Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

29 november 2016

"Vi fortsätter, vi kämpar på, vi ska lösa klimatkrisen” - COP22 i Marrakech

COP22 inleddes med ett firande av att Parisavtalet trätt i kraft i rekordfart. Ändå åkte jag till Marrakech med en oro för vad det amerikanska presidentvalet skulle kunna innebära för det fortsatta klimatarbetet. Kanske skulle ambitionerna sänkas med en man som Donald Trump som president. Men, världens länder visade att ingen enskild person har makt att riva upp Parisavtalet, och antalet länder som fortsätter att ratificera ökar hela tiden (i dag 113).

Världens länder signalerade på COP22 att vi inte kan vänta med att lösa klimatproblemen, vi måste agera nu oavsett om USA är med på tåget i dag, eller om de väntar i 4 år. Flera viktiga länder som Kina och Indien poängterade att Parisavtalet gäller och att de kommer att fortsätta med sin omställning oberoende av hur USA agerar framöver.

Bland det viktigaste jag tar med mig från Marrakech är just att Parisavtalet står fast. Nu är det viktigt att EU går före i omställningen och tar på sig ledartröjan. Exempelvis genom att slopa överskottet på utsläppsrätter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS); sluta subventionera fossila bränslen; underlätta för förnyelsebart; och försätta arbetet mot en Energiunion. EU:s medlemsländer bör alla ratificera Parisavtalet och revidera sina nationella bidrag till utsläppsminskningar, NDC, (Nationally Determined Contribution) så att de är i linje med 1,5 graders-målet.

Under COP22 låg mycket fokus på den ”facilitativa dialogen”. Den facilitativa dialogen är viktig för att följa upp och kartlägga utsläppsminskningarna, och återkoppla till ländernas NDC så att de är i linje med forskningen. Vi som representerade den gröna partigruppen i EU-parlamentet, liksom civilsamhället i stort tryckte på för skrivningar om att länderna skulle arbeta med ”ökade ambitioner” vid nästa tillfälle år 2018, vilket tyvärr inte kom med. EU har uttryckt att de ser år 2023 som lämplig tidpunkt att revidera och utveckla sina mål för utsläppsminskningar. Om vi utgår från att vi bara har några år kvar innan världen behöver ha gått över till nollutsläpp, är höjda ambitioner först år 2023 alldeles för sent.

År 2018 är ett viktigt år inte bara på grund av den facilitativa dialogen som då kommer att hållas igen, men även för att FN:s klimatpanel IPCC då kommer ut med sin rapport om vad som krävs för att vi ska klara av att hålla den genomsnittliga temperaturhöjningen till 1,5 grader.

Anpassningsfonden var också något som diskuterades mycket. Fonden skulle upphöra år 2020 då den låg under Kyoto-protokollet. Under COP22 sattes målet att fylla fonden med 80 miljoner dollar. Det uppfylldes tack vare framför allt Sverige, Tyskland, Belgien och Italien. Det beslutades också att Anpassningsfonden i fortsättningen kommer att gälla under Parisavtalet, och lever vidare även efter år 2020.

Det pratades lite om den Gröna Klimatfonden. Men den har nu godkänt finansiering till två förslag på Nationella Anpassningsplaner, för Liberia och Nepal. Detta är viktigt, då fonden nu äntligen blir operationell. Fonden är på väg att ge 2,5 miljarder dollar till olika projekt.
.
Under ett COP sker saker hela tiden, samtidigt och parallellt. Utöver de faktiska förhandlingarna presenterades flera initiativ, som ”2050 Pathways Platform”. Det är en ny plattform för erfarenhets- och kunskapsutbyte om hur länder kan nå nollutsläpp till 2050.

Ett annat positivt besked var att Climate Vulnerable Forum, en sammansättning av särskilt utsatta länder som har gått ihop för att tillsammans höja sina klimatåtgärder. Under COP22 lovade dessa 48 länder att ha gått över till 100 procent förnyelsebart år 2050.

COP 22 tog de första steg för att operationalisera plattformen för urfolk som etablerades i Paris förra året. Plattformen beskrivs som nyskapande och en seger för urfolk världen över. När den blivit aktiv kommer den att öppna för erfarenhetsutbyte och god praxis gällande utsläppsminskningar och anpassning.

