"Flygregistret ger ett EU där ingen är fri"

Jag och Bodil Valero skriver om PNR i Dagens Samhälle.

* * * 

Flygregistret ger ett EU där ingen är fri

Det är naturligt att terrorism skapar ett starkt tryck på politiker att agera. Vi måste göra vårt yttersta för att det inte ska inträffa nya terrordåd som dem i Köpenhamn eller Paris.

Men efter Parisattackerna har reaktionerna varit oöverlagda. Det är en sorglig ironi att ledande politiker i Europa väljer att svara på de senaste terrordåden just genom att inkräkta på frihet och öppenhet. Ökad övervakning skulle urholka våra medborgerliga rättigheter och minska tilliten mellan människor – just det som terrorister försöker uppnå.

Allmänhetens resvanor är nu i skottgluggen. Flera EU-länder driver på för att skapa ett register (PNR, passenger name record) som automatiskt samlar in omfattande data om alla flygpassagerare i EU, även uppgifter om hotell och specialkost. Miljöpartiets partigrupp i Europaparlamentet arbetar för att detta så kallade PNR-register inte ska bli verklighet.

EU-domstolen har nyligen ogiltigförklarat datalagringsdirektivet, som handlar om att lagra uppgifter om mejl och telefonsamtal, eftersom omfattande insamling av data om människor som inte misstänks för något brott strider mot den grundläggande rätten till privatliv och privata kommunikationer. Detta borde i sig vara nog för att stoppa planerna på ett EU-register för flygdata.

Ett sådant register blir också både dyrt och ineffektivt. Det skulle kosta över 500 miljoner euro. Samtidigt saknas det tillräckliga bevis för att bred datainsamling om allmänheten förhindrar terrorism. Enligt säkerhetsexperter undviker dagens terrorister att kommunicera via mejl och telefon, vilket har gjort datalagringsdirektivet närmast värdelöst som ett verktyg för terroristbekämpning. Om ett passagerarregister på EU-nivå skulle införas, vad gör terroristerna då? Tar tåget, förmodligen.

Det blir alltså vanliga människor som övervakas. Inte terrorister.

Vi behöver inte låtsaslösningar och symbolpolitik. I stället bör samhället satsa på sådant som faktiskt är effektivt, som bättre samordning mellan brottsbekämpande myndigheter. Eller ordinarie polisarbete med span på misstänkta personer – vilket den franska polisen inte hade råd med.

Framför allt behövs förebyggande arbete. Europas länder behöver motarbeta radikalisering och terrorism, bland annat genom insatser för stärkt social sammanhållning. Socialarbetare, psykologer, närpoliser och fängelsepersonal behöver få tillräckliga resurser.

EU har redan infört 239 åtgärder mot terrorism sedan den 11 september 2001 i form av handlingsplaner, lagstiftning och andra typer av beslut. Men det har ännu inte utvärderats om dessa åtgärder är effektiva. För varje nytt beslut om övervakning flyttar vi gränsen ett litet steg för att urholka människors frihet.

Tidigare har Europaparlamentet sagt stopp när EU-ländernas regeringar försökt införa PNR. Men i en resolution 11 februari gav de stora partigrupperna vika; konservativa, liberaler och socialister signalerade att de kan tänka sig att gå med på PNR. Detta är oroväckande.

Av de svenska ledamöterna har kristdemokraternas Lars Adaktusson seglat upp som en av de vildaste förespråkarna för en integritetskränkande och ineffektiv massövervakning. De förslag han förespråkar leder i förlängningen till en europeisk union där alla är misstänkta, ingen är fri och principen om fri rörlighet upplöses. Det var kanske sådan söndring han menade när han i sin valkampanj talade om att han ville föra in mer värderingar i EU-politiken.

Det är just när vårt samhälles frihet står under hot som det är som viktigast att inte falla till föga och låta rädsla ersätta vårt förnuft.

Bodil Ceballos, EU-parlamentariker (MP) och ledamot i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter som är det utskott i Europaparlamentet som arbetar med migrationspolitiken

Max Andersson, EU-parlamentariker (MP)

"Sätt punkt för massövervakningen"

Jag skriver om massövervakning i GP. 

 * * * 

Sätt punkt för massövervakningen

Det är en grundläggande princip i ett rättssamhälle att människor som inte är misstänkta för brott inte ska bli övervakade i onödan. Intrång i enskilda människors privatliv måste vara proportionerliga och motiveras på saklig grund. Det vore till exempel helt orimligt om polisen skulle läsa människors brev eller avlyssna deras telefonsamtal utan annat skäl än att det är tekniskt möjligt.

Detta kan tyckas som en självklarhet, men på internet gäller inte riktigt samma logik som i resten av verkligheten. I efterdyningarna av terroristattackerna i början av 2000-talet tog ministerrådet – det vill säga EU-ländernas regeringar – ett beslut som innebär att i princip alla människor inom EU massövervakas. Det så kallade datalagringsdirektivet innebar att internet- och telefonoperatörer tvingades lagra uppgifter i minst sex månader om sina kunders trafikdata, inklusive mejl, telefonsamtal, sms samt geografisk position vid samtalen. EU-domstolen har konstaterat att det här är känslig information och att det finns risk att den missbrukas.

Bryter mot EU:s stadga
Förra året prövades direktivet i EU-domstolen som då konstaterade att det bryter mot EU:s stadga om grundläggande medborgerliga rättigheter. Det gäller framförallt rätten till respekt för privatliv och skydd av personuppgifter och att den massiva datalagringen varken uppfyller stadgans krav om nödvändighet eller proportionalitet. Domstolen ogiltigförklarade direktivet med omedelbar verkan.

EU:s rådgivningsorgan kring frågor om dataskydd, ”artikel 29-gruppen”, har välkomnat beskedet och uppmanat medlemsstaterna att ta konsekvenserna. Gruppen, med representanter från samtliga EU-länders dataskyddsmyndigheter, poängterar att nationell datalagring inte kan utgöras av slentrianmässigt insamlande av massiva datamängder. Den eventuella insamlingen måste inskränkas till vad som är strikt nödvändigt, både gällande datamängd och datatyp.

Rivit upp sin lagstiftning
Flera medlemsländer har som en konsekvens av domslutet rivit upp sina nationella implementeringar. Men Sverige har krampaktigt hållit fast vid lagstiftning som både EU-domstolen och flera nationella domstolar har bedömt bryta mot grundläggande medborgerliga rättigheter.

Ett skäl till att Sverige inte redan upphävt lagen är osäkerhet om vad rättighetsstadgan och EU-domstolens nya praxis innebär för medlemsländernas lagar om datalagring. Det här är juridiskt finlir på hög nivå, men nu börjar det juridiska läget klarna. I ett svar på en förfrågan från EU-parlamentets utskott för medborgerliga rättigheter har parlamentets rättstjänst nyligen kommit med ett omfattande utlåtande om hur domslutet påverkar de nationella implementeringarna av datalagringsdirektivet.

Parlamentets juridiska expertis har gjort en grundlig analys och säger tydligt att de nationella lagarna om datalagring troligen faller under EU:s direktiv om integritet och elektronisk kommunikation, att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna därför gäller, och att de nationella lagarna således måste uppfylla principer om proportionalitet och nödvändighet. Intrång på grundläggande rättigheter ska begränsas till det som är strikt nödvändigt. Rättstjänsten konstaterar att dessa resonemang inte bara gäller datalagring utan att även kan gälla andra former av lagring av personuppgifter och att de nationella lagarna måste utvärderas noggrant – möjligheten finns att lagarna utmanas i såväl nationella domstolar som EU-domstolen.

Dras inför EU-domstolen
Kort sagt: om regeringen inte river upp datalagringsdirektivet är risken stor att Sverige inom kort kommer att dras inför EU-domstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den rödgröna regeringen borde vara en garant för den personliga integriteten och medborgerliga rättigheter. I regeringsförklaringen sade Stefan Löfven:

”Regeringen ska i Sverige och EU verka för att stärka rättssäkerheten och den personliga integriteten, bland annat när det gäller datalagring”.

Det är hög tid att gå från ord till handling och sätta punkt för massövervakningen.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker