Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

20 juni 2007

Mitt tal om EU-konstitutionen i riksdagen

Här är det tal som jag höll riksdagsdebatten om EU-konstitutionen i tisdags. Precis som de flesta riksdagstal så är det muntlig retorik och bättre på video än i skrift.

Under debattens gång höll jag också ett stort antal repliker, som man kan hitta bland annat här.

------------------------------------------------------------------------------------

Anf. 2 MAX ANDERSSON (mp):
Fru talman! Jag får börja med att erkänna att jag hade fel. För två år sedan när det franska folket röstade nej till EU-konstitutionen trodde jag att EU skulle tvingas att lyssna. Jag vet visserligen att när danskarna röstade nej till Maastricht 1992 dröjde det bara ett år innan man kom tillbaka med samma förslag en gång till. Jag vet att när Irland röstade nej till Nicefördraget dröjde det bara ett år innan man kom tillbaka med samma fördrag en gång till.

Det är så man behandlar Irland och Danmark. Det är inte så man behandlar Frankrike – trodde jag. När Nederländerna också röstade nej trodde jag att det var säkert: De kan inte komma tillbaka med samma dåliga EU-konstitution en gång till. De måste göra någon form av förändring – annars kommer folket inte att acceptera det.

Lite rätt hade jag. Det dröjde inte ett år innan man kom tillbaka med samma fördrag en gång till. När två länder röstar nej till ett EU-fördrag väntar man två år innan man kommer tillbaka med exakt samma fördrag en gång till.

Det fördrag som Tyskland nu vill att vi ska anta skiljer sig inte på några avgörande punkter från den EU-konstitution som redan har fallit. Man gör en del omstuvningar i texten. Man döper om konstitutionen till fördrag. I stället för att slå ihop EU:s grundfördrag, Romfördraget och Maastrichtfördraget till en text och lägga till ytterligare en femtedel väljer man att lägga till den femtedelen till de två texter som redan finns.

I substans har ingenting förändrats. Det är en del saker som poleras lite grann, formuleringar som stryks och ändras. Att konstitutionen byter namn har jag redan sagt. Att utrikesministern föreslås få en annan titel är en annan sak. EU-flaggan kommer inte att skrivas in i fördraget, men den kommer att vaja över EU-toppmötet likväl. Det är den sortens små, kosmetiska förändringar som föreslås.

Det finns en enda förbättring som verkar vara på förslag. Det är att EG-rättens företräde framför medlemsstaternas grundlagar och lagar inte ska skrivas in i fördraget. Det är en liten förbättring, men den vägrar de EU-positiva i Sverige att erkänna är en förändring.

Det är alltså fråga om samma fördrag en gång till. Det är inte ett nytt fördrag. Det är EU-konstitutionens nya kläder.

Jag tycker att det är lite underligt att vi står och debatterar fördraget här i riksdagen när den text som ska tas upp på toppmötet inte kommer förrän i kväll. Vi har visserligen fått förhandsinformation, men det är ändå en väldigt konstig ordning att vi står här och diskuterar ett förslag vi ännu inte har fått på papper.

Jag vet inte om jag ska vara ledsen över att processen har varit så otillfredsställande eller om jag ska vara glad över att Sverige tydligen är det enda landet i EU där parlamentet får diskutera den här frågan före toppmötet. Jag tror att jag väljer att vara glad. Bra jobbat!

Vi har nu en regering som gick till val på sloganen att man ville ha ett smalare men vassare EU. Det handlade alltså om att minska EU:s makt på de områden där regeringen tycker att EU bestämmer för mycket, lägger sig i, missköter sig, inte klarar av sitt uppdrag. Har regeringen gjort någonting för att verkställa sitt löfte? Nej. Vad regeringen har gjort är att man tidigt i processen har deklarerat att Sverige helst inte vill ha några förändringar i fördraget över huvud taget. Man har också kämpat mot ett antal försämringar. Man vill inte ha några förändringar.

Man har också sagt att man absolut inte vill arbeta för att förbättra fördraget. Är det att föra en aktiv EU-politik? Är det att vara en del av EU:s kärna – att inte ens vilja verka för förbättringar? Man vill inte ens verka för de förslag som Sverige faktiskt ville ha när konstitutionen förhandlades fram förra gången. Det är trist.
Ännu tristare är att Socialdemokraterna har ställt sig på samma linje. Man vill helst inte ha några förändringar, och Sverige ska absolut inte arbeta för några förbättringar. Det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som har fört en aktiv EU-politik. Det är vi som har jobbat för att förbättra EU-konstitutionen.

Frågan om EU-konstitutionen är en stor fråga. Den är fortfarande en stor fråga, även om man döper om den. Det handlar om att ta ett stort steg mot ett Europas förenta stater. Det handlar om att införa en EU-president. Det handlar om att flytta makt till EU. Det handlar om en massiv förflyttning av makt från de små länderna i EU till de stora.

Det ingår också ett principbeslut om att EU ska skaffa en gemensam armé. Frågan är inte i ett extremt skarpt läge än, men principbeslutet ingår i den konstitution som regeringen och Socialdemokraterna inte ens vill arbeta för att förbättra. Den formulering som fanns i Nicefördraget talar om att det skulle kunna bli ett gemensamt försvar. Den formulering som står i konstitutionen säger att det ska bli ett gemensamt försvar. Det är en klar försämring av det svenska förhandlingsläget.

Det förslag som står i EU-konstitutionen innehåller också en grundlagsfästning där vi förbinder oss till fortsatt militär upprustning. Det är uppriktigt sagt en vansinnig princip att skriva in i en grundlag. Återigen: Regeringen har inte velat förbättra fördraget. Socialdemokraterna har inte heller velat förbättra fördraget.

Inte heller har man velat skriva in ett grundmurat undantag för Sverige att delta i EMU, på samma sätt som Danmark och Storbritannien har. Inte heller har man arbetat för att förbättra röstfördelningen inom EU. Inte heller har man arbetat för att ge de nationella parlamenten rätt att säga nej till lagförslag som inte hör hemma på EU-nivå.

Så fort det kommer till förbättringar har regeringen varit helt passiv. Naturligtvis har man också motsatt sig förslag om att införa flexibilitet i båda riktningarna, som det heter. Det vill säga att eftersom det i dag finns en rätt för de länder som vill ha mer integration att gå före borde länder som vill ha mindre integration och dra sig tillbaka från områden som EU inte klarar av och inte sköter få rätten att göra det. De borde få rätten att dra sig tillbaka, återta makten och föra den närmare medborgarna.

Det här är en stor fråga. Svenska folket vill ha en folkomröstning. Det visar alla opinionsundersökningar. Även i andra länder finns en stor och stark opinion för folkomröstningar.

Regeringen säger ofta: Ja, vi vill gärna ha folkligt stöd för EU. Vi vill förankra EU bland medborgarna. Gör det då! Våga låta folket bestämma! Om ni inte gör det och inte låter folket få den folkomröstning det har rätt till, beror det då på ett principiellt motstånd mot folkomröstningar, eller beror det på att ni är rädda för att folket kommer att säga nej? Folket vill inte ha en EU-stat, och det är det som konstitutionen – även om man döper om den – är ett steg på vägen till.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Andra bloggar om: , , ,

\\mepbrusfsd1\WKRedirXP$\maandersson-o\Desktop\lobbycal2press\calendarPageStandalone.html