sig hur man gör när de plötsligt börjar komma fler människor på våra möten, med mera…)
Det förutsätter också att vi är en folkrörelse där det är värt att engagera sig. Där medlemmarna känner att de kan påverka. Och där det också spelar roll i praktiken vad medlemmarna tycker. Interndemokrati är en vacker princip och det är mycket lätt att hylla den i teorin. I praktiken är det mycket svårare. Det är inte lätt för en politisk ledning att dela med sig av sitt inflytande, och följa kongressbeslut även när man anser att besluten är fel eller okloka. Medlemmarna behöver kunna känna stolthet över vårt parti, och veta att deras beslut respekteras. Och verklig interndemokrati handlar om mer än att bara respektera kongressbeslut. Det handlar också om att dela med sig av makten till medlemmarna redan på förhand. Det är inte lätt. Men det är så vi kan skapa en folkrörelse.
Om mig:
Jag bor i Göteborg. Jag är 37 år och gick med i miljöpartiet 1992. Jag ska snart återuppta min universitetsutbildning i biologi. Jag har god kompetens när det gäller EU, och politisk kommunikation. Jag har jobbat en hel del med internationell klimatpolitik, utrikespolitik och IT/informationspolitik. Jag står någonstans i mitten av partiet. Kanske lite mer liberal när det gäller frihetsfrågor, och lite mer vänster när det gäller social rättvisa.
Nu vid tolvslaget i natt gick motionstiden ut inför miljöpartiets kongress och det var dessutom sista chansen att lämna in nomineringar. Jag ställer upp för omval till både partistyrelsen och EGP-rådet. Och jag är en av flera bra kandidater som anmält intresse för att bli partisekreterare.
Så vitt jag vet är det just nu miljöpartister som kandiderar till språkrör, och sex kandidater till uppdraget som partisekreterare. I det senaste numret av Fokus så avslöjar jag vem jag stöder som manligt språkrör, och när det gäller valet av partisekreterare anser jag kanske inte heller så överraskande att jag är den bäste.
Men nu är det dags för valberedningen att säga sitt. Och i vårt parti är det upp till kongressen att avgöra.
Rickard Arvidsson, Göran Hådén och jag har fått in en artikel i miljöpartiets tidning Grönt där vi lyfter fram den amerikanske entreprenören Peter Barnes idéer om att stiftelser kan användas för att förvalta och bevara allmänningar.
Bland annat föreslår vi att den svenska gammelskogen skulle kunna vara ett bra fall att börja med.
Den som är mer intresserad av dessa tankar bör läsa Peter Barnes utmärkta bok Capitalism 3.0 .
Den underbara illustrationen är ska säkert leda tankarna till vårt förslag om gammelskogen. Bilden föreställer dock i själva verket en bokskog i Norge. Men vackrare än så här kan det ju knappast bli.
Det gamla året slutade sorgligt med att Sören Wibe gick ur tiden. Han spelade en viktig roll inför EMU-omröstningen och betydde mycket för nej-sidans framgång. Jag lärde känna honom först en tid senare när vi arbetade tillsammans i kampanjen Folkomröstning.nu emot EU-konstitutionen och Lissabonfördraget. Han gjorde stora insatser även där med sin energi, auktoritet och förmåga att skapa god stämning.
Sören Wibe var en politiker med djupa kunskaper och äkta övertygelse. Men framför allt så var han i besittning av politisk ryggrad. Jag kommer att sakna honom.
Monnet, who is considered a "father of Europe," wanted to guide European countries into a super-state "without their people understanding what is happening. This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose." Apparently the fathers of the euro acted in accordance with the same philosophy later on. The new currency became a vehicle for further integration, and the EU became a monetary union -- but not an economic, let alone a political, union. As a result, the current financial crisis is too much to handle for the continent and the EU colossus.
Primeskandalen rullar vidare. Det är bara att konstatera att Svenskt Näringsliv har fått mycket god utdelning på de 4 miljoner de gav till Prime för att påverka socialdemokraternas eftervalsdebatt.
Det är möjligt att de socialdemokrater som jobbar på PR-firman Prime verkligen tror att kärnkraften och RUT-avdraget är bra, och att samarbetet mellan s, v och mp är av ondo. Men att skriva artiklar, driva opinion och delta på möten inom ett parti utan att berätta att man har betalt för att framföra sitt budskap är inte okej.
PR-konsulterna har hittills haft ett mycket stort genomslag i debatten, men det tog nog slut förra veckan. Eller som Morgan Johansson säger:
- Varje gång de öppnar munnen i fortsättningen så kommer man att undra om taxametern är på och om Svenskt näringsliv faktureras
Lobbyismen är en del av politiken och befinner sig ofta i en moralisk gråzon. Men att uppträda under falsk flagg är definitivt inte okej.
Daniel Suhonen har skrivit en rasande bra sammanfattning av Prime-skandalen. Han avlutar med en jämförelse med Offensivs infiltration innan de blev uteslutna 1981 och han har en poäng.
Före detta ministern Lena Sommestad har ett mer försonligt och eftertänksamt tonläge men är inte mindre skarp i analysen. Bland annat konstaterar hon att de som försöker tona ned nyheten är förfärande naiva.
Mats Engström, som bland annat har skrivit den intressanta lobbyism-boken Maktkamp Europa anser att socialdemokraterna behöver en uppförandekod för att begränsa PR-firmornas inflytande. Bland annat vill han att personer anställda på PR-bolag som inte uppger sina kunder inte ska kunna ha förtroendeuppdrag för partiet.
Men det mest intressanta är nog Rebellabloggen som diskuterar vad Primeskandalen gör med förtroendet mellan människor inom partiet. När förtroende saknas är det väldigt svårt att återupprätta.
Min bild är att Svenskt Näringsliv gjort en mycket god affär. De betalade 4 miljoner kronor för att vrida sossarnas eftervalsdebatt åt höger. Och om den socialdemokratiska partiledningen - i den mån någon sådan existerar för ögonblicket - inte tar itu med affären så kommer partiet skadas allvarligt för lång tid framöver av misstroende och konflikter. För Svenskt Näringsliv är en handikappad socialdemokrati värt betydligt mer än 4 miljoner.
Och som miljöpartister ska vi inte tro att vi själva är immuna mot problemen med den oreglerade lobbyismen. Vi är ett växande parti som får allt mer inflytande, och det är självklart att lobbyisterna försöker påverka oss också. Det är inte bara socialdemokraterna som kan ha nytta av ett regelverk för att begränsa PR-firmornas inflytande.
Uppdatering: Erik Berg ger ett vänsterpartistiskt perspektiv.
Den här annonsen på Fyndtorget är underbart rolig!
I dagarna fick jag en anonym enkät från statsvetarna vid Göteborgs Universitet. En av frågorna handlade om att kort beskriva vad höger och vänster innebär i dag.
Mitt svar blev:
Vänster: Ekonomisk jämlikhet, folkstyre och överdriven statlig kontroll
Höger: Ekonomiska klyftor, elitism och vackra tankar om individens frihet som de har svårt att omsätta i praktiken.
Båda: Oförmåga att ta miljö- och resursproblemen på allvar.
Jag misstänker att min partitillhörighet är tämligen uppenbar.
För ett tag sedan var jag i Århus och deltog som hedersgäst på Folkebevaegelsen mod EUs landsmöte för att ta emot årets internationella träskopris. Priset består av ett par träskor och delas ut till någon de vill hedra för ett gott arbete mot EU. Jag är inte helt på det klara med symboliken bakom att priset utgörs av just ett par träskor, men det har något att göra med att att folk som har träskor på sig står fast och är pålitliga.
Bland svenskar som har tagit emot träskopriset tidigare märks Astrid Lindgren och P O Engkvist, och det är ju hur som helst ett hedrande sällskap. Bland skälen till att jag fick priset nämndes mitt arbete mot Lissabonfördraget, boken Imperiet, och att jag jobbat mycket internationellt inom den EU-kritiska rörelsen.
Folkebevaegelsen mod EU har ett mandat i EU-parlamentet och fick 170 000 röster och 7,2 % i förra EU-valet. De kan enklast beskrivas som en tvärpolitisk center-vänster organisation, och i Sverige motsvaras de närmast av Folkrörelsen Nej till EU. En stor del av medlemmarna kommer från vänstern (många är medlemmar i Enhedslistan eller vänsterpartiets systerparti SF), men det finns också en stark grupp som är med i Radikale Venstre, som Centerpartiets socialliberala och betydligt trevligare syskonparti heter i Danmark.
Landsmötet är Folkebevaegelsens årliga kongress och i år hade det uppåt 200 deltagare. Detta var det första landsmötet efter EU-valet 2009 då de gick fram kraftigt och fick sitt bästa valresultat på 15 år. De har också ökat med 500 medlemmar. Kongressen avlöpte i stort sett utan konfliktfrågor, och man uppmärksammade särskilt att det är 50 årsjubileum i år för den europeiska frihandelsorganisationen EFTA som många ser som viktig del i ett alternativ till EU.
Deras EU-parlamentariker Søren Søndergaard höll ett utmärkt tal. Som väntat talade han en hel del om eurokrisen och mot det nya förslaget om fördragsändringar. Det blev också tydligt att Folkbevaegelsen varit tvungna att tänka efter hur de som tvärpolitisk rörelse ska agera i EU-parlamentet nu när det fått mer inflytande. En annan viktig fråga för de danska EU-motståndarna är kampen mot social dumping och Søren underströk kraftfullt att utländska arbetare ska vara välkomna i Danmark men att de ska ha sociala rättigheter och få danska löner.
En av de politiskt intressanta frågorna på en synnerligen lugn kongress var valet av ny styrelse. Flera av kandidaterna hade tidigare haft ledande roller inom den EU-kritiska Junibevaegelsen, men gått över till Folkbevaegelsen efter valet 2009. Junibevaegelsen lyckades dåligt i det valet är numera nedlagd. Men många av deras medlemmar har nu gått över till Folkbevaegelsen och bland annat så blev Nils I Meyer som var en av deras stiftare invald i den nya styrelsen, vilket uppmärksammades i dansk media. Frågan var inte kontroversiell. Det danska EU-motståndet håller på att återförenas.
En annan intressant sak med landsmötet var att få se en minst sagt främmande organisationskultur. En av många skillnader mellan Sverige och Danmark är att danskarna inte har valberedningar. Istället väljer årsmöten direkt bland samtliga kandidater. Jag är inte helt klar på hur det fungerar i praktiken men danskarna tycker det är helt självklart att det är så det bör vara.
En annan kulturskillnad är att kongressen antog en arbetsordning som särskilt påtalade att det var rökförbud i lokalerna. Arbetsordningen lästes upp från presidiet så att alla skulle vara medvetna om att man inte kunde tända en cigg i plenum. Alkoholkonsumtion var dock tillåten.
Under åren framöver så kommer en av de stora frågorna för Folkebevaegelsen vara att fortsätta hålla Danmark utanför EMU, även om det knappast finns någon risk för att det ska bli en ny folkomröstning de närmaste åren nu i och med eurokrisen.
Överhuvudtaget så var det en trevlig kongress. Det danska EU-motståndet går framåt och vi i Sverige har en hel del att lära av deras sätt att arbeta.
Sitter på Danmarksterminalen i Göteborg och väntar på att insläppet till färjan ska öppna. Nu i helgen ska vara i Århus och delta på Folkebevaegelsen mod EUs kongress, eller landsmöte som det tydligen heter på danska.
Daily Kos har en serie med sökmotortips för politiska bloggare och idag tar de upp konsten att länka. Artikel handlar om vikten av att man markerar rätt ord när man sökmotor-optimerar sina texter, men den fick mig att fundera kring stilistik och länkandets många olika funktioner.
I första hand så är länken förstås en guide för vidare läsning. Men i politiska bloggar är det vanligt att länkarna används mer som källhänvisning, fakta-arkiv och som ett sätt att fiska läsare via tjänster som Twingly. Länkandet har också en uppenbart social funktion där man länkarför att visauppskattning. Och sist men inte minst så är det val man gör när man markerar en länktext ett fascinerande stilistiskt verktyg som kan ge emfas, förtydliga, och berätta något om det som länkas.
Det är lätt att glömma bort att det också väger tungt i Googles sökmotor. Måste jag välja mellan ett bra språk eller sökmotoroptimering väljer jag språket. Men det går att kombinera.
Nu i helgen var jag med och representerade miljöpartiet på det Europeiska Gröna Partiet rådsmöte i Tallinn tillsammans med bland annat Eva Goes, Peter Eriksson och Bodil Ceballos. Det här var mitt första rådsmöte och det uppfyllde förväntningarna. EGP lider av de internationella konferensernas vanliga problem med oklart syfte, bristande organisation, och programpunkter som främst existerar för att framträdande personer ska få hålla låda, men det verkar ändå som att det finns en probleminsikt och en önskan om att använda mötena till något vettigt.
