Idag rapporterar media att Bofors sålt avancerade pansarvärnsrobotar till Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer. Det är pinsamt för Sverige, och ännu pinsammare för moderaterna vars handelsminister nyligen förnekat att vi säljer krigsmaterial för strid till det landet.
Om de rödgröna vinner valet så kommer vi att skärpa reglerna för vapenexporten. På pappret ser reglerna bra ut, men i praktiken har de tillämpats dåligt. Till att börja med så vill de rödgröna stoppa vapenexporten till länder som bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna, och vi vill införa ett demokratikriterium som gör att Sverige slutar sälja vapen till diktaturer. Vapenexport till ett land som Saudiarabien är helt enkelt inte acceptabel.
Miljöpartiet och vänsterpartiet är de partier som driver kravet på tuffare regler mot vapenexporten hårdast, men vi har haft god hjälp av starka krafter inom socialdemokratin. En röst på de rödgröna är en röst på en anständig utrikespolitik.
Andra bloggar om: vapenexport, Saudiarabien, val2010
Bloggtips: Anders Utbult på Alliansfritt Sverige
17 september 2010
16 september 2010
Folkpartiet skolkar mest i EU
De senaste fyra åren har borgarna ofta skrutit om att den nya regeringen varit bättre på att skicka ministrar till mötena i Bryssel än vad sossarna var.
Det stör mig. Och inte bara för att det varit väldigt mycket skryt för ganska liten skillnad. Det är faktiskt inget konstigt med att sossarna skickade en statssekreterare istället för en minister då och då, och det har även alliansen gjort när de tyckt att det har varit bättre. Alla möten är inte lika viktiga.
Man kan dock ifrågasätta om regeringen har valt rätt möten att vara borta från. Beatrice Ask har till exempel en del att förklara. Men framförallt så ser det illa ut att regeringen plötsligt börjat skolka från en tredjedel av sina möten nu under 2010. Det är inte okej att missköta arbetet i Bryssel bara för att det är valår hemma i Sverige.
Innan borgarna började valskolka från mötena i Bryssel så hade de dock en något högre närvaro. Och det parti som skrutit mest, och rackat ner på sossarna hårdast är utan tvekan folkpartiet.
Folkpartiet brukar säga att de gillar "Europa". Men det är visionen om EU som de är förtjusta i. Verklighetens EU är inte lika intressant.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är just folkpartiet som ligger i botten på närvarostatistiken. Nyamko Sabuni är den minister som skolkat mest från möten i Bryssel och bara deltagit på 46,7 % av mandatperiodens möten. Därmed räddar hon folkpartiledaren Jan Björklund som varit borta på 50 % från sistaplatsen.
Andra bloggar om: EU, ministerrådet, folkpartiet, val2010
Bloggar: Jonas Sjöstedt skriver om detta utifrån sin erfarenhet i EU-parlamentet.
Det stör mig. Och inte bara för att det varit väldigt mycket skryt för ganska liten skillnad. Det är faktiskt inget konstigt med att sossarna skickade en statssekreterare istället för en minister då och då, och det har även alliansen gjort när de tyckt att det har varit bättre. Alla möten är inte lika viktiga.
Man kan dock ifrågasätta om regeringen har valt rätt möten att vara borta från. Beatrice Ask har till exempel en del att förklara. Men framförallt så ser det illa ut att regeringen plötsligt börjat skolka från en tredjedel av sina möten nu under 2010. Det är inte okej att missköta arbetet i Bryssel bara för att det är valår hemma i Sverige.
Innan borgarna började valskolka från mötena i Bryssel så hade de dock en något högre närvaro. Och det parti som skrutit mest, och rackat ner på sossarna hårdast är utan tvekan folkpartiet.
Folkpartiet brukar säga att de gillar "Europa". Men det är visionen om EU som de är förtjusta i. Verklighetens EU är inte lika intressant.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är just folkpartiet som ligger i botten på närvarostatistiken. Nyamko Sabuni är den minister som skolkat mest från möten i Bryssel och bara deltagit på 46,7 % av mandatperiodens möten. Därmed räddar hon folkpartiledaren Jan Björklund som varit borta på 50 % från sistaplatsen.
Andra bloggar om: EU, ministerrådet, folkpartiet, val2010
Bloggar: Jonas Sjöstedt skriver om detta utifrån sin erfarenhet i EU-parlamentet.
13 september 2010
Immaterialrätten har spårat ur
US tv host Conan O'Brien announced his new talk show Conan ... but first had to acquire a licence from Conan Properties International, which has trademarked the Robert E. Howard character's common Irish name. (Washington Post, 2 September)Inget ont om Conan Barbaren, men jag tror han skulle känt sig väldigt främmande för dagens immaterialrätt.
Andra bloggar om: Conan immaterialrätt
12 september 2010
EMU-seminarium och IT-debatt i Lund 13 september
Just nu sitter jag på tåget på väg till Lund och förbereder mig inför morgondagens kampanjdag med Gröna Studenter. På programmet står bland annat detta:
Lunchseminarium: EMU - Har det någon framtid?
Tid: 12-13
Plats: Eden
Mat: Gröna Studenter bjuder på vegetariska lunchbaguetter.
Debatt: IT och integritet
Tid: 18:00
Plats: Wickmanska
Debattörer: Max Andersson (MP), Otto von Arnold (KD), Jakob Dexe (PP) och Louise Rehn (M)
Andra bloggar om: val2010, Lund
Lunchseminarium: EMU - Har det någon framtid?
Tid: 12-13
Plats: Eden
Mat: Gröna Studenter bjuder på vegetariska lunchbaguetter.
Debatt: IT och integritet
Tid: 18:00
Plats: Wickmanska
Debattörer: Max Andersson (MP), Otto von Arnold (KD), Jakob Dexe (PP) och Louise Rehn (M)
Andra bloggar om: val2010, Lund
04 september 2010
Tankar om Valpejl.se
Sedan en tid tillbaka ligger min presentation uppe på public services valsatsning Valpejl.se. Jag har också svarat på enkätfrågorna i hemsidans valkompass. Jag tänker inte rekommendera Kompassen - annat än som ren underhållning - men den är utan konkurrens det minst dåliga valtest jag har sett i detta val.
Därmed inte sagt att valtest är något som bör tas på allvar. Även när konstruktörerna som i detta fall faktiskt ansträngt sig är det oundvikligt med allvarliga brister. Till att börja med så kommer test som är tillräckligt korta för att människor ska orka svara alltid att utelämna viktiga frågor. Och några av Valpejls prioriteringar är minst sagt tvivelaktiga. Testet utelämnar till exempel både NATO och EMU, men inkluderar däremot både frågan om burkabärande lärare och fri entré på de statliga muséer.
En allvarligare brist med Kompassen är att flera frågor formulerats på ett sätt som gör att svaren blir närmast slumpmässiga. Ska man till exempel som god miljöpartist svara "Ja" på frågan om ifall skatten på arbete ska sänkas eftersom man vill ha en skatteväxling, eller ska man svara "Nej" därför att man är mot borgarnas skattesänkningar? Svaret är långtifrån självklart. En annan knepig fråga handlar om bistånd till odemokratiska länder där jag och min kollega i Utrikesutskottet Bodil Ceballos (mp) har precis samma åsikt, men ändå ger väldigt olika svar.
Det här är bara två exempel på underliga frågor. Den som kollar upp vad miljöpartiets riksdagsledamöter svarat och vet eller tar reda på vad vi tycker kommer att märka att spridningen i våra svar är enormt mycket större än spridningen i åsikter. Jag utgår från att samma mönster finns i alla partier, förutom i de som skickat ut direktiv till sina kandidater om hur de ska svara.
Det går dock att hitta en del intressanta saker i enkäten om man anstränger sig. Och att få se hur människor man känner svarat har definitivt ett visst underhållningsvärde.
Men om man har en enkät med 50 frågor kan det upplevas som ett seriöst och faktabaserat underlag. Gör man testet själv får man till och med en procentsiffra för hur väl man stämmer överens med varje kandidat och det ser väldigt vetenskapligt ut. Jag har till och med sett hur människor använder resultatet i Valpejl som motivering för hur de personröstar.
Jag är inte överlycklig över denna trend, men finner den ändå rätt roande.
Valpejls enkät är klart bättre än sina konkurrenter - människor som arbetar aktivt i ett politiskt parti brukar i alla fall få det som sitt partival - men när det gäller att identifiera vilken kandidat inom ett visst parti man bör kryssa är det bara marginellt bättre än slantsingling.
Andra bloggar om: politik, valpejl, val2010, miljöpartiet
Media på liknande tema: DN
Därmed inte sagt att valtest är något som bör tas på allvar. Även när konstruktörerna som i detta fall faktiskt ansträngt sig är det oundvikligt med allvarliga brister. Till att börja med så kommer test som är tillräckligt korta för att människor ska orka svara alltid att utelämna viktiga frågor. Och några av Valpejls prioriteringar är minst sagt tvivelaktiga. Testet utelämnar till exempel både NATO och EMU, men inkluderar däremot både frågan om burkabärande lärare och fri entré på de statliga muséer.
En allvarligare brist med Kompassen är att flera frågor formulerats på ett sätt som gör att svaren blir närmast slumpmässiga. Ska man till exempel som god miljöpartist svara "Ja" på frågan om ifall skatten på arbete ska sänkas eftersom man vill ha en skatteväxling, eller ska man svara "Nej" därför att man är mot borgarnas skattesänkningar? Svaret är långtifrån självklart. En annan knepig fråga handlar om bistånd till odemokratiska länder där jag och min kollega i Utrikesutskottet Bodil Ceballos (mp) har precis samma åsikt, men ändå ger väldigt olika svar.
Det här är bara två exempel på underliga frågor. Den som kollar upp vad miljöpartiets riksdagsledamöter svarat och vet eller tar reda på vad vi tycker kommer att märka att spridningen i våra svar är enormt mycket större än spridningen i åsikter. Jag utgår från att samma mönster finns i alla partier, förutom i de som skickat ut direktiv till sina kandidater om hur de ska svara.
Det går dock att hitta en del intressanta saker i enkäten om man anstränger sig. Och att få se hur människor man känner svarat har definitivt ett visst underhållningsvärde.
Men om man har en enkät med 50 frågor kan det upplevas som ett seriöst och faktabaserat underlag. Gör man testet själv får man till och med en procentsiffra för hur väl man stämmer överens med varje kandidat och det ser väldigt vetenskapligt ut. Jag har till och med sett hur människor använder resultatet i Valpejl som motivering för hur de personröstar.
Jag är inte överlycklig över denna trend, men finner den ändå rätt roande.
Valpejls enkät är klart bättre än sina konkurrenter - människor som arbetar aktivt i ett politiskt parti brukar i alla fall få det som sitt partival - men när det gäller att identifiera vilken kandidat inom ett visst parti man bör kryssa är det bara marginellt bättre än slantsingling.
Andra bloggar om: politik, valpejl, val2010, miljöpartiet
Media på liknande tema: DN
03 september 2010
Gästinlägg på Uppsalainitiativet
Idag sammanfattar jag miljöpartiets klimatpolitik på Uppsalainitiativets blogg. Det är förhoppningsvis bra läsning inför att man ställer sig i valstugan också.
Miljöpartiet anser att politikerna måste lyssna på forskningen. De senaste åren har det blivit allt tydligare att läget är allvarligare än vad som tidigare varit känt. Miljöpartiet anser nu att klimatmålet ska skärpas till högst 1,5 graders uppvärmning. Tvågradersmålet är inte tillräckligt.
Det kan tyckas optimistiskt att förespråka skärpta klimatmål i dagens läge efter misslyckandet i Köpenhamn. Om inte utsläppen börjar minska kraftigt kommer redan tvågradersmålet överskridas. Men de långsiktiga klimatmålen kan inte sättas utifrån vilka åtgärder som skulle kunna passera den amerikanska senaten i dag, utan måste sättas utifrån vilket utfall och vilka klimatrisker vi är beredda att acceptera för framtiden.
Ju närmare valet kommer desto större blir frestelsen för vissa politiker att ta till populism och klaga över bensinpriserna. Miljöpartiet håller emot. Det krävs stora åtgärder för att säkra klimatet, och vi vågar stå för att även impopulära lösningar behövs. Det är viktigt med ny teknik, men de enkla lösningarna kommer inte att räcka. Det behövs både ny teknik, stora investeringar i ny infrastruktur och att människor förändrar sin livsstil. Framtidens samhälle kommer på många sätt att vara ett bättre samhälle, med mer avancerad teknik och ökad resurseffektivitet, men det kommer inte att vara likadant som idag. Människor kommer att äta mindre kött, åka mer kollektivt, bo i betydligt mer välisolerade hus, och bilarna kommer att drivas med andra bränslen än bensin.
Idag släpper Sverige ut flera gånger mer CO2 än vi skulle göra om världens klimatutrymme fördelades rättvist. Det är inte bara moraliskt självklart att vi måste minska våra utsläpp - det är nödvändigt. Om inte vi som bor i den rikaste delen av världen gör vår del så blir det mycket svårare att övertyga länder som Kina och Indien att de ska avstå från materiell konsumtion för att begränsa sina utsläpp
IPCC har rekommenderat att rika industriländer ska minska utsläppen med 25-40 % till 2020 jämfört med år 1990. De rödgröna partierna vill minska de svenska utsläppen med 28,8 megaton. Det motsvarar 40 % sedan 1990. Borgarna säger att de också har ett 40 % mål, men de vill att 6,7 Mton av detta ska genomföras utanför EU. Vi vill göra minst lika mycket som regeringen i andra länder, men ser inte det som en ursäkt att skruva ner målsättningen i Sverige.
Även inom EU har de rödgröna högre ambitioner. Just nu förs en intensiv debatt om ifall EU ska skärpa sina mål om minskande utsläpp från 20 till 30 %. Det är otillräckligt men ändå ett viktigt steg i rätt riktning. I dag så är regeringen emot detta.
Men den stora skillnaden mellan miljöpartiet och regeringen är att vi har mängder av förslag som kan genomföras här i Sverige.
Två av de mest effektiva sätten att få ner utsläppen är koldioxidskatt och kilometerskatt för lastbilar. Miljöpartiet har motionerat om att höja CO2-skatten, och om vårt förslag gått igenom skulle bensinpriset höjas med 2 kronor litern. I den rödgröna uppgörelsen nådde vi dock bara fram till 49 öre. Enligt en sammanställning från TT skulle den höjningen innebära att bensinpriset fortfarande bara är 12:e högst i Europa, men det gör att de bättre bränslena blir mer konkurrenskraftiga.
I den rödgröna uppgörelsen har vi också fått igenom att lastbilar ska beskattas per körd kilometer, vilket redan görs i många länder, och det kommer att styra över trafik till båt och järnväg.
För att underlätta övergången från bensin till andra bränslen vill de gröna också satsa på en konverteringspremie för den som bygger om sin bil till drift med etanol eller biogas.
Enligt FN-organet FAO står den globala köttkonsumtionen för 18 % av utsläppen av växthusgaser. Oavsett hur det går i valet så kommer Sverige behöva arbeta för att minska köttkonsumtionens klimatpåverkan. Till att börja med föreslår vi att skolköken ska få utbildning i att laga god vegetarisk mat och att minst en dag i veckan på skolorna ska vara köttfri.
Tyngdpunkten i miljöpartiets klimatpolitik ligger på stora satsningar för att ställa om till ett klimatsmart samhälle genom bland annat investeringar i infrastruktur, grön energi och energisparande åtgärder. I första hand så är det något som bör göras för miljöns skull, men det är också ett sätt att få ekonomin på fötter igen och minska arbetslösheten. Miljöpartiet vill att det ska satsas 70 miljarder extra de kommande fyra åren på bland annat järnvägar, vindkraft, och renoveringar av de numera ganska nedslitna miljonprogrammen så att de blir mer energisnåla
Detta överlappar delvis med de rödgrönas förslag att satsa 100 miljarder mer än regeringen på infrastrukturen de kommande tio åren, och dessa pengar går nästan enbart till järnväg och kollektivtrafik.
En fråga där miljöpartiet skiljer sig tydligt från både borgarna och socialdemokraterna är frågan om vi ska bygga den så kallade Förbifarten, två mil sexfilig motorväg för 28 miljarder väster om Stockholm, eller om vi istället ska satsa de pengarna på kollektivtrafiken.
När det gäller flyget så vill vi till att börja med hindra utsläppen från att öka. Vi vill införa en flygskatt igen och förbättra järnvägsnätet så att inrikesflyget söder om Sundsvall blir onödigt. (Vi har inte föreslagit något förbud, även om vissa underligt nog ändå angriper oss för detta.)
Det finns mycket mer som borde nämnas men artikeln börjar redan bli lång. Så avslutningsvis vill jag att vi lyfter blicken till den internationella nivån.
I Sverige förekommer det en stundtals förvirrad debatt om ifall vi ska minska våra egna utsläpp eller om vi ska satsa på att minska utsläppen i andra länder istället. Miljöpartiet anser att vi måste göra båda. Och till skillnad från regeringen vill vi inte finansiera klimatåtgärder genom nedskärningar i fattigdomsbekämpningen.
Den stora skillnaden mellan blocken är att borgarna vill göra mindre, framförallt i Sverige.
Det finns de som hoppas att det skulle vara billigare att genomföra åtgärder i utvecklingsländerna, men det är minst sagt osäkert. När man diskuterar frågan om vilken politik som är mest effektiv måste man bestämma sig för vad det är man vill uppnå. Om målet är att kompensera delar av de svenska utsläppen till absolut lägsta möjliga kostnad så kanske den billigaste metoden är att gräva ner träkol på åkrarna i Afrika. Men är det verkligen det som är målet?
För att klara klimatkrisen måste vi skapa ett tryck i samhället för att gynna utvecklingen och stimulera användningen av nya klimatsmarta teknologier. Om vi sänker ambitionerna hemma i Sverige så försvagar vi också drivkraften för den här utvecklingen. Samtidigt så skulle vi gå miste om en möjlighet att visa för allmänhet och makthavare i länder som USA och Kina att det är fullt möjligt för ett rikt industriland att göra rejäla minskningar till rimlig kostnad.
Världen behöver länder som går före. Det största problemet i den globala klimatpolitiken är att det finns för många politiker som ursäktar sin egen passivitet med att andra inte heller gör det som behöver göras.
Andra bloggar om: miljöpartiet, klimatpolitik Intressant
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Miljöpartiet anser att politikerna måste lyssna på forskningen. De senaste åren har det blivit allt tydligare att läget är allvarligare än vad som tidigare varit känt. Miljöpartiet anser nu att klimatmålet ska skärpas till högst 1,5 graders uppvärmning. Tvågradersmålet är inte tillräckligt.
Det kan tyckas optimistiskt att förespråka skärpta klimatmål i dagens läge efter misslyckandet i Köpenhamn. Om inte utsläppen börjar minska kraftigt kommer redan tvågradersmålet överskridas. Men de långsiktiga klimatmålen kan inte sättas utifrån vilka åtgärder som skulle kunna passera den amerikanska senaten i dag, utan måste sättas utifrån vilket utfall och vilka klimatrisker vi är beredda att acceptera för framtiden.
Ju närmare valet kommer desto större blir frestelsen för vissa politiker att ta till populism och klaga över bensinpriserna. Miljöpartiet håller emot. Det krävs stora åtgärder för att säkra klimatet, och vi vågar stå för att även impopulära lösningar behövs. Det är viktigt med ny teknik, men de enkla lösningarna kommer inte att räcka. Det behövs både ny teknik, stora investeringar i ny infrastruktur och att människor förändrar sin livsstil. Framtidens samhälle kommer på många sätt att vara ett bättre samhälle, med mer avancerad teknik och ökad resurseffektivitet, men det kommer inte att vara likadant som idag. Människor kommer att äta mindre kött, åka mer kollektivt, bo i betydligt mer välisolerade hus, och bilarna kommer att drivas med andra bränslen än bensin.
Idag släpper Sverige ut flera gånger mer CO2 än vi skulle göra om världens klimatutrymme fördelades rättvist. Det är inte bara moraliskt självklart att vi måste minska våra utsläpp - det är nödvändigt. Om inte vi som bor i den rikaste delen av världen gör vår del så blir det mycket svårare att övertyga länder som Kina och Indien att de ska avstå från materiell konsumtion för att begränsa sina utsläpp
IPCC har rekommenderat att rika industriländer ska minska utsläppen med 25-40 % till 2020 jämfört med år 1990. De rödgröna partierna vill minska de svenska utsläppen med 28,8 megaton. Det motsvarar 40 % sedan 1990. Borgarna säger att de också har ett 40 % mål, men de vill att 6,7 Mton av detta ska genomföras utanför EU. Vi vill göra minst lika mycket som regeringen i andra länder, men ser inte det som en ursäkt att skruva ner målsättningen i Sverige.
Även inom EU har de rödgröna högre ambitioner. Just nu förs en intensiv debatt om ifall EU ska skärpa sina mål om minskande utsläpp från 20 till 30 %. Det är otillräckligt men ändå ett viktigt steg i rätt riktning. I dag så är regeringen emot detta.
Men den stora skillnaden mellan miljöpartiet och regeringen är att vi har mängder av förslag som kan genomföras här i Sverige.
Två av de mest effektiva sätten att få ner utsläppen är koldioxidskatt och kilometerskatt för lastbilar. Miljöpartiet har motionerat om att höja CO2-skatten, och om vårt förslag gått igenom skulle bensinpriset höjas med 2 kronor litern. I den rödgröna uppgörelsen nådde vi dock bara fram till 49 öre. Enligt en sammanställning från TT skulle den höjningen innebära att bensinpriset fortfarande bara är 12:e högst i Europa, men det gör att de bättre bränslena blir mer konkurrenskraftiga.
I den rödgröna uppgörelsen har vi också fått igenom att lastbilar ska beskattas per körd kilometer, vilket redan görs i många länder, och det kommer att styra över trafik till båt och järnväg.
För att underlätta övergången från bensin till andra bränslen vill de gröna också satsa på en konverteringspremie för den som bygger om sin bil till drift med etanol eller biogas.
Enligt FN-organet FAO står den globala köttkonsumtionen för 18 % av utsläppen av växthusgaser. Oavsett hur det går i valet så kommer Sverige behöva arbeta för att minska köttkonsumtionens klimatpåverkan. Till att börja med föreslår vi att skolköken ska få utbildning i att laga god vegetarisk mat och att minst en dag i veckan på skolorna ska vara köttfri.
Tyngdpunkten i miljöpartiets klimatpolitik ligger på stora satsningar för att ställa om till ett klimatsmart samhälle genom bland annat investeringar i infrastruktur, grön energi och energisparande åtgärder. I första hand så är det något som bör göras för miljöns skull, men det är också ett sätt att få ekonomin på fötter igen och minska arbetslösheten. Miljöpartiet vill att det ska satsas 70 miljarder extra de kommande fyra åren på bland annat järnvägar, vindkraft, och renoveringar av de numera ganska nedslitna miljonprogrammen så att de blir mer energisnåla
Detta överlappar delvis med de rödgrönas förslag att satsa 100 miljarder mer än regeringen på infrastrukturen de kommande tio åren, och dessa pengar går nästan enbart till järnväg och kollektivtrafik.
En fråga där miljöpartiet skiljer sig tydligt från både borgarna och socialdemokraterna är frågan om vi ska bygga den så kallade Förbifarten, två mil sexfilig motorväg för 28 miljarder väster om Stockholm, eller om vi istället ska satsa de pengarna på kollektivtrafiken.
När det gäller flyget så vill vi till att börja med hindra utsläppen från att öka. Vi vill införa en flygskatt igen och förbättra järnvägsnätet så att inrikesflyget söder om Sundsvall blir onödigt. (Vi har inte föreslagit något förbud, även om vissa underligt nog ändå angriper oss för detta.)
Det finns mycket mer som borde nämnas men artikeln börjar redan bli lång. Så avslutningsvis vill jag att vi lyfter blicken till den internationella nivån.
I Sverige förekommer det en stundtals förvirrad debatt om ifall vi ska minska våra egna utsläpp eller om vi ska satsa på att minska utsläppen i andra länder istället. Miljöpartiet anser att vi måste göra båda. Och till skillnad från regeringen vill vi inte finansiera klimatåtgärder genom nedskärningar i fattigdomsbekämpningen.
Den stora skillnaden mellan blocken är att borgarna vill göra mindre, framförallt i Sverige.
Det finns de som hoppas att det skulle vara billigare att genomföra åtgärder i utvecklingsländerna, men det är minst sagt osäkert. När man diskuterar frågan om vilken politik som är mest effektiv måste man bestämma sig för vad det är man vill uppnå. Om målet är att kompensera delar av de svenska utsläppen till absolut lägsta möjliga kostnad så kanske den billigaste metoden är att gräva ner träkol på åkrarna i Afrika. Men är det verkligen det som är målet?
För att klara klimatkrisen måste vi skapa ett tryck i samhället för att gynna utvecklingen och stimulera användningen av nya klimatsmarta teknologier. Om vi sänker ambitionerna hemma i Sverige så försvagar vi också drivkraften för den här utvecklingen. Samtidigt så skulle vi gå miste om en möjlighet att visa för allmänhet och makthavare i länder som USA och Kina att det är fullt möjligt för ett rikt industriland att göra rejäla minskningar till rimlig kostnad.
Världen behöver länder som går före. Det största problemet i den globala klimatpolitiken är att det finns för många politiker som ursäktar sin egen passivitet med att andra inte heller gör det som behöver göras.
Andra bloggar om: miljöpartiet, klimatpolitik Intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)