skip to main |
skip to sidebar
Jag skriver om vad vi bör göra nu efter Brexit-omröstningen i Dagens Samhälle.
* * *
Här är tre reformer som demokratiserar EU
I torsdags röstade britterna med knapp majoritet för att Storbritannien ska lämna EU. För Sveriges del betyder det att vi förlorar en viktig allierad i frågor om bland annat EU:s utveckling och icke-euroländers rättigheter. Det är nu viktigt att missnöjet som låg bakom folkomröstningen blir en väckarklocka för de politiska ledarna, så att inte fler länder känner att de också måste lämna unionen.
Den europeiska integrationen har drivits på från toppen och saknat bred legitimitet hos medborgarna. Vi behöver nu en decentralisering och reformering av EU på flera områden. EU har kanske aldrig varit så ifrågasatt som nu. Samtidigt behövs samarbete och internationell samordning för att möta de utmaningar som förändrar våra samhällen i grunden; klimathotet, migrationsströmmarna och kampen mot terrorism.
Det är knappast överraskande att stödet för EU är rekordlågt. EU har varit pådrivande för en avreglering av de finansiella marknaderna och handeln, men har inte brytt sig om de sociala och miljömässiga effekterna. I många av EU:s medlemsländer tycks den höga arbetslösheten ha blivit permanent. Inkomstklyftor har vidgats och arbetstillfällen har flyttats till andra länder. Miljoner människor känner sig som globaliseringens förlorare.
Trots det förbereder nu den högsta politiska EU-ledningen förändringar som kommer att leda till mer påtvingad integration i EU. Förra året kom de fem ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken med en gemensam rapport; ”Completing Europe's Economic and Monetary Union”. Rapporten handlar om hur valutaunionen kan stärkas och föreslår långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen.
Beslutsfattande som rör konkurrenskraft, arbetsmarknad och välfärdssystem samt samordning av ländernas budgetarbete ska, enligt förslagen, fattas på EU-nivå. Just nu pågår ett intensivt arbete i Bryssel för att omsätta rapporten i fördragstext.
Att tvinga på länder en politik som misslyckats i många avseenden och som strider mot folkviljan i dessa länder är fel väg att gå. I stället måste det finnas utrymme för ett mer flexibelt samarbete, så länge våra rättigheter som EU-medborgare och grundläggande regler för den inre marknaden med fri rörlighet för människor har säkrats. Erfarenhet visar att de flesta efter ett par år vill följa efter och ansluta sig när några har gått före, om projekten varit lyckade.
När britterna nu har röstat om utträde, måste Sverige driva på för en reformering av EU. Det behövs en omförhandling av fördragen inom EU som stärker icke-euro länder och öppnar upp för ett mer flexibelt samarbete där medlemsländerna i högre utsträckning kan välja vilka områden de vill delta i inom EU. Jag skulle framförallt vilja se tre reformer för att decentralisera, förbättra och minska det demokratiska underskottet i EU.
1. Valutaunionen måste bli ett val och aldrig ett tvång. Tvärtemot vad många tror så har Sverige på pappret förbundit sig att delta i EMU, men det låga stödet har gjort att frågan avförts från den politiska dagordningen. Vi måste säkra alla EU-länders rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. Hittills har det endast varit Danmark och Storbritannien som haft den formella rätten att slippa EMU.
2. Regeringen bör ta initiativ till en utredning om vilken lagstiftning EU bör föra tillbaka till medlemsländerna. I dag bestämmer EU över många områden som unionen inte borde hantera och som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Vi måste bland annat minska de kostsamma jordbrukssubventionerna och den överdrivna detaljstyrningen. Nederländernas regering har tagit fram en lista på 54 frågor som man i dag vill återföra från EU eller där man vill stoppa EU från att gå för långt. Det är något som även Sveriges regering bör se över.
3. Öppenheten i EU:s lagstiftningsarbete måste öka och den omfattande lobbyismen måste regleras tuffare. I dag uppskattas minst 15 000 lobbyister arbeta med att påverka politiken i Bryssel, den absoluta majoriteten av dessa kommer från storföretag. Lobbying behöver inte vara dåligt, men bristen på insyn, risken för oetiskt beteende och den ojämlika tillgången till beslutsfattarna är ett stort problem. Människor har rätt att få veta hur makten utövas i Bryssel, och ett öppet lobbyregister för alla EU:s institutioner vore ett steg i den riktningen.
