"Vi fortsätter, vi kämpar på, vi ska lösa klimatkrisen” - COP22 i Marrakech

COP22 inleddes med ett firande av att Parisavtalet trätt i kraft i rekordfart. Ändå åkte jag till Marrakech med en oro för vad det amerikanska presidentvalet skulle kunna innebära för det fortsatta klimatarbetet. Kanske skulle ambitionerna sänkas med en man som Donald Trump som president. Men, världens länder visade att ingen enskild person har makt att riva upp Parisavtalet, och antalet länder som fortsätter att ratificera ökar hela tiden (i dag 113).

Världens länder signalerade på COP22 att vi inte kan vänta med att lösa klimatproblemen, vi måste agera nu oavsett om USA är med på tåget i dag, eller om de väntar i 4 år. Flera viktiga länder som Kina och Indien poängterade att Parisavtalet gäller och att de kommer att fortsätta med sin omställning oberoende av hur USA agerar framöver.

Bland det viktigaste jag tar med mig från Marrakech är just att Parisavtalet står fast. Nu är det viktigt att EU går före i omställningen och tar på sig ledartröjan. Exempelvis genom att slopa överskottet på utsläppsrätter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS); sluta subventionera fossila bränslen; underlätta för förnyelsebart; och försätta arbetet mot en Energiunion. EU:s medlemsländer bör alla ratificera Parisavtalet och revidera sina nationella bidrag till utsläppsminskningar, NDC, (Nationally Determined Contribution) så att de är i linje med 1,5 graders-målet.

Under COP22 låg mycket fokus på den ”facilitativa dialogen”. Den facilitativa dialogen är viktig för att följa upp och kartlägga utsläppsminskningarna, och återkoppla till ländernas NDC så att de är i linje med forskningen. Vi som representerade den gröna partigruppen i EU-parlamentet, liksom civilsamhället i stort tryckte på för skrivningar om att länderna skulle arbeta med ”ökade ambitioner” vid nästa tillfälle år 2018, vilket tyvärr inte kom med. EU har uttryckt att de ser år 2023 som lämplig tidpunkt att revidera och utveckla sina mål för utsläppsminskningar. Om vi utgår från att vi bara har några år kvar innan världen behöver ha gått över till nollutsläpp, är höjda ambitioner först år 2023 alldeles för sent.

År 2018 är ett viktigt år inte bara på grund av den facilitativa dialogen som då kommer att hållas igen, men även för att FN:s klimatpanel IPCC då kommer ut med sin rapport om vad som krävs för att vi ska klara av att hålla den genomsnittliga temperaturhöjningen till 1,5 grader.

Anpassningsfonden var också något som diskuterades mycket. Fonden skulle upphöra år 2020 då den låg under Kyoto-protokollet. Under COP22 sattes målet att fylla fonden med 80 miljoner dollar. Det uppfylldes tack vare framför allt Sverige, Tyskland, Belgien och Italien. Det beslutades också att Anpassningsfonden i fortsättningen kommer att gälla under Parisavtalet, och lever vidare även efter år 2020.

Det pratades lite om den Gröna Klimatfonden. Men den har nu godkänt finansiering till två förslag på Nationella Anpassningsplaner, för Liberia och Nepal. Detta är viktigt, då fonden nu äntligen blir operationell. Fonden är på väg att ge 2,5 miljarder dollar till olika projekt.

.

Under ett COP sker saker hela tiden, samtidigt och parallellt. Utöver de faktiska förhandlingarna presenterades flera initiativ, som ”2050 Pathways Platform”. Det är en ny plattform för erfarenhets- och kunskapsutbyte om hur länder kan nå nollutsläpp till 2050.

Ett annat positivt besked var att Climate Vulnerable Forum, en sammansättning av särskilt utsatta länder som har gått ihop för att tillsammans höja sina klimatåtgärder. Under COP22 lovade dessa 48 länder att ha gått över till 100 procent förnyelsebart år 2050.

COP 22 tog de första steg för att operationalisera plattformen för urfolk som etablerades i Paris förra året. Plattformen beskrivs som nyskapande och en seger för urfolk världen över. När den blivit aktiv kommer den att öppna för erfarenhetsutbyte och god praxis gällande utsläppsminskningar och anpassning.

Femton år efter det första beslutet om kvinnor och genus under UNFCCC, beslutades i Marrakech att gå vidare med ett utökat arbetsprogram som inkluderar civilsamhället, näringsliv, och andra.

Under COP 22 är även fossilindustrin på plats och försöker påverka förhandlingarna som observatörer, eller delar av ländernas delegationer, och de sponsrar också förhandlingarna. Vi behöver prata mer öppet om hur detta påverkar utkomsten av förhandlingarna och världens klimatambitioner. Därför valde jag, tillsammans med miljöorganisationer från hela världen, att också att lyfta frågan om lobbyism och intressekonflikter under COP22. Det är inget fel med lobbyism i sig, men de allra flesta är betalda av storföretagsintressen. Det här snedvrider de politiska besluten. Det gör det i EU-parlamentet, och det gör det också inom FN:s klimatförhandlingar.

Under COP22 hade arbetet med att revidera de nationellt bestämda målen för utsläppsminskningar kunnat gå bättre. Som det ser ut nu har alla siktet inställt på år 2018, men vi behöver höja våra ambitioner NU, och oavsett så måste revideringen år 2018 också förberedas.

De löften om utsläppsminskningar som länderna hittills har gett är inte tillräckliga om vi ska kunna hålla klimatförändringarna på en acceptabel nivå. En ny prognos från FN:s miljöprogram UNEP visar att planerna ger en uppvärmning på 2,9-3,4 grader. Samtidigt är Arktis idag 20 grader varmare än normalt. De fossila bränslena från kol, gas och olja behöver stanna i marken om vi ska ha någon chans att hålla oss inom de gränser för vad planeten tål. Det handlar om minst 60-80 procent av kol, gas, och olja som inte får grävas upp. För att reglera detta krävs modiga politiska beslut som kan stå emot kortsiktiga vinstintressen och istället arbeta för en långsiktigt hållbar ekonomi och planet. På plats i Marrakech fortsatte aktivister och politiker att driva detta. Jag är glad att under mitt seminarium om ”Keep it in the Ground” ha fått möta så många eldsjälar som varje dag för sin lokala kamp för detta.

Arbetet fortsätter. Redan i maj 2017 ska länderna fortsätta att diskutera vad som behöver ske innan år 2020 då Parisavtalet börjar gälla. Under tiden arbetar vi vidare med att snabba på klimatarbetet. Det är bra att Sverige bidrar med stora summor klimatfinansiering globalt, liksom en historisk miljöbudget på hemmaplan. Det är en klar framgång för Miljöpartiet.

Men fler behöver bidra till omställningen. I dag blockeras många beslut i EU av konservativa politiska grupper i EU-parlamentet, och av medlemsländer som fortfarande har stora delar av sin ekonomi kopplad till fossila bränslen. Det är inte acceptabelt att vi som rika länder håller tillbaka när världen tillsammans måste ställa om för att lösa klimatkrisen. Vi behöver både globala avtal om hur världen ska jobba tillsammans med klimatförändringarna, men i grund och botten måste man också göra något själv. I Sverige behöver vi göra en ordentlig energiomställning, och satsa på sol- och vindkraft.

EU måste leva upp till vad de lovar. I veckan släppte europeiska revisionsrätten (ECA) en ny rapport om Klimatåtgärder i EU:s budget. Det finns en allvarlig risk för att EU:s mål att lägga minst var femte euro av EU-budgeten på klimatåtgärder mellan 2014–2020 inte kommer att uppnås. Om EU vill vara en global ledare genom klimatkrisen behöver både kommissionen och medlemsländerna frångå ”business as usual” och se till vi på riktigt går från ord till handling i klimatfrågan.

COP22 i Marrakech var ett steg på vägen. Men det kommer inte att räcka med internationella toppmöten, det behövs handlingar i verkligheten. Jag hoppas se fler engagera sig för klimatet, det är något vi måste lösa tillsammans. Vi är den sista generationen som kan lösa klimatkrisen.

För ytterligare resultat av COP22, se http://newsroom.unfccc.int/unfccc-newsroom/nations-take-forward-global-climate-action-at-2016-un-climate-conference/

Greens/EFA video från klimatmarschen

https://www.youtube.com/watch?v=E2LFdwyBbQo&feature=youtu.be

"CETA är inte ett frihandelsavtal"

Jag replikerade Gunnar Hökmark om CETA i Jönköpingsposten den 25 november 2016.

(Ej på nätet.)

* * *

REPLIK: CETA är inte ett frihandelsavtal

I en artikel i JP (9/11) påstår Gunnar Hökmark (M) att Miljöpartiet motarbetar välstånd då vi i EU-parlamentet säger nej till det planerade CETA-avtalet. Till skillnad från Hökmark applåderar vi inte bara för att vi hör ordet frihandel, utan granskar också vad avtalet faktiskt innebär - CETA medför nämligen omfattande risker för miljö, klimat och folkhälsa, risker som måste ställas mot att avtalets eventuella ekonomiska fördelar är små, om några.

Det tåls att upprepas att CETA inte är ett frihandelsavtal. Hade avtalet i första hand handlat om klassisk frihandel i form av sänkta tullar hade det närmast varit helt okontroversiellt. Nu handlar CETA dock snarare om regelsamarbete och investeringsskydd, och därmed inte minst om hur företag ges möjligheten att utanför nationella domstolar stämma länder som lagstiftar till skydd för människor och miljö, om företaget upplever att lagstiftningen påverkat värdet av dess investeringar. I oktober skrev över 100 professorer i juridik och internationell rätt under ett upprop som poängterade vilket hot detta faktiskt utgör mot vår praktiska förmåga att stärka skyddet för klimat, folkhälsa och miljö i framtiden.

Medan riskerna med CETA är högst verkliga är de stora effekter för välstånd och jobb som Hökmark talar om snarare rena fantasier. De mest optimistiska prognoserna för CETA spekulerar i en permanent nivåhöjning av BNP för EU:s del på så lite som 0,03 %, och då bygger denna prognos på uträkningsmodeller som i tidigare studier överskattat effekterna av liknande avtal. Rörande sysselsättning finns det inte några trovärdiga siffror på att avtalet skulle skapa ett enda jobb. Tvärtom menar en studie från EU-parlamentets utredningsenhet att det troliga effekterna på antalet jobb av den här typen av avtal är högst marginella.

Hökmark försöker även i sin artikel klumpa ihop extremhögern med oss miljöpartister. Det är varken korrekt eller särskilt klädsamt. Miljöpartiets motstånd mot CETA-avtalet har nämligen inget alls med protektionism eller handelsmotstånd att göra. Tvärtom; Miljöpartiet är positivt inställda till handel, men handelspolitik är inte en fråga om ”för eller emot ”. Frågan är i stället: Hur ska handeln se ut? De risker CETA medför är inte godtagbara, och motsvarar inte alls den typ av fri och rättvis handel som vi miljöpartister vill se.

Att i dessa tider av klimathot, miljöproblem och växande socioekonomiska klyftor ge företag möjlighet att stämma oss utanför nationella domstolar just för politiska åtgärder som försöker lösa problemen är inte rimligt. Framför allt inte med tanke på att priset i bästa fall är några ynka tiondels promille tillväxt. Det borde även Gunnar Hökmark inse.

Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

"EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet"

Jag skriver i ETC om CETA.

 * * *

EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet

Ceta-avtalet har nu godkänts av EU:s ministerråd. Men varken den belgiska överenskommelsen eller det nya tolkningsinstrumentet har löst grundproblemen med Ceta, och därför måste EU-parlamentet nu stoppa avtalet. Riskerna för miljö, klimat och konsumenter är för stora.

Det kontroversiella investeringsavtalet mellan EU och Kanada såg länge ut att kunna stoppas av Vallonien, en region i Belgien. Under förra månadens medierapportering framställdes Vallonien som en pytteregion i Belgien som ensamma och av oklara skäl gjort sitt bästa för att stoppa Ceta.

Det har väldigt lite med verkligheten att göra. Valloniens parlament försökte stoppa avtalet för att de ser högst reella risker med hur avtalet kan påverka deras medborgare, farhågor som delas av såväl forskare, miljöorganisationer som fackliga organisationer på båda sidor Atlanten. Lika reella som de farhågorna är för vallonerna och Belgien, lika verkliga är de för EU och Sverige.

Anledningen till att Vallonien satte käppar i hjulet för Ceta är att regionen har tagit avtalet på allvar. Inget nationellt parlament har debatterat frågan i lika stor utsträckning. Redan i våras antog det vallonska parlamentet en resolution som kräver att EU-domstolen granskar avtalet samt att tvistlösningsmekanismen ICS överges. Först en vecka innan avtalet var tänkt att undertecknas insåg EU att vallonerna faktiskt menade allvar.

Efter flera dagars försening kunde en uppgörelse nås, där förutom specifika garantier till de regionala parlamenten bland annat ett tolkningsinstrument antogs för att minska riskerna med avtalet. Ett flertal internationella experter har dock redan pekat på att instrumentet som EU-kommissionen och Kanada presenterat inte på något avgörande sätt löser problemen med Ceta.

Den breda koalitionen av vallonska politiker, där bland annat socialdemokrater, kristdemokrater och de gröna framfört starka tvivel mot Ceta är långt ifrån ensamma. I både Europa och Kanada har miljö-, konsument- och fackliga organisationer hyllat det regionala parlamentet för att de försökte stoppa avtalet. Tio kanadensiska professorer tillika experter i internationell rätt menar att det vallonska parlamentet gjorde helt rätt, då de reformer av investeringsskyddet som föreslagits i avtalet är uppenbart undermåliga. Ceta kan enligt professorerna underminera demokratiskt beslutsfattande genom de expansiva rättigheter som tilldelas utländska investerare. Wolfgang Münchau, redaktör på Financial Times, applåderade även han beslutet i en uppmärksammad krönika.

Det är hög tid att tala om vad kritiken faktiskt går ut på. Ceta innehåller ett omfattande investeringsskydd, med ett liknande innehåll som de avtal som gett upphov till stämningar mot stater som lagstiftat till skydd för miljö och klimat. Det försvårar möjligheten att återta misslyckade avregleringar i offentlig kontroll, något som är extra allvarligt för Sverige som redan har genomfört en omfattande avreglering av känsliga offentliga tjänster såsom post, järnväg och välfärd.

I ett yttrande nyligen menade över 100 professorer i juridik och internationell rätt att investeringsskyddet i Ceta ger ekonomiska särintressen ökad makt på bekostnad av allmänintresset och kan på grund av de potentiellt omfattande skadeståndskraven leda till en nedkylningseffekt på lagstiftning till skydd för människor och miljö.

Med Ceta riskerar det, enligt professorerna, att bli för dyrt för stater som Sverige att lagstifta till skydd för allmänintresset.

Vi lever i en tid där accelererande ekonomiska klyftor sliter isär samhället, där ekosystem och arter hotas och där klimatförändringarna bara ökar. Det är en tid där vi behöver vårt politiska manöverutrymme, där vi snabbt behöver kunna agera och i god demokratisk ordning genomföra omfattande politiska förändringar av samhället. Att i det läget, via avtal som Ceta, utsätta oss för risken att stämmas på miljarder av utländska investerare kan få en förödande effekt på vår förmåga att gå före med lagstiftning till skydd för djur, natur och folkhälsa.

Visst behöver vi handelsavtal, men vi behöver progressiva handelsavtal där handel och investeringar blir ett medel för att bekämpa klimatförändringen, inte ett medel för att motverka samma arbete.

Det är beklagligt att många svenska beslutsfattare inte verkar ha läst avtalet utan lever kvar med en bild av vad Ceta kunnat vara snarare än vad det är. Problemet med Ceta är inte att det är ett avtal med Kanada. Problemet är att det är ett dåligt avtal – ett avtal som riskerar att försämra våra möjligheter att stärka skyddet för miljö, klimat och konsumenter i framtiden. Därför är det nu av högsta vikt att EU-parlamentet stoppar avtalet.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

"Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet"

Jag skriver i GP om hur vi motverkar fossilindustrins lobbyism.

 * * *

Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet

Varför ska vi gång efter gång tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik? Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna, skriver Max Andersson (MP).

*

Just nu samlas världens ledare på klimattoppmötet COP22 i Marrakech för att bena ut detaljerna för hur världens länder ska kunna leva upp till klimatlöftena i Parisavtalet. Men de är inte ensamma – fossilindustrin är liksom vid tidigare klimattoppmöten överrepresenterade under förhandlingarna. Bland andra närvarar några av världens största olje- och gasbolag såsom Shell, Chevron, BP och Exxon. Det är inte rimligt att dessa företag kan utöva så stor påverkan på klimatpolitiken. Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna.

Subventionerar fossilindustrin
Signerandet av Parisavtalet sågs av världens politiska ledare och företagsledare som en historisk seger och vändpunkt i klimatpolitiken. Med tanke på resultatet i det amerikanska presidentvalet var det otroligt viktigt att vi även hann ratificera avtalet under Barack Obamas tid vid makten och att det nu har trätt i kraft. Men trots klimatlöftena fortsätter EU i många avseenden agera som om avtalet inte fanns, med icke-bindande mål, en misslyckad handel med utsläppsrätter och de europeiska regeringarnas fortsatta subventioner till fossilindustrin.

En av anledningarna till detta är att man har låtit fossilindustrin vara med i utformandet av klimatpolitiken – precis samma företag som bär det största ansvaret för de globala utsläppen. Vid det senaste klimattoppmötet i Paris stod företag med stora intressen i olja och kol för omkring 20 procent av kostnaderna för klimatmötet. När lobbyismen tillåts komma så nära beslutsfattarna är det inte konstigt att klimatpolitiken formas efter starka näringslivsintressen snarare än efter människors och miljöns behov. 

EU:s egen klimatkommissionär, Miguel Arias Cañete, har tidigare varit ordförande för två oljebolag och hans familj är fortfarande huvudägare i bolagen. En nyligen publicerad studie från öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory visar att Cañete har haft fem gånger så många möten med gas- och oljeindustrin som med den förnyelsebara energisektorn sedan COP21 i Paris förra året. Under denna tid har Cañete även uttalat sig för att EU bör använda den dyra och experimentella metoden för koldioxidlagring för att EU även fortsättningsvis ska kunna bränna kol.

Inget EU ägnar sig åt i dag
Om EU och världens ledare är seriösa med att nå klimatmålen i Parisavtalet behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Detta innebär att inga nya projekt för att ta upp fossila bränslen får påbörjas samtidigt som vi måste stänga ned befintlig verksamhet, vilket inte är något som EU ägnar sig åt i dag.

Det är inget nytt att både EU:s klimatkommissionär och energikommissionär har nära förbindelser med fossilindustrin. Redan det första året efter att de tillträtt fick de kritik för att över 80 procent av deras möten skedde med företrädare från näringslivet, medan endast 12 procent av möten var med civilsamhället. Inför COP22 har jag därför ställt en fråga till kommissionen om hur detta påverkar EU:s klimatpolitik.

Problem med kraftig lobbyism vid internationella förhandlingar är ingenting nytt. När FN:s världshälsoorganisation (WHO) år 2005 förhandlade fram ett internationellt avtal om tobakskontroll insåg världens ledare att det var omöjligt att agera i allmänhetens intresse så länge tobaksindustrin hade tillgång till förhandlingarna. Man beslöt därför att utesluta företagen från dessa möten för att skydda beslutsfattandet eftersom det finns en uppenbar intressekonflikt. Varför ska vi då tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik?

Under COP22 kommer jag tillsammans med företrädare från civilsamhället att lyfta problematiken med näringslivets lobbyism och intressekonflikter. Det är inte rimligt att de bolag som tjänar miljarder på verksamheter som bidrar till att förstöra vårt klimat och vår miljö har större möjligheter att påverka politiken än de människor och de samhällen som drabbas. Vill vi nå framgång i klimatpolitiken måste fossilindustrin hållas borta från beslutsfattandet.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

”Dags att EU lämnar tillbaka makt”

Jag skriver i Dagens Samhälle om hur EU bör förändras.

 * * *

”Dags att EU lämnar tillbaka makt”

EU-krisen kan varken mötas med ännu mer makt till EU eller med stängda gränser. Brexit borde vara en signal för att demokratisera EU och ge tillbaka makt till länder och regioner. Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter, men det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa.

Just nu diskuterar EU-parlamentet en rapport med förslag om fördragsändringar, namngiven efter Guy Verhofstadt, ledare för den liberala gruppen. Rapporten blundar fullständigt för den skepsis mot EU-projektet som sveper över kontinenten och som tagit sitt tydligaste uttryck i Brexit. I stället för eftertanke och självkritik föreslår den ytterligare steg på den inslagna vägen med mer makt åt EU. Rapporten föreslår att EU får en utrikesminister, finansminister, fler majoritetsbeslut, utökat försvarssamarbete, en bankunion och mycket annat.

Jag har inför omröstningen om rapporten i december lagt en rad förslag i en helt annan riktning. Jag föreslår bland annat att den nationella beslutsrätten ska stärkas och att de länder som inte vill gå med i EMU ska få formella undantag. Jag tror att mina förslag motsvarar uppfattningen hos stora delar av befolkningarna i EU.

Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter som vill stänga gränser och hyllar nationalistiska ideal. Det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa. Människors skepsis mot EU är fullt rimlig. Unionen har inte levererat resultat, varken socialt, miljömässigt eller ekonomiskt. Många regioner har drabbats hårt av eurozonens ekonomiska åtstramningspolitik. EU-kommissionen driver på för handelsavtal som riskerar att flytta makt från folkvalda till stora företag, och göra det svårare att skydda miljön och konsumenterna.

Trots en omfattande jordbruks- och landsbygdsbyråkrati så slås europeiska jordbrukare ut i snabb takt och landsbygden utarmas. Sedan EU-inträdet har Sveriges självförsörjningsgrad på mat minskat från omkring 80 till under 50 procent.

Självklart finns också positiva resultat i EU, som att miljö- och konsumentskyddet har stärkts i flera länder och att det är lättare att arbeta och studera i Europa. Jag deltar själv på klimattoppmötet i Marrakech och för mig är det självklart att internationella överenskommelser är en nyckel till framgång i klimatfrågan.

Samma sak när det gäller flyktingpolitiken och internationellt fiske till exempel. EU skulle kunna förbättra tågförbindelserna genom Europa, t ex nattågen. Men det internationella samarbetet måste vara tydligt förankrat i de olika länderna.

Det är möjligt att Brexitdebatten kan öppna upp för en självreflektion där EU inser behovet av att stärka det folkliga inflytandet genom de nationella parlamenten. Det kan ske till exempel genom att ge dem rätt att lägga förslag i EU och att stärka samverkan med parlamentariska utskott som den svenska EU-nämnden. Det vore också bra om likasinnade länder kan få ökad möjlighet att gå före med en bättre miljö-, djurskydds- och flyktingpolitik. Det skulle kunna stärka det nordiska samarbetet. Ett flexibelt EU skulle vara en intressant modell för resten av världen.

Det finns ledamöter i EU parlamentet som vill straffa Storbritannien för att de röstat för ett utträde. Jag sitter i det utskott som ska hantera Brexit och jag vill verka för en genomtänkt och rättvis uppgörelse med britterna. Det vore bra att ha kvar dem i ett nära samarbete till exempel om miljöfrågorna. Det vi behöver är en verklig och förutsättningslös debatt om hur EU ska se ut och reformeras. Om inte EU reformeras nu av partier med gröna och solidariska idéer kan det i stället bli de högerextrema som sätter agendan med en mycket obehaglig politik.

Några av mina förslag:

* Ge ett skydd i fördraget för de länder som inte vill gå med i EMU. Sverige har inget formellt undantag och många i EU anser att Sverige kan tvingas med i valutaunionen.

* Stärk öppenheten i EU med meddelarfrihet och en riktig offentlighetsprincip.

* Hejda militariseringen av EU; tag bort planerna på en armé och en försvarsallians ur fördraget. * Förtydliga subsidiaritetsprincipen och decentralisera så att fler beslut kan ske i länder och regioner. Stärk de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”

Jag skriver i Sydsvenskan om EMU.

 * * * 

”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”

Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU, skriver Max Andersson
 (MP), EU-parlamentariker.

*

De senaste åren har präglats av en svår ekonomisk situation på många håll i Europa: ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och en ökad ojämlikhet. Det är inte bara krisande länder som Grekland som har drabbats, även euroländer som Irland, Italien och Finland har ekonomiska problem.

Det finns inte ett enkelt svar på varför stora delar av Europa har fastnat i en bestående lågkonjunktur, men det finns goda skäl att tro att den gemensamma valutan euron har bidragit till det. Sverige har tjänat på att stå fritt från valutaunionen. Det är nu dags att se till att det förblir så genom att skaffa Sverige ett formellt undantag från EU:s ekonomiska och monetära union EMU.

OECD:s statistik när det gäller euroländerna är dyster läsning. Sedan år 2007 har inkomsten per capita sjunkit i eurozonen. BNP har nästan inte förändrats. Arbetslösheten har fastnat på tvåsiffriga tal sedan år 2009 då den nådde 10 procent.

Euron har fördjupat klyftan mellan de länder som använder den; svagare länder har blivit svagare och starka länder starkare. Även ojämlikheten inom länderna har ökat.

Euron har förvärrat kriserna i Europa, de blir djupare och pågår längre.

Eurozonen har på alla fronter presterat sämre än de EU-länder som inte är med i euron och även sämre än USA, landet som gav upphov till den ekonomiska krisen år 2008 och som borde ha drabbats hårdast. Medan eurozonen har haft en återkommande tillbakagång har länder utanför eurozonen, som Storbritannien, Sverige och Polen, klarat sig bra. Frågan är förstås på vilket sätt euron har bidragit till allt detta.

En gemensam valuta medför en fast växelkurs mellan de länder som använder den och en enda ränta. Därför kunde inte euroländer i ekonomisk kris sänka sin växelkurs när finanskrisen startade 2008, något de gjort i liknande situationer tidigare. Hade de kunnat göra det, skulle de ha kunnat öka sin handel genom att göra exporten billigare. Istället har euroländerna tvingats försöka med interna devalveringar, alltså att sänka löner och priser för att på så sätt försöka öka sin konkurrenskraft, men det har inte fungerat.

Den så kallade trojkan – Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och Internationella valutafonden – har dessutom drivit på att krisländer ska genomföra stora åtstramningar för att minska underskotten, något som lett till kraftiga försämringar i välfärden. Sådan högerpolitik har prövats åtskilliga gånger och misslyckats gång på gång.

Den gemensamma ränte- och valutapolitiken är inte lämpad för alla länder.

För att valutaunionen ska fungera måste det finnas en rad institutioner, till exempel överföringar av pengar från de länder som har en bra ekonomi till dem som har problem. Det är något som EU har misslyckats med. Även om det nu finns förslag i den riktningen som till exempel ett europeiskt finansdepartement och gemensam finansminister med mer bindande ekonomisk och politisk samordning, så är de långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som finns.

EU har från början lidit av en brist på folkligt inflytande ochdenna brist är mest påtaglig när det gäller hur eurozonen fungerar. Det tydligaste beviset på det är när vissa länder, till exempel Grekland, Portugal och Spanien, upprepade gånger avvisat den politik som trojkan har påtvingat dem. Trots resultaten av både nationella val och folkomröstningar i dessa länder har nedskärningsprogram drivits igenom av trojkan med hot om bankkollaps, ekonomisk kris och att länder måste lämna euron.

Eurozonen kan inte fungera utan enorma transfereringar av pengar och en massiv centralisering av makt. Att det skulle bli verklighet är orealistiskt. Alternativet är att vissa länder lämnar eurozonen. Joseph Stiglitz, som fått Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, beskriver det i en nyutkommen bok.

Stiglitz menar att euroländerna antingen borde centralisera makten, eller dela upp eurozonen, eller genomföra en radikal och komplicerad förändring som han kallar den flexibla euron. Inget av hans förslag har stöd av EU:s ledare, men att försöka hålla ihop dagens eurozon genom att hanka sig fram med krispaket leder till ytterligare ekonomiska, sociala och politiska kriser.

Av de länder som ingår i EU är det idag bara Danmark och Storbritannien som har formell rätt att slippa valutaunionen.

Sverige är enligt EU-fördraget ålagt att införa euron. EU-kommissionen skulle kunna dra Sverige inför EU-domstolen om landet inte antar euron som valuta.

Hittills använder Sverige kryphål i EU:s regelverk för att slippa införa euron. Att inte ha ett formellt undantag ger ett sämre förhandlingsläge i andra frågor. Det är till exempel svårare att protestera mot att andra länder, som Polen eller Ungern, bryter mot EU-fördragen när det går att hävda att Sverige bryter mot fördragets anda när det gäller EMU.

Sverige kan få en ekonomi med mer jämnt fördelat välstånd, med en stärkt demokrati och starkare social sammanhållning. Men då behöver det svenska politiska systemet ha kvar makten över landets ekonomi. Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU.

Max Andersson
EU-parlamentariker.