"Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet"

Jag skriver i GP om hur vi motverkar fossilindustrins lobbyism.

 * * *

Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet

Varför ska vi gång efter gång tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik? Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna, skriver Max Andersson (MP).

*

Just nu samlas världens ledare på klimattoppmötet COP22 i Marrakech för att bena ut detaljerna för hur världens länder ska kunna leva upp till klimatlöftena i Parisavtalet. Men de är inte ensamma – fossilindustrin är liksom vid tidigare klimattoppmöten överrepresenterade under förhandlingarna. Bland andra närvarar några av världens största olje- och gasbolag såsom Shell, Chevron, BP och Exxon. Det är inte rimligt att dessa företag kan utöva så stor påverkan på klimatpolitiken. Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna.

Subventionerar fossilindustrin
Signerandet av Parisavtalet sågs av världens politiska ledare och företagsledare som en historisk seger och vändpunkt i klimatpolitiken. Med tanke på resultatet i det amerikanska presidentvalet var det otroligt viktigt att vi även hann ratificera avtalet under Barack Obamas tid vid makten och att det nu har trätt i kraft. Men trots klimatlöftena fortsätter EU i många avseenden agera som om avtalet inte fanns, med icke-bindande mål, en misslyckad handel med utsläppsrätter och de europeiska regeringarnas fortsatta subventioner till fossilindustrin.

En av anledningarna till detta är att man har låtit fossilindustrin vara med i utformandet av klimatpolitiken – precis samma företag som bär det största ansvaret för de globala utsläppen. Vid det senaste klimattoppmötet i Paris stod företag med stora intressen i olja och kol för omkring 20 procent av kostnaderna för klimatmötet. När lobbyismen tillåts komma så nära beslutsfattarna är det inte konstigt att klimatpolitiken formas efter starka näringslivsintressen snarare än efter människors och miljöns behov. 

EU:s egen klimatkommissionär, Miguel Arias Cañete, har tidigare varit ordförande för två oljebolag och hans familj är fortfarande huvudägare i bolagen. En nyligen publicerad studie från öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory visar att Cañete har haft fem gånger så många möten med gas- och oljeindustrin som med den förnyelsebara energisektorn sedan COP21 i Paris förra året. Under denna tid har Cañete även uttalat sig för att EU bör använda den dyra och experimentella metoden för koldioxidlagring för att EU även fortsättningsvis ska kunna bränna kol.

Inget EU ägnar sig åt i dag
Om EU och världens ledare är seriösa med att nå klimatmålen i Parisavtalet behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Detta innebär att inga nya projekt för att ta upp fossila bränslen får påbörjas samtidigt som vi måste stänga ned befintlig verksamhet, vilket inte är något som EU ägnar sig åt i dag.

Det är inget nytt att både EU:s klimatkommissionär och energikommissionär har nära förbindelser med fossilindustrin. Redan det första året efter att de tillträtt fick de kritik för att över 80 procent av deras möten skedde med företrädare från näringslivet, medan endast 12 procent av möten var med civilsamhället. Inför COP22 har jag därför ställt en fråga till kommissionen om hur detta påverkar EU:s klimatpolitik.

Problem med kraftig lobbyism vid internationella förhandlingar är ingenting nytt. När FN:s världshälsoorganisation (WHO) år 2005 förhandlade fram ett internationellt avtal om tobakskontroll insåg världens ledare att det var omöjligt att agera i allmänhetens intresse så länge tobaksindustrin hade tillgång till förhandlingarna. Man beslöt därför att utesluta företagen från dessa möten för att skydda beslutsfattandet eftersom det finns en uppenbar intressekonflikt. Varför ska vi då tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik?

Under COP22 kommer jag tillsammans med företrädare från civilsamhället att lyfta problematiken med näringslivets lobbyism och intressekonflikter. Det är inte rimligt att de bolag som tjänar miljarder på verksamheter som bidrar till att förstöra vårt klimat och vår miljö har större möjligheter att påverka politiken än de människor och de samhällen som drabbas. Vill vi nå framgång i klimatpolitiken måste fossilindustrin hållas borta från beslutsfattandet.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker