Jag har tillbringat helgen på årsmötet för The European Alliance of Eurocritical Movements som i år hölls i den vackra medeltidsstaden Wil, som ligger utanför Zürich i den tyska delen av Schweiz. Staden påminner mig på många sätt om Alingsås, även om den är några hundra år äldre.
Schweiz står utanför både EU och EES och det går alldeles utmärkt. Istället samarbetar man och förhandlar med EU genom bilaterala avtal. Landets ekonomi är god, och många arbetslösa kommer dit från Tyskland för att jobba. Vid den senaste folkomröstningen 2001 om att förhandla om EU-medlemskap blev det 77% nej, men sedan dess har man röstat för att gå med i Schengen. Förra året beslutade dock regeringen att nedgradera EU-medlemskapet från "strategiskt mål" till en av flera möjligheter för framtiden. EU-motståndarna ser beslutet som en seger.
Under lördagen var det en välbesökt internationell konferens med 150 till 200 deltagare, huvudsakligen schweizare, och jag berättade kort om den svenska EMU-folkomröstningen. I allmänhet är jag ganska skeptisk till nyttan av internationella konferenser. Det brukar vara alldeles för många föreläsare eftersom alla länder vill vara representerade. Publiken är så heterogen och varierad att föreläsarna tvingas lägga sig på en allmän och grundläggande nivå. Det värdefulla med konferenserna är pauserna som man kan nätverka på, men de är oftast för få. Med detta sagt så var det här en ganska bra konferens. Jag uppskattade särskilt föreläsningen från en representant från det schweiziska försvarsdepartementet som talade om Schweiz arbete för fred och mänskliga rättigheter i OSSE, och den schweiziske EFTA-ambassadören som berättade om hur arbetet i EFTA fungerar.
En annan intressant föreläsning hölls av Kjell Dahle från det norska Senterpartiet som berättade hur den nya rödgröna koalitionsregeringen sentern-arbeiderpartiet-socialistisk folkeparti lett till en tuffare inställning i EES-förhandlingarna med EU. Regeringsförhandlingarna har lett till att Senterpartiet inte fått igenom sitt krav på att Norge ska lämna EES, men Arbeiderpartiet har å andra sidan inte heller fått igenom sitt mål EU-medlemskap. Inget av partierna är helt nöjda men man har en kompromiss som fungerar. Den rödgröna regeringen i Norge är mycket intressant att studera, eftersom den rimligen kommer att tjäna som förebild till för den rödgröna koalitionen som borde utgöra regeringen efter nästa val.
Konferensen i stort var överhuvudtaget rätt välorganiserad, men får ett klart minus för att det kom mer folk än vad luftkonditioneringen klarade av. Den flashiga tolkutrustinngen med radiosändare för också räknas som ett litet plus. Det pluset hade dock varit större om inte radiosändaren börjat strejka mitt under mitt tal.
En annan sak jag inte gillade är den kontinentala sedan att servera öl och vin i kongresshallen. Jag är lite puritansk på den fronten.
Under söndagen var det årsmöte, och där var deltagandet något mindre än tidigare år. Det beror delvis på att EU-democrats valt att lägga sin internationella motkonferens till Berlintoppmötet samma helg som TEAM har sitt årsmöte. Man kan möjligen se det som ett framgångstecken att den EU-kritiska rörelsen nu har vuxit så stark att vi kan arrangera två internationella konferenser samma helg, men jag tycker ändå att det är ett tecken på taskig planering.
Anders Erkéus från Stockolm representerade miljöpartiet på den andra konferensen i Berlin. Även om arkitekturen och ostfonduen var i särklass i uppe i de schweiziska bergen så misstänker jag att det nog ändå var Berlinmötet som var det mest lyckade.
Vi hade dock en del bra diskussioner om hur vi ska jobba vidare, både under mötet och under pauserna. TEAM samlar EU-kritiska organisationer från höger till vänster, och det är ett sätt att organisera sig som medför både fördelar och begränsningar. TEAMs huvudfunktion är att fungera som ett kontaktförmedling och underlätta nätverksbyggande och informationsspridning. Avslutningsvis så blev jag invald i TEAMs styrelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar