Max Andersson

Grön politik. Oftast om klimatpolitik, EU, och integritet.

12 november 2013

Bokkapitel: "Mer demokrati och decentralisering"

Jag har precis fått besked att min text om hur demokratin i EU kan förbättras kommer med i Cogitos idéskrift om unionens framtid. Boken trycks i början av nästa år, men texten ligger redan uppe på projektets hemsida.

Om jag får säga det själv - och det här är ju min blogg - så är det en utmärkt text med ännu bättre förslag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Mer demokrati och decentralisering


Hösten 2013 går eurokrisen in på sitt femte år. Missnöjet med EU växer, och det med all rätt. Flera länder vars ekonomier inte passat in i eurozonen har drabbats av lågkonjunktur, massarbetslöshet och påtvingade nedskärningar. Unionen vacklar från krispaket till krispaket, och högerextremister vädrar morgonluft. Länder som är med i EMU kan varken devalvera eller sänka räntan och det gör att arbetslösheten biter sig fast. I det värst drabbade landet Grekland är ungdomsarbetslösheten 63 procent.

EMU är ett politiskt experiment som aldrig haft förutsättningar att fungera. Men ytterst handlar krisen inte bara om en dåligt fungerande valutaunion, utan också om brist på demokrati. Centraliseringen har gått för långt. EU:s krispolitik med nedskärningar och stödlån har misslyckats. Men istället för att angripa problemet försöker EU-ledarna tvinga fram ytterligare centralisering.

De senaste åren har EU tagit över allt mer makt ifrån medlemsländerna. Enligt tidningen Riksdag och Departement hade år 2012 hela 43 procent av den svenska regeringens propositioner sitt ursprung i Bryssel. När makten flyttar till EU blir det svårare för människor att påverka, men så länge unionen mest ägnade sig åt frågor de flesta uppfattar som tekniska, som jordbrukspolitik och produktstandardisering, var människor beredda att acceptera de demokratiska bristerna. Men i och med de senaste fördragen har EU fått mer makt än det klarar av.

Missnöjet växer i flera medlemsländer. I Storbritannien har den relativt EU-vänlige premiärministern Cameron tvingats utlova en folkomröstning. Han har begärt en omförhandling av fördragen för att motverka flödet av makt till Bryssel, och planen är att det brittiska folket år 2017 ska få välja mellan utträde och att stanna kvar i ett reformerat EU. Utgången är osäker.

Om britterna lämnar förlorar Sverige en viktig allierad och maktbalansen försämras radikalt. Det blir en mer sluten, protektionistisk union där den viktigaste kraften som står emot centraliseringen är borta. Det är något som borde oroa både EU-anhängare och motståndare. Det politiska priset för att stanna kvar i ett sådant EU kan bli mycket högt, och jag tror och hoppas att Sverige i så fall kommer att utträda ur unionen. Men idag behöver vi koncentrera oss på att uppnå ett bra resultat i de kommande förhandlingarna.

Nederländernas regering har redan tagit fram en lista på 54 punkter där de anser att EU går för långt. Vi gröna måste också ta tillfället i akt och driva vår egen agenda. Den närmsta tiden finns en historiskt unik möjlighet att demokratisera och decentralisera unionen.

Här är några reformförslag som borde vara möjliga att få igenom. Till skillnad från en del andra förslag som drivs av federalisterna på kontinenten förutsätter de varken en revolution, att länder som inte instämmer tvingas lämna unionen, eller ens att 28 regeringar i konsensus ska avstå från merparten av makt och inflytande. De här är förslag som är avsedda att genomföras.

Inför solnedgångsparagrafer
Till att börja med måste det bli enklare att ändra på dåliga beslut. När[1]  väljarna vill ha en annan politik så måste ett demokratiskt system kunna ändra sig. Men i EU krävs det kvalificerad majoritet (och i några fall enhällighet) i ministerrådet för att stifta lag. Fördelen med detta är att beslut föregås av ordentliga diskussioner, och att länderna inte körs över i onödan. Men besluten blir också svåra att ändra. I de flesta demokratier räcker det med att byta regering för att ändra en lag, men i EU behöver man övertyga både kommissionen, EU-parlamentet och en kvalificerad majoritet i ministerrådet. Det innebär att beslut som visat sig vara okloka eller direkt fel ändå kan vara i kraft, även om det finns en politisk majoritet för att ändra dem.

Det finns en elegant lösning på problemet som redan tillämpas i USA, där kontroversiell lagstiftning ofta innehåller solnedgångsparagrafer, vilket innebär att lagen måste bekräftas eller omförhandlas efter ett visst antal år. Det här bör EU införa på bred front. På vissa områden är det rimligt att ompröva politiken vart femte år, och i andra frågor är det rimligt med längre perioder. Om lagar som till exempel datalagringsdirektivet eller transportörsansvaret i EU:s flyktingpolitik var försedda med solnedgångsparagrafer skulle de vara betydligt enklare att ändra.

Motverka lobbyismen
Ett demokratiskt reformprogram måste också göra något åt lobbyismen. EU:s beslutsstruktur är så komplicerad att de som vill påverka lagstiftningen behöver anlita lobbyister, och det snedvrider politiken till förmån för ekonomiska intressen. Ett av de grundläggande problemen är att EU försöker göra för mycket och det innebär att lagstiftarna blir beroende av lobbyister. Det behövs hårdare regler och en riktig offentlighetsprincip.

Utveckla det ”gula kortet”
En stor fråga kommer att bli hur man motverkar att EU överskrider sina befogenheter. Dagens system där de nationella parlamenten kan visa ”gult kort” mot förslag på nya EU-lagar är helt otillräckligt. Systemet innebär, lätt förenklat, att om en tredjedel av parlamenten inom åtta veckor förklarar att ett nytt förslag strider mot subsidiaritetsprincipen, så behöver kommissionen antingen dra tillbaka förslaget eller motivera det en gång till. Riksdagen har ifrågasatt ett stort antal förslag och är ett av de få parlament som har jobbat seriöst med systemet, men det flesta parlament har inte tagit det på allvar. Det gula kortet har funnits sedan 2009, och bara utlösts två gånger.

Det finns många sätt att stärka det gula kortet. Gränsen för hur många parlament som behöver protestera borde sänkas, och om ett mindre antal parlament, låt oss säga tre, visar gult kort så bör de andra parlamenten informeras och få några extra veckors tid för att göra en ordentlig granskning. Det gula kortet bör inte heller begränsas enbart till frågan om subsidiaritet, utan parlamenten bör också få uttala sig om förslagens innehåll.

Ge de nationella parlamenten en riktig roll
För att demokratin ska fungera väl är det viktigt med en fungerande offentlighet. Men EU befinner sig i närmast permanent medieskugga. Nyhetsmedia klarar inte av att rapportera om EU-politiken på ett sätt som ger medborgarna rimliga möjligheter att utkräva ansvar. Det politiska spelet i Bryssel är för komplicerat och säljer sällan några lösnummer. Resultatet är att de flesta massmedia inte har några Brysselkorrespondenter, att EU-rapporteringen domineras av trivialiteter, och att EU-valen inte handlar om den förda politiken utan mest blir ett tillfälle för väljarna att uttrycka missnöje med sittande regering. Det är inte konstigt att valdeltagandet i EU-valen är lågt.

Det bästa sättet att föra hem EU-debatten till medlemsländerna är att ge de nationella parlamenten ett direkt inflytande över EU:s lagstiftning. Idag är det bara undantagsvis som svensk media uppmärksammar en EU-fråga medan den fortfarande går att påverka, och debatten vaknar inte förrän några år senare då riksdagen börjar diskutera på vilket sätt ett redan fattat direktiv ska införlivas i svensk lag. Debatten om datalagringsdirektivet är ett tydligt exempel. Det är tyvärr först när frågor debatteras på hemmaplan som media verkar klara av att beskriva politiken.

Ett enkelt förslag är att även de nationella parlamenten ska få rösta om nya direktiv och förordningar. För att inte rubba EU:s maktbalans skulle parlamentens röster vägas på samma sätt som regeringarnas röster i rådet. I normalfallet kommer parlamenten säkert att rösta precis som sina regeringar, så de direkta effekterna på EU-nivån blir små. Men regeringarna, och framför allt minoritetsregeringar, får ett starkt incitament att ta hem EU-frågorna till sina parlament och lyssna på vad de har att säga före omröstningen. Och när konfliktlinjerna i EU-frågorna blir synliga på hemmaplan så får media betydligt bättre förutsättningar att informera väljarna.

Återför makt till medlemsländerna
De här reformerna skulle förbättra demokratin i EU, men det grundläggande problemet är ändå att EU är för stort och bestämmer för mycket. Makten ska ligga så nära människorna som möjligt, och det går illa ihop med en överstatlig union med 500 miljoner medborgare. Kraven på decentralisering kommer att möta motstånd, men de är viktiga.

En grön huvudfråga måste vara att införa en rätt för EU:s medlemsländer att gå före med hårdare miljökrav på varor. Till skillnad från EU-länderna så har USA:s delstater den rättigheten, och miljövänliga delstater som Kalifornien använder sig av den med framgång för att driva på utvecklingen. Det är helt orimligt att det är förbjudet i EU.

Vi behöver också trycka på för att ta bort de skrivningar i Lissabonfördraget som förbinder medlemsstaterna att stärka sina militära resurser. EU är den enda statsbildningen i världen vars grundlag förbjuder nedrustning.

Men den viktigaste frågan handlar om EMU. Sverige måste, precis som Danmark och Storbritannien, få ett permanent undantag. Och alla EU:s medlemsländer måste förstås ha samma rätt att slippa gå med. Det är också viktigt att det öppnas en dörr ut ur EMU för länder som drabbas av en ekonomisk kris. Fem år av nedskärningar, krispaket och massarbetslöshet har visat att valutaunionen inte fungerar. Det är rimligt att länder som behöver det får både tillåtelse och ekonomisk hjälp att återgå till egna valutor.

EU står inför ett vägskäl. Unionen har blivit alldeles för centraliserad, och det växer fram ett folkligt missnöje. Förhoppningsvis kan gröna, röda, liberala och konservativa EU-kritiker kanalisera in det i konstruktiva banor för öppenhet, demokratisering och decentralisering. Det talas ofta om att EU behöver bli mer flexibelt, men hittills har det mest betytt att vissa medlemsländer ska få gå före mot ett Europas Förenta Stater. Men flexibiliteten måste gå i båda riktningarna. Den 62-åriga marschen mot en "ständigt fastare union" har nått vägs ände. EU har blivit alldeles för stort för att likriktning ska fungera. Det är hög tid att unionen lär sig att acceptera olikheter och inser att alla lösningar inte kan sökas i Bryssel.

Andra bloggar om: , ,  Intressant

\\mepbrusfsd1\WKRedirXP$\maandersson-o\Desktop\lobbycal2press\calendarPageStandalone.html