Rådsmötet var fullt av seminarier och föredrag, och det inslag som imponerade mest handlade om det nya ungerska grönas valkampanj och hur de lyckades komma in i parlamentet och få 7,4 % knappt två år efter sitt grundande genom att vara ett tydligt alternativ. Jag gillar verkligen deras partinamn Lehet Más a Politika! som översatt till svenska betyder "Politiken kan vara Annorlunda!"
Det var också intressant att höra tyskarna tala om sina opinionssiffror på över 20 procent. De räknar inte med att få så mycket i verkligheten i nästa val; "19 % är mer realistiskt" som någon av de sade. Deras långsiktiga mål är att etablera sig som en verklig tredje kraft i politiken vid sidan av kristdemokraterna och socialdemokraterna, och de är på god väg att lyckas.
Diskussionen om socialdemokratins problem i västeuropa var också intressant. Även om våra svenska socialdemokrater tycker att det gick dåligt i år så ligger de ändå rätt bra till i en internationell jämförelse. Än så länge i alla fall.
Den konkreta politiska diskussionen om vilka resolutioner som skulle antas var dock inte riktigt lika inspirerande som seminarierna. EGPs resolutioner är inte bindande, och eftersom besluten inte är i skarpt läge finns det många delegater som röstar för förslag med oklara konsekvenser bara för att det låter bra. Jag har upplevt liknande fenomen tidigare i politiska sammanhang, till exempel på Grön Ungdoms Förbundsråd på den tiden det stormötet brukade överösa miljöpartiet med kongressmotioner, och även om det känns välbekant och lite hemtrevligt så är det inte riktigt mitt ideal om hur ett internationellt parti borde arbeta.
När det gäller resolutionerna så var jag mest intresserad av NATO, nätneutralitet och Green New Deal. Fransmännen försökte stoppa in ett helt omotiverat tilläggsyrkande om att det behövs ett gemensamt europeiskt försvar i en resolution som egentligen skulle handla om NATO och kärnvapennedrustning. Vår riksdagsledamot Bodil Ceballos tog tag i den här frågan för den svenska delegationens räkning, och efter att Estland och Portugal protesterat i plenumdebatten blev det nedröstat med stor majoritet. Fransmännen kommer dock att lyfta frågan igen till nästa möte.
När det gäller nätneutraliteten så hade tyskarna lagt ett förslag om nätneutralitet som utgick från att internetoperatörer aldrig någonsin ska ge någon information företräde framför någon annan. Det låter bra när man säger det, men ibland behöver internetoperatörerna göra undantag från den principen för att saker och ting ska fungera. Det är till exempel helt orimligt om nödsamtal inte kan kopplas fram bara för att det är för mycket YouTube-klipp som väntar på nedladdning. Jag skrev om hela förslaget, och efter en viss förhandling med tyskarna kom vi fram till en "konstruktivt otydlig" kompromiss som kunde antas enhälligt.
En annan bra förändring jag fick in i resolutionen om nätneutralitet är att Europeiska Gröna Partiet numera uppmanar alla länder att säkra nätneutraliteten på nationell nivå. Tyskarnas ursprungsförslag talade enbart om EU-nivån, och de hade glömt bort att det finns mycket som kan uträttas i varje land för sig. En liten men trevlig seger för miljöpartiets EU-kritik, även om det hade varit ännu bättre om mer än en bråkdel av delegaterna hade vetat vad nätneutralitet är för något.
När det gäller den nya ekonomiska politiken så lyckades vi dock inte lika bra. Förslaget om en Green New Deal togs ursprungligen fram inför EP-valet och då handlade det om att möta den ekonomiska krisen med klimatinvesteringar som skapar jobb - en slags modern klimatkeynesianism - men den nya Green New Deal har breddats och blivit betydligt spretigare. Det finns många bra idéer om allt möjligt från nya sätt att definiera välfärd till hur man motverkar bankkriser, men också några dåliga förslag, och en hel del detaljer som jag inte är kompetent att bedöma om de vettiga eller inte. (Om jag uppfattade voteringen korrekt så antogs till exempel tilläggsförslaget om att EGP bör verka för ett förbud mot"leveraged short-selling" på aktiemarknaden. Det förslaget är säkert värt att diskutera, men det innebär inte att det bör antas utan diskussion.)
Lyckligtvis är det dock ingen större katastrof om det antas dåliga detaljförslag i resolutionerna på rådsmöte, eftersom ansvarstagande politiker i medlemspartierna har full frihet att ignorera dem. Men helt klockrent är det inte.
Resolutionen om Green New Deal gick även in på det allvarliga problemet att EMU inte fungerar. Det senaste året med den grekiska krisen och bostadsbubblorna i Spanien och Irland har gjort det uppenbart att det uppstår allvarliga spänningar i en valutaunion där medlemsländernas ekonomier fortsätter att utvecklas i olika takt. Den lösning som förespråkas i GND-resolutionen är införa en gemensam europeisk finansminister, mångdubbla EU-budgeten och ge EU rätt att besluta om medlemsländernas egna budgetar. (Det sista förslaget är dock skrivet på ett så oklart sätt att det är osäkert vad delegaterna egentligen röstade på.) Miljöpartiet står inte bakom de här förslagen och vi valde därför att rösta nej till den nya Green New Deal resolutionen.
Det mest spännande med hela rådsmötet var definitivt att se hur den nya Green New Deal utvecklade under processens gång. Slutresultatet blev inte bra, men det förbättrades betydligt på vägen, och det var till stor del tyskarnas förtjänst. Till exempel fick vi bort skrivningar som doftade protektionism, och i tilläggsförslaget om att mångdubbla EU-budgeten hade man vänligheten att plocka bort uttrycket "federalt" även om man inte ändrade substansen. Det roligaste var dock när tyskarna förklarade att de skulle rösta nej till hela GND om man inte tog bort ett förslag om att sälja EU-obligationer för att få in pengar till klimatinvesteringar. Det där med att finansiera utgifter genom att låta sedelpressarna gå varma är fortfarande ett känsligt ämne i Tyskland, och jag är väldigt glad att de ser till att hålla de grönas ekonomiska politik på rätt köl.
En annan inspirerande sak var att se hur rådsmötet lyckades hantera mer än 60 ändringsyrkanden bara på Green New Deal under mer eller mindre demokratiska former. Man hade ett bra jämkningsarbete i utskottet kvällen före, och de gjorde att de 40 förslag som bedömdes som okontroversiella kunde betas av i ett enda klubbslag. Det sägs att EGPs röstningssessioner brukade vara ganska frustrerande tillställningar förr i tiden, men i så fall har de skärpt till sig rejält.
På nästa rådsmöte kommer vi bland annat diskutera om hur man avslutar kriget i Afghanistan. Åsikterna skiljer sig rätt mycket mellan partierna där också, och jag tror att det kan bli en väldigt spännande diskussion.
Andra miljöpartister om EGP:s rådsmöte: Hans Andersson
Andra bloggar om: EGP
Nu i helgen håller det Europeiska Gröna Partiet (EGP) sitt rådsmöte för hösten i Estland och som nyvald första ersättare i EGP jag har åkt hit för att representera miljöpartiet.
På dagordningen står bland annat frågan om hur vi fortsätter att utveckla den ekonomiska politiken med en Green New Deal, kärnvapennedrustning, och en resolution om nätneutralitet som är tyvärr är lite slarvigt skriven men som jag hoppas kunna hyfsa till innan den blir antagen.
Jag vet inte om det blir så mycket tid över för annat än politik, men jag har i alla fall fått tips om ett pannkaksställe i Tallinns turistkvarter som lär vara bästa vegetariska maten i stan.
Miljöpartiet gjorde tyvärr bara en blygsam framgång i valet, och som väntat fick vi två mandat i Göteborg. Det är alltid trist när man inte blir omvald, men jag kunde inte ha önskat mig bättre efterträdare än Lise Nordin och Valter Mutt. De kommer att göra ett bra jobb i riksdagen och jag önskar dem lycka till på det nya uppdraget.
Det finns en hel del att säga om den här valrörelsen, men det får anstå till en särskild valutvärdering. Så nu nöjer jag mig med att rikta ett alldeles särskilt tack till alla som hjälpt till i valrörelsen eller som röstade på mig. Jag drev ingen personvalskampanj och jag har aldrig tyckt det varit särskilt viktigt att jämföra antalet kryss, men varje enskilt kryss är uttryck för förtroende och 334 kryss i Göteborg är ett stort förtroende att leva upp till.
Sedan valet har jag varit upptagen med flytt, överlämning och arkivering, men jag siktar på att återuppta mina biologistudier så snart jag hunnit landa. Jag kommer också lägga en hel del tid på mina uppdrag i partistyrelsen och Europeiska Gröna Partiet.
Nu när jag snart inte längre sitter i riksdagen behöver jag koncentrera mig på färre frågor. Men EMU, klimat och informationspolitik är definitivt något jag kommer att fortsätta med i framtiden.