Många är nu chockade över att britterna röstade för att lämna EU, även om det var med liten marginal. Reaktionen inom EU får inte bli att fortsätta på den inslagna vägen med ökad överstatlighet. Medborgare och lokala organisationer och aktörer har väsentligt sämre möjligheter till insyn och inflytande i de politiska frågor som beslutas på EU-nivå.
I takt med att allt fler frågor beslutas inom EU har denna obalans blivit ett allt större problem. Låt folkomröstningen bli en väckarklocka – nu måste EU slå in på ett nytt spår.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
I natt räknades rösterna och nu är det klart att Storbritannien har röstat för utträde ur EU, med 51,9 % mot 48,1 %.
Jag hoppas att folkomröstningen blir en väckarklocka om att EU inte kan fortsätta på samma spår. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft - emot folkviljan i flera länder - så har EU blivit alltför centraliserat för sitt eget bästa.
Utan Storbritannien blir det ännu viktigare att Sverige jobbar aktivt för att ta itu med det demokratiska underskottet. Vi har förlorat en viktig allierad inom EU, men de reformer som har påbörjats med att till exempel stärka icke-euroländers rättigheter och förbättra möjligheten för de nationella parlamentens att säga ifrån när EU vill gå för långt behöver fortsätta.
Nu är inte rätta stunden att göra något överilat. Det finns en diskussion från vissa håll om att EU skulle straffa Storbritannien för att de röstat för utträde. Det vore väldigt olyckligt. Det som behövs nu är en uppgörelse som är schysst och rättvis för båda parter.
Jag hade en artikel i UNT inför den brittiska folkomröstningen.
* * *
Frågan om EU:s framtid större än Brexit
Debatt: Helt oavsett den brittiska folkomröstningen lider EU av en legitimitetskris, skriver Max Andersson (MP).
Inför torsdagens folkomröstning i Storbritannien om huruvida landet ska stanna kvar i EU eller inte, växer debatten om unionens framtid. Allt fler inser att det är på allvar nu. Opinionsmätningarna tyder på en osäker utgång. EU lider av en legitimitetskris som riskerar att splittra unionen.
Det finns få länder inom EU som Sverige har så mycket gemensamt med som Storbritannien. I flera avseenden har vi liknande ståndpunkter, som viljan att minska både jordbrukssubventionerna och byråkratin. En viktig sak som förenar oss är att vi är länder som inte är med i valutaunionen EMU, och att vi har ett gemensamt intresse av att de länder som står fria från eurozonen har rättvisa villkor. En undersökning gjord av ”VoteWatch Europe” visar att Sverige och Storbritannien har samma linje i 89 procent av alla omröstningar i ministerrådet. Ett brittiskt utträde riskerar att Sveriges ställning inom unionen försvagas.
Det finns ett obehagligt inslag av immigrationsrädsla och xenofobi i Brexit-kampanjen, men ytterst beror folkomröstningen på att det finns ett missnöje med hur EU fungerar. Samma missnöje finns även i Sverige. Nyligen publicerade SVT en undersökning gjord av TNS Sifo om svenskarnas stöd för EU-medlemskap, som visade på ett kraftigt minskat förtroende för unionen. I undersökningen framkommer exempelvis att 52 procent av de tillfrågade tycker att EU är på väg åt fel håll.
Ett av de grundläggande problemen är att för mycket makt har överförts till EU, och att folkliga opinioner har svårare att påverka när makten flyttat till Bryssel. EU sköter inte heller makten särskilt väl. Allt för ofta tas beslut som låter allmänintresset stå tillbaka för ekonomiska särintressen, som har råd att anställa lobbyister för att påverka. Den här frågan är mycket större än folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap.
EU måste byta spår och demokrati och folkligt inflytande måste stärkas. EU behöver fokusera på de områden där gränsöverskridande beslut är nödvändiga, och återlämna makt på andra områden, till nationell, regional eller lokal nivå. Med färre ärenden på bordet kan EU fokusera sina resurser på viktiga samhällsutmaningar som att lösa klimatkrisen och att ge flyktingar en fristad. Det är inte rimligt att vårt migrationssystem havererar medan vi fortsätter lägga resurser på ett överdimensionerat jordbruksstöd. Sveriges regering borde ta initiativ till en rejäl översyn av vad EU ska syssla med, och särskilt fokusera på att icke-euro-ländernas rättigheter ska stärkas.
Oavsett vad resultatet blir i torsdagens folkomröstning måste vi ta itu med att reformera EU, och ändra bana mot en mer demokratisk union, som inriktar sig på frågor där vi verkligen behöver agera gemensamt. Vi skulle kunna ha ett EU med större frihet och fler möjligheter, där skillnaderna mellan medlemsländerna ses som en styrka snarare än ett problem. För EU är som ett korthus, där vi nu har staplat allt för många kort på hög, toppen har blivit för tung, och om vi inte omprioriterar riskerar huset att rasa samman.
Storbritanniens folkomröstning är egentligen ett resultat av en sund skepsis mot ett system som fungerar dåligt. EU behöver förbättras från grunden. Det är ett arbete som behöver göras oavsett om det blir ett Brexit eller inte.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
Jag skriver i Dagens Industri om att vi behöver säkra rättigheterna för länderna som inte är med i EMU.
* * *
Minska eurozonens makt
De högsta ledarna för EU-institutionerna vill gå mot en ökad centralisering och överstatlighet. Om vi inte vill låta eurozonen staka ut riktningen för hela unionen behöver vi föra en debatt kring och jobba aktivt för att säkra icke-euroländernas rättigheter, skriver Max Andersson, Europaparlamentariker (MP).
Förra året släpptes ”de fem presidenternas rapport”, författad av ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken. Rapporten föreslår förändringar i hur valutaunionen fungerar, med långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen.
De fem presidenterna anser att eurokrisen endast kan övervinnas genom en fördjupad ekonomisk union och ett ökat överstatligt beslutsfattande. Detta trots att de implicit erkänner att den ekonomiska och monetära unionen inte fungerar och att dess konstruktion har förvärrat och fördjupat den ekonomiska krisen i Europa.
Rapporten föreslår att EU inrättar ett finansdepartement och en europeisk finansminister, vilket skulle leda till en mer bindande ekonomisk-politisk samordning. Tanken är att de olika euroländernas budgetpolitik ska styras av överväganden om totaleffekterna på hela euroområdet. Mer beslut om konkurrenskraft, makroekonomiska obalanser, arbetsmarknader och välfärdssystem samt samordning av ländernas budgetarbete ska, enligt dem, fattas på EU-nivå.
Jag ser allvarliga problem i de fem presidenternas förslag. Om euroländerna centraliseras och samordnas alltför hårt riskerar det att orsaka allvarliga problem för Sverige och andra länder som står utanför valutaunionen. Under 2017 kommer dessutom EU att få nya omröstningsregler, vilket ger euroländerna en permanent inbyggd kvalificerad majoritet i ministerrådet om de agerar tillsammans. För att stärka Sverige och andra icke-euroländer i den starka EU-integrationen som nu förbereds, behövs nya reformer och skyddsmekanismer.
Valutaunionen måste bli ett val och inte ett tvång. Den bästa tryggheten för icke-euroländerna är att vi ser till att vi fortsätter vara många. Alla EU-länder måste ha rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. I dag är det endast Danmark och Storbritannien som har den formella rätten att slippa EMU.
Öppna upp Eurogruppens möten. I dag är Eurogruppens möten stängda för alla utom länderna i eurozonen, och risken är att de diskuterar sig samman i frågor som påverkar hela EU. Det är rimligt att även icke-euroländer får närvara som observatörer utan rösträtt och att de får talerätt i frågor som berör hela unionen.
Stärk minoritetsskyddet i ministerrådet, genom att utveckla den så kallade ”Ioannina-mekanismen”. Om en betydande minoritet motsätter sig ett lagstiftningsförslag på grundval av att det utgör ett hot mot EU:s grundläggande principer ska omröstningen skjutas upp. Om ministerrådet inte har löst tvisten efter sex månader ska kommissionen dra tillbaka lagstiftningsförslaget och i stället kan de medlemsländer som önskar gå vidare med ett fördjupat samarbete göra det, utan att tvinga resten att följa efter.
Tillsätt en representant för icke-euro länderna – ett slags motsvarighet till en ”Djävulens advokat”. Om Eurogruppen får ökat inflytande genom att man tillsätter en europeisk finansminister och ett finansdepartement bör en motsvarande tjänst, kanske en särskild EU-kommissionär, vikas åt en representant för icke-euroländerna, för att se till att deras intressen också tas till vara.
Nästa vecka röstar Storbritannien om sitt medlemskap i EU. Ett av de hetaste ämnena i britternas debatt har handlat om EU:s makt över medlemsländerna. Samtidigt förbereder EU:s ledande personer för en ökad överstatlighet som lösning på unionens kriser och sjunkande popularitetssiffror. Men ett påtvingat samarbete på EU-nivå, där misslyckanden som eurokrisen skapar sådana problem att medborgarna och medlemsländer tvingas acceptera mer överstatlig reglering för att undvika ytterligare kriser, riskerar att slå tillbaka.
Om vi ska flytta mer makt till EU behöver det bygga på framgångsrika samarbeten på olika nivåer där medlemsländerna och medborgarna själva väljer att vara med. Ska Sverige bevara sitt inflytande i utvecklingen av EU är det nödvändigt att delta i debatten om eurozonens framtid och de fördragsändringar som är under uppsegling.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
Jag har en artikel om delningsekonomi i Nerikes Allehanda. Hade jag vetat att de skulle publicera på Världsmiljödagen hade jag tagit upp det, men ibland blir bara saker bättre än planerat.
* * *
EU-kommissionen presenterade i veckan nya riktlinjer för delningsekonomin, vilket väntas leda till ny lagstiftning i medlemsländerna. Bakgrunden är framväxande tjänster som taxiservicen Uber eller uthyrningssajten Airbnb som orsakat kontroverser i många länder.
Delningstjänster har potential att ge både miljömässiga och sociala vinster men vi ser samtidigt hur multinationella bolag undergräver konsument-rättigheter, skatter och arbetsmarknadslagar i delningsekonomins namn. När kommissionen tillsammans med medlemsländerna nu ska arbeta fram nya regleringar hoppas jag att de kan bana väg för delningsekonomin och samtidigt täppa till hålen i lagstiftningen.
Delningsekonomin eller den kollaborativa ekonomin, som den också kallas, är inget nytt fenomen. Vi har lånat böcker på bibliotek och bott på bed and breakfast sedan lång tid tillbaka. Men den digitala utvecklingen har minskat trösklarna, tagit bort traditionella mellanhänder och gjort det mycket enklare och billigare att hitta någon att dela med.
Fler än någonsin kan konsumera, producera och utnyttja befintliga resurser mer effektivt. I dag finns en mängd exempel, alltifrån ett otal samåkningstjänster, nya sorters ”bibliotek” för leksaker, kläder eller verktygsutlåning, till delning av kontorsplatser och lägenheter hos privatpersoner.
Potentialen för delandet är stor. En borrmaskin används i snitt knappt 15 minuter under sin livstid. Av en miljon bilar körs 740 000 i dag av enmansförare. Samtidigt har vi under de senaste 50 åren förändrat ekosystemen snabbare och mer genomgripande än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Om alla andra hade ett lika stort ekologiskt fotavtryck som vi svenskar, skulle vi behöva 3,7 jordklot i stället för det enda vi har. Om vi ska nå en hållbar utveckling behöver vi minska och ändra vårt sätt att konsumera och där spelar delande av tjänster och varor en viktig roll.
Det behövs ny lagstiftning som kan möjliggöra framväxten av nya smarta delningstjänster, samtidigt som den sätter stopp för dem som missbrukar nationella lagar och regler. Ett av de mest kända, taxitjänsten Uber, är ett stort multinationellt bolag som omgärdats av både kontroverser, strejker och förbud.
Uber är ett it-företag från USA som erbjuder en tjänst för beställning och betalning av taxiresor och samåkningsresor. Från början var det säkert ett bra samåkningsalternativ men det har med tiden alltmer kommit att likna vilken taxiverksamhet som helst, med skillnaden att förarna inte betalar skatt och Uber inte tar något arbetsgivaransvar. Ubers samåkningstjänst UberPop har också nyligen lagts ned i Sverige.
Airbnb, i dag världens största förmedlare av logi med lägenheter och rum har också omgärdats av kontroverser. Bolaget är i dag värderat till 25 miljarder dollar och är därmed större än många av de största hotellkedjorna.
Det är bra att privatpersoner kan hyra ut rum eller lägenheter som de inte använder för tillfället. Men uthyrningen sker till stor del av kommersiella aktörer. Skillnaden från vanlig hotellverksamhet är att dessa aktörer inte omfattas av regler om exempelvis handikappanpassning, försäkringar, brandskyddsinspektioner och skattelagstiftning.
EU-kommissionen har ett viktigt arbete att utföra för att stoppa stora företag som försöker kringgå lagstiftning i jakt på vinster. Men det är lika viktigt att se över lagstiftningen så att även mindre delningsinitiativ kan växa fram och stöttas.
I Sverige har exempelvis den svenska skattelagstiftningen redan satt käpparna i hjulet för utmärkta initiativ som tidsbanker och bytesringar, som knappt finns i Sverige, men är ett vanligt inslag i exempelvis Storbritannien och Spanien.
EU-kommissionens nya riktlinjer innefattar förslag på reglering av skatter, arbetsgivaransvar och konsumenträttigheter. Kommissionen vill nu ha en dialog med medlemsländerna om hur man ska förhålla sig till denna nya sektor. I EU-parlamentet arbetar jag i rättsliga utskottet med EU:s nya digitala marknad, där delningsekonomin är en viktig del. Det finns behov av bättre regler men vi måste vara varsamma så att vi inte slår undan benen för människor och företag som vill kunna ta till vara möjligheterna att göra saker mer resurseffektiva och därmed bättre för miljön.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
Jag ackompanjerar släppet av min nya idéskrift om massövervakning och personlig integritet: Big Data - så kartläggs våra liv med en artikel på samma tema i Sydsvenskan.
* * *
"Massövervakning är ett politiskt val."
I juli väntas ett förhandsavgörande från EU-domstolen om huruvida det svenska datalagringsdirektivet strider mot EU-rätten. Om förhandsbeskedet är i linje med tidigare domar finns det goda skäl att tro att det svenska direktivet faller – och därmed blir ogiltigt.
Det datalagringsdirektiv som infördes i Sverige 2012 innebär att tele- och dataoperatörer i minst sex månader måste spara uppgifter om vem som kommunicerar med vem via telefon och på internet. Det ger möjlighet till kartläggning av personliga nätverk, geografisk position och kontakter med myndigheter – även för personer som inte misstänks för något brott.
Att alltmer information om enskilda personer finns på nätet gör det möjligt för myndigheter, företag och även kriminella att samla in sådana uppgifter. Att alltfler människor uttrycker sina innersta tankar i mejl, konstant chattar på sina mobiler, använder aktivitetsband, elektroniska kort och biljettsystem, har gjort det möjligt att införa system för övervakning och lagring av personlig data.
Regeringar och myndigheter övervakar sina medborgare. IT-företag som Facebook och Google samlar in persondata i kommersiella syften.
De senaste 15 åren har en uppsjö av lagar och direktiv i EU och i Sverige inkräktat på den personliga integriteten. Förutom datalagringsdirektivet är FRA, PNR, IPRED några av de mest kända. Rädsla för terrorism och grov brottslighet har fått politiker att i hast driva fram lagstiftning för att visa handlingskraft, ofta utan att tillräckligt beakta konsekvenserna.
EU-parlamentet beslutade nyligen att införa ett obligatoriskt register över flygresenärer kallat PNR.
I Sverige har den kritiserade FRA-lagen ändrats så att polisen fått ytterligare befogenheter att samla in data- och telefonuppgifter.
Förslag som hotar den personliga integriteten kan ibland verka rimliga om man ser på dem var för sig, men tillsammans leder de till ett samhälle där människor utsätts för en orimlig grad av övervakning.
Möjligheterna för enskilda personer att säga nej till den spårning som förekommer på internet är starkt begränsade. De lagar som finns för att skydda den personliga integriteten på nätet behöver stärkas, på samma sätt som skedde när personuppgiftslagen och dataskyddsdirektivet stärkte skyddet för privatlivet under 1900-talet.
Några grundprinciper behöver respekteras. All kommunikation måste ha samma skydd, oavsett om den sker i digital eller fysisk form. Övervakning ska inte få rikta sig mot människor som inte är misstänkta för brott. Myndigheter och företag måste vara öppna med vilka data de samlar in och i vilket syfte.
Ett steg i rätt riktning togs i april i år när EU-parlamentet röstade för en ny förordning om dataskydd, något Miljöpartiet kämpat för länge. Den nya dataskyddsförordningen träder i kraft år 2018 och innehåller regler som förbättrar människors möjlighet att ha kontroll över sina personuppgifter i till exempel smarta telefoner, sociala medier och vid överföringar av data.
Det finns ingen naturlag som säger att företag och myndigheter ska få massövervaka människor bara för att det finns tekniska möjligheter att göra det. Massövervakning är ett politiskt val.
Låt den väntade EU-domen om det svenska datalagringsdirektivet bli en väckarklocka.
Det måste bli ett stopp på det ökande antalet lagar och regler som steg för steg leder till ett storebrorssamhälle.
Max Andersson
Max Andersson (MP) är Europaparlamentariker och ledamot i Miljöpartiets styrelse.
