Jag är ingen radikalpacifist. Frågan om det är rätt eller fel att ingripa militärt måste avgöras från fall till fall.
Å ena sidan är det rätt att hindra Khadaffi-regimen från att hämnas på befolkningen i de städer som gjort uppror, men det är också rimligt att känna tveksamhet inför operationen. Hela insatsen verkar vara framhastad och ogenomtänkt. Slutmålet är oklart. Ska Libyen delas så att den östra delen av landet bryter sig loss? Är det möjligt att förhandla en lösning? Eller är målet att Khadaffi tvingas lämna landet, och vilka krafter ska i så fall ersätta honom? Upproret är en heterogen samling, och en del av de krafter som ingår i upproret är rätt obehagliga. Det här är inte fråga om en enkel strid mellan en diktatur och demokrater. Det finns risk för ett långt inbördeskrig, och Irak är ett avskräckande exempel. Konsekvenserna på sikt om västmakterna går in och störtar en arabisk diktator är svåra att överblicka.
FN-resolutionen 1973 som insatsen bygger på talar om behovet av att skydda civilbefolkningen, och duckar därmed för frågan om framtiden.
Det är inte heller en slump att samtidigt som världens blickar riktades mot insatsen i Libyen så gick saudiarabiska trupper in i Bahrain för att slå ner demokratirörelsen med våld. Saudi-diktaturen fick statuera ett exempel, och USA som har en viktig flottbas i Bahrain behöver inte längre oroa sig för att folkligt inflytande leder till att landet orienterar sig mot Iran.
Den internationella politiken består till stor del av hycklande.
Regeringen har lagt en proposition om att Sverige ska delta i kriget, och riksdagen ska rösta om den på fredag. Problemet är att den är ogenomtänkt. Förslaget är att Sverige ska vara med och upprätthålla en flygförbudszon, men de svenska JAS-planen ska bara få skjuta på andra flygplan. De ska inte få attackera marktrupper, ens om de är på väg att begå övergrepp. Andra länders plan som flyger bredvid svenskarna ska dock kunna attackera soldater på marken.
Det finns starka skäl att vara skeptisk till att vi ska delta i insatsen i Libyen, men det här en dålig kompromiss. Det är visserligen socialdemokraterna som har drivit den här halvmesyren, men regeringen har gått med på den. Regeringen är ansvarig.
Det finns inte stöd i riksdagen för att Sverige ska vara med i kriget på riktigt. Så istället väljer regeringen att lägga 200 miljoner på en insats som går ut på att vi ska låtsas.
Vore det inte bättre att istället lägga de pengarna på civila insatser för att hjälpa människorna på marken? Behoven är stora, och en sådan insats skulle troligtvis göra betydligt större nytta.
Intressanta länkar:
Annika Nordgren Christensen, en av miljöpartiets mest interventionsvänliga politiker skriver att "Reinfeldts och Juholts JAS-haveri visar att Sverige ingenting lärt" och landar i slutsatsen att vi borde satsa på att hjälpa människorna på marken med civila insatser.
Peter Eriksson försöker försvara kompromissen i en TV-debatt gentemot Birgitta Ohlsson (fp). Det går sådär.
Liberale opinionsbildaren Johan Ingerö har läst folkpartiets senaste kravartikel om att vi borde införa EU-skatter och han är inte imponerad. Istället skriver han ett riktigt bra svar där han tar han tar ett brett grepp på hela EU-frågan.
I kölvattnet på euro-krisen och en mängd EU-förslag som kränker den personliga integriteten har det börjat växa fram en ny skarp EU-kritik även bland borgarna.
Håkan Juholt var visserligen okänd för den breda allmänheten tills helt nyligen, och bilden av honom har inte hunnit sätta sig än. Men något säger mig att han kan sätta rekord när det gäller att snabbt bli både välkänd och populär.
Jag kan rekommendera ett fascinerande klipp på SVT-play där Juholt demonstrerar hur en politiker kan använda humor för att definiera sig själv; genom att besvara den opolitiska frågan om hur man odlar en riktig mustasch.
Talet är ett utmärkt exempel på den retoriska tekniken "att visa istället för att berätta". Talaren demonstrerