Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

27 mars 2007

EU-anhängarnas bristande kunskaper i historia

Jag har sagt det förr. EU-anhängare har ofta bristande kunskaper i geografi. Jag vet inte hur många gånger jag sett de blanda ihop EU med Europa. Deras kunskaper i historia lider om möjligt av ännu värre luckor. Det får vi återigen ett bevis på i Dagen Nyheters artikel om firandet i Sverige av EUs 50-årsdag.

Sedan en lång tid tillbaka har EU-anhängarna spridit myten om att det var EU som skapade freden i Europa, vilket är deras namn på det fransk-tyska samförståndet sedan 50-talet.

När EU-anhängare berättar den vackra sagan om EU som fredsprojekt så ignorerar de det faktum att det var hotet från Sovjetunionen förde de västeuropeiska länderna samman under det Kalla Kriget. De blundar också för de ursprungliga EG-ländernas oro för USAs växande makt och kolonialväldenas sammanbrott. De glömmer de för att det tyska folkets skamkänslor och avsky för nazismen fick de att vända sig från militärismen. Istället ger de äran åt ett EU som hade ytterst lite med saken att göra. Det var inte Romfördraget som ledde till det fransk-tyska samförståndet. Det fransk-tyska samförståndet kom först, och utan det hade Romfördraget varit omöjligt.

Föregångaren Kol och Stålunion som grundades 1952 kan visserligen ha tjänat en marginell förtroendeskapande roll genom att skapa insyn i ländernas stålindustrier och göra det logistiskt svårt att upprepa ett utdraget skyttegravskrig av den sort som utkämpades under första världskriget, men om den av någon anledning de tyska socialdemokraterna hade fått sin vilja igenom och det aldrig hade blivit någon Kol och Stålunionen så hade det knappast äventyrat freden. Risken för krig mellan Tyskland och Frankrike var över.

För det EU som grundades 1957 påminner bara i ringa grad om det EU som funnits sedan Maastrichtavtalet 1992 och som väckt sådant motstånd. Inte ens om fredsargumentet verkligen varit sant under 50-talet hade det haft någon bäring på den situation vi har idag.

De många högtidstalen om EU som ett fredsprojekt är ett tecken på unionens kris. Har de verkligen inte bättre argument än så?

På det officiella firandet av EUs födelsedag i Stockholm framhöll man freden som huvudargument, men försökte även pråla lite med klassisk bildning och anknyta EU till Romarriket på ett sätt som inte är helt ovanligt nere på kontinenten. Framgången var dock begränsad, och visar att den EU-positiva okunskapen om historia sträcker sig längre tillbaka än till 50-talet.
När Romfördraget som grundade EU undertecknades i ett regnigt Rom 1957 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien, Frankrike och Tyskland, var det 2015 år sedan som Julius Ceasar mördades och det stora romarriket började falla samman.
Faktum är dock att Romarriket inte alls började falla samman i och med Caesars död utan fortsatte att växa i några hundra år till. Mordet på Caesar var ett misslyckat försök att återupprätta den romerska republiken som varit i grovt förfall en lång tid dessförinnan.

Arikeln avslutas med det pampiga citatet:
- Klockorna i Rom slog efter 2015 års väntan äntligen igen för att fira det europeiska enandet, säger [EU-parlamentariken] Bárbara Dührkop Dührkop.
Jag måste erkänna att jag inte begriper kopplingen mellan mordet på Julius Caesar och undertecknandet av ett Romfördrag som huvudsakligen handlade om upprättande av gemensamma tullmurar och en gemensam jordbrukspolitik. Men jag är väl inte europe på riktigt.

Andra bloggar om: , , Intressant

\\mepbrusfsd1\WKRedirXP$\maandersson-o\Desktop\lobbycal2press\calendarPageStandalone.html