"Olyckligt beslut om CETA"

Jag skrev i Dagens Arena om CETA den 18/10 2016.

 * * *

Olyckligt beslut om CETA 

Det omdebatterade handels- och investeringsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, närmar sig nu beslut. Då riskerna med avtalet är långt större än dess potentiella fördelar kommer jag och mina gröna kollegor i EU-parlamentet att rösta nej till avtalet.

CETA är i första hand ett avtal kring regelsamarbete och investeringsskydd, inte ett frihandelsavtal. Även om avtalet slopar ett flertal tullar sker detta från en redan låg nivå, och fokus ligger snarare på regelsamverkan, investeringsskydd och icke-tariffära handelshinder (exempelvis skillnader i regler/standarder). Några större effekter på jobb och tillväxt, som förespråkare hävdar, är det inte tal om. Även i uträkningar som bygger på metoder som historiskt överskattat effekten av liknande avtal förväntas CETA inte ge mer än 0,03 procent permanent BNP-tillväxt för EU.

Samtidigt innehåller avtalet ett omfattande materiellt investeringsskydd kombinerat med en tvistlösningsmekanism. Historiskt har denna form av investeringsskydd använts av utländska investerare för att stämma stater som lagstiftat till skydd för exempelvis klimat, folkhälsa eller miljö. CETA-avtalets definitioner av indirekt expropriation samt rättvis och skälig behandling – just de skäl investerare använt i uppmärksammade stämningar mot stoppandet av oljeledningar, starkare cigarettmärkning och förbud mot den miljöskadliga fracking-metoden – är fortsatt vaga och överlämnar ett orimligt tolkningsutrymme till avtalets tvistlösningstribunal. Sverige riskerar således att i framtiden bli stämda av kanadensiska investerare för åtgärder som syftar till att skydda människor och miljö.

Avtalet innehåller även ett flertal andra problematiska aspekter, inte minst gällande regleringen av offentliga tjänster. För första gången använder EU i CETA en negativ förteckning av tjänster, vilket förenklat innebär att liberalisering/avreglering blir norm, inte undantag. Denna negativa förteckning åtföljs av en mekanism som i princip »låser in« genomförda avregleringar i avtalet. CETA påtvingar ingen privatisering, men i de fall avregleringar genomförs blir de en del i avtalet såvida inte vattentäta undantag för just denna sektor skrivits in på förhand. För avreglerade sektorer gäller avtalets investeringsskydd, undantag eller ej, vilket kan försvåra möjligheten att återreglera olika sektorer, exempelvis järnvägen.

Miljöpartiet ser positivt på fri och rättvis handel, och det råder ingen tvekan om att handelsavtal behövs. Men dessa avtal måste finna en rimlig balans mellan å ena sidan handel och investeringar och å andra sidan klimat, miljö- och konsumentskydd. Min bedömning är att CETA är långt ifrån att uppnå denna balans, utan ensidigt premierar skydd för investerare utan att erbjuda ett liknande skydd för miljö, arbetare och konsumenter. Detta är särskilt tydligt då de kapitel som handlar om fackliga rättigheter och miljö, till skillnad från resten av avtalet, är undantagna från de tvistlösningsmekanismer som annars gäller om någon av parterna bryter mot avtalet.

Att en stor majoritet av riksdagen värderar såväl avtalets risker som fördelar radikalt annorlunda är olyckligt, och bygger snarast på en förhoppning om vad »avtalet hade kunnat vara« än vad det faktiskt är.

Svart på vitt kommer CETA sannolikt inte ens ge några mätbara positiva effekter för jobb och tillväxt, medan dess risker för miljö, klimat och välfärden är högst verkliga. Därför kommer jag, liksom mina partikollegor i EU-parlamentet, att rösta nej till CETA-avtalet. Det är en hållning som delas av samtliga gröna partier i EU-parlamentet.

Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker