- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Max Andersson (MP): Nya EU-vallagar katastrof för demokratin
Onsdagen den 11 november beslutade Europaparlamentet hur det vill ändra EU:s vallag.
Förslaget innehåller en del bra saker som ska förbättra valen rent praktiskt och göra det enklare för människor att rösta. Men det innehåller också kontroversiella moment som syftar till att centralisera makten i EU, detaljreglera och försvåra för mindre partier.
Flera svenska ledamöter röstade för förslaget.
Europaparlamentets majoritet kräver bland annat att det ska införas obligatoriska procentspärrar på tre till fem procent föra att få mandat i EU-parlamentet. Det innebär att det blir omöjligt för mindre eller regionala partier i länder som Tyskland och Spanien att bli invalda.
Det handlar om miljoner väljare som inte längre kommer att kunna bli representerade av det parti de vill rösta på. Enbart i gröna gruppen i Europaparlamentet skulle sex partier slås ut. En treprocentsspärr i Tyskland skulle leda till orimligt höga trösklar och innebära att ett parti behöver fler än 800 000 röster för att kunna bli invalt.
I jämförelse behöver ett parti i Sverige bara drygt 150 000 röster. Detta är ett uppenbart försök från Socialdemokraternas och Moderaternas partigrupper att komma över de små partiernas mandat.
Europaparlamentet röstade också för att införa så kallade transnationella listor i EU-valen. Det innebär att ledamöter inte blir valda från sina hemländer, utan i stället väljs från en valkrets som omfattar EU som helhet, på listor som bestäms av Europapartierna.
Till en början skulle det bara gälla en mindre del av parlamentet, men i förlängningen är det troligt att det kommer gälla för en mycket stor del av ledamöterna. Det finns nämligen ett missnöje inom de större grupperna i Europaparlamentet med att ledamöter kandiderar för nationella partier (som S, M eller MP), väljs i sina hemländer, utifrån sina egna valmanifest och representerar sina egna väljare.
I stället vill man att ledamöterna ska väljas på europeiska valmanifest, och vara ansvariga inför Europapartierna.
Detta trots att de så kallade Europapartierna inte är några riktiga partier, utan löst sammansatta koalitioner, som de flesta väljare inte ens känner till att de existerar. Det svenska Miljöpartiet är inte alls samma sak som det franska gröna partiet. Socialdemokraterna är inte samma sak som brittiska Labour, och våra moderater skiljer sig lyckligtvis en hel del från Viktor Orbáns Fidesz.
Transnationella listor skulle öka avståndet mellan väljare och valda. I praktiken innebär det att man flyttar makten att utse Europaparlamentariker från partimedlemmar till en politisk elit på EU-nivå.
Europaparlamentet kräver också i förslaget att Europapartiernas loggor måste finnas med på valsedlar och kampanjmaterial. Man vill till och med lagstifta om att medlemsländerna måste informera om vilket Europaparti ett nationellt parti samarbetar med i tv- och radiosändningar.
Detta är en detaljnivå som knappast lämpar sig att skriva in i en vallag, men Fredrick Federley (C) har förvånansvärt nog röstat för det.
I förslaget till ny vallag i EU finns också en del bra moment som till exempel bättre möjligheter för alla EU-medborgare att kunna rösta från utlandet, och icke-bindande skrivningar om jämställda listor och rösträtt vid 16 års ålder. Men det ändrar inte på helhetsbilden.
Miljöpartiet röstade emot förslaget om den nya EU-vallagen. Det är viktigt att vi i Sverige även fortsättningsvis kan få bestämma över vår vallag.
Miljöpartiet vill att EU-parlamentarikerna ska väljas från sina hemländer, med sina egna partier och valmanifest, och representera sina väljare. EU:s medlemsländer är olika, väljarna tycker olika, och det är något som vi tycker är bra. Även små och regionala partier har rätt att finnas.
Förslaget kommer att leda till en minskad mångfald och syftar till att flytta makt från medlemsländerna till Europapartierna. Det skulle öka avståndet mellan väljare och valda och undergräver därmed demokratin. Lyckligtvis så bestämmer inte Europaparlamentet själv i denna fråga.
Nu hoppas jag att ministerrådet ser till att de dåliga förslagen inte blir verklighet.
Max Andersson (MP), EU-parlamentariker
Förslaget innehåller en del bra saker som ska förbättra valen rent praktiskt och göra det enklare för människor att rösta. Men det innehåller också kontroversiella moment som syftar till att centralisera makten i EU, detaljreglera och försvåra för mindre partier.
Flera svenska ledamöter röstade för förslaget.
Europaparlamentets majoritet kräver bland annat att det ska införas obligatoriska procentspärrar på tre till fem procent föra att få mandat i EU-parlamentet. Det innebär att det blir omöjligt för mindre eller regionala partier i länder som Tyskland och Spanien att bli invalda.
Det handlar om miljoner väljare som inte längre kommer att kunna bli representerade av det parti de vill rösta på. Enbart i gröna gruppen i Europaparlamentet skulle sex partier slås ut. En treprocentsspärr i Tyskland skulle leda till orimligt höga trösklar och innebära att ett parti behöver fler än 800 000 röster för att kunna bli invalt.
I jämförelse behöver ett parti i Sverige bara drygt 150 000 röster. Detta är ett uppenbart försök från Socialdemokraternas och Moderaternas partigrupper att komma över de små partiernas mandat.
Europaparlamentet röstade också för att införa så kallade transnationella listor i EU-valen. Det innebär att ledamöter inte blir valda från sina hemländer, utan i stället väljs från en valkrets som omfattar EU som helhet, på listor som bestäms av Europapartierna.
Till en början skulle det bara gälla en mindre del av parlamentet, men i förlängningen är det troligt att det kommer gälla för en mycket stor del av ledamöterna. Det finns nämligen ett missnöje inom de större grupperna i Europaparlamentet med att ledamöter kandiderar för nationella partier (som S, M eller MP), väljs i sina hemländer, utifrån sina egna valmanifest och representerar sina egna väljare.
I stället vill man att ledamöterna ska väljas på europeiska valmanifest, och vara ansvariga inför Europapartierna.
Detta trots att de så kallade Europapartierna inte är några riktiga partier, utan löst sammansatta koalitioner, som de flesta väljare inte ens känner till att de existerar. Det svenska Miljöpartiet är inte alls samma sak som det franska gröna partiet. Socialdemokraterna är inte samma sak som brittiska Labour, och våra moderater skiljer sig lyckligtvis en hel del från Viktor Orbáns Fidesz.
Transnationella listor skulle öka avståndet mellan väljare och valda. I praktiken innebär det att man flyttar makten att utse Europaparlamentariker från partimedlemmar till en politisk elit på EU-nivå.
Europaparlamentet kräver också i förslaget att Europapartiernas loggor måste finnas med på valsedlar och kampanjmaterial. Man vill till och med lagstifta om att medlemsländerna måste informera om vilket Europaparti ett nationellt parti samarbetar med i tv- och radiosändningar.
Detta är en detaljnivå som knappast lämpar sig att skriva in i en vallag, men Fredrick Federley (C) har förvånansvärt nog röstat för det.
I förslaget till ny vallag i EU finns också en del bra moment som till exempel bättre möjligheter för alla EU-medborgare att kunna rösta från utlandet, och icke-bindande skrivningar om jämställda listor och rösträtt vid 16 års ålder. Men det ändrar inte på helhetsbilden.
Miljöpartiet röstade emot förslaget om den nya EU-vallagen. Det är viktigt att vi i Sverige även fortsättningsvis kan få bestämma över vår vallag.
Miljöpartiet vill att EU-parlamentarikerna ska väljas från sina hemländer, med sina egna partier och valmanifest, och representera sina väljare. EU:s medlemsländer är olika, väljarna tycker olika, och det är något som vi tycker är bra. Även små och regionala partier har rätt att finnas.
Förslaget kommer att leda till en minskad mångfald och syftar till att flytta makt från medlemsländerna till Europapartierna. Det skulle öka avståndet mellan väljare och valda och undergräver därmed demokratin. Lyckligtvis så bestämmer inte Europaparlamentet själv i denna fråga.
Nu hoppas jag att ministerrådet ser till att de dåliga förslagen inte blir verklighet.
Max Andersson (MP), EU-parlamentariker