Femton år efter det första beslutet om kvinnor och genus under UNFCCC, beslutades i Marrakech att gå vidare med ett utökat arbetsprogram som inkluderar civilsamhället, näringsliv, och andra.

Under COP 22 är även fossilindustrin på plats och försöker påverka förhandlingarna som observatörer, eller delar av ländernas delegationer, och de sponsrar också förhandlingarna. Vi behöver prata mer öppet om hur detta påverkar utkomsten av förhandlingarna och världens klimatambitioner. Därför valde jag, tillsammans med miljöorganisationer från hela världen, att också att lyfta frågan om lobbyism och intressekonflikter under COP22. Det är inget fel med lobbyism i sig, men de allra flesta är betalda av storföretagsintressen. Det här snedvrider de politiska besluten. Det gör det i EU-parlamentet, och det gör det också inom FN:s klimatförhandlingar.

Under COP22 hade arbetet med att revidera de nationellt bestämda målen för utsläppsminskningar kunnat gå bättre. Som det ser ut nu har alla siktet inställt på år 2018, men vi behöver höja våra ambitioner NU, och oavsett så måste revideringen år 2018 också förberedas.

De löften om utsläppsminskningar som länderna hittills har gett är inte tillräckliga om vi ska kunna hålla klimatförändringarna på en acceptabel nivå. En ny prognos från FN:s miljöprogram UNEP visar att planerna ger en uppvärmning på 2,9-3,4 grader. Samtidigt är Arktis idag 20 grader varmare än normalt. De fossila bränslena från kol, gas och olja behöver stanna i marken om vi ska ha någon chans att hålla oss inom de gränser för vad planeten tål. Det handlar om minst 60-80 procent av kol, gas, och olja som inte får grävas upp. För att reglera detta krävs modiga politiska beslut som kan stå emot kortsiktiga vinstintressen och istället arbeta för en långsiktigt hållbar ekonomi och planet. På plats i Marrakech fortsatte aktivister och politiker att driva detta. Jag är glad att under mitt seminarium om ”Keep it in the Ground” ha fått möta så många eldsjälar som varje dag för sin lokala kamp för detta.

Arbetet fortsätter. Redan i maj 2017 ska länderna fortsätta att diskutera vad som behöver ske innan år 2020 då Parisavtalet börjar gälla. Under tiden arbetar vi vidare med att snabba på klimatarbetet. Det är bra att Sverige bidrar med stora summor klimatfinansiering globalt, liksom en historisk miljöbudget på hemmaplan. Det är en klar framgång för Miljöpartiet.

Men fler behöver bidra till omställningen. I dag blockeras många beslut i EU av konservativa politiska grupper i EU-parlamentet, och av medlemsländer som fortfarande har stora delar av sin ekonomi kopplad till fossila bränslen. Det är inte acceptabelt att vi som rika länder håller tillbaka när världen tillsammans måste ställa om för att lösa klimatkrisen. Vi behöver både globala avtal om hur världen ska jobba tillsammans med klimatförändringarna, men i grund och botten måste man också göra något själv. I Sverige behöver vi göra en ordentlig energiomställning, och satsa på sol- och vindkraft.

EU måste leva upp till vad de lovar. I veckan släppte europeiska revisionsrätten (ECA) en ny rapport om Klimatåtgärder i EU:s budget. Det finns en allvarlig risk för att EU:s mål att lägga minst var femte euro av EU-budgeten på klimatåtgärder mellan 2014–2020 inte kommer att uppnås. Om EU vill vara en global ledare genom klimatkrisen behöver både kommissionen och medlemsländerna frångåbusiness as usual” och se till vi på riktigt går från ord till handling i klimatfrågan.

COP22 i Marrakech var ett steg på vägen. Men det kommer inte att räcka med internationella toppmöten, det behövs handlingar i verkligheten. Jag hoppas se fler engagera sig för klimatet, det är något vi måste lösa tillsammans. Vi är den sista generationen som kan lösa klimatkrisen.



Greens/EFA video från klimatmarschen

\\mepbrusfsd1\WKRedirXP$\maandersson-o\Desktop\lobbycal2press\calendarPageStandalone.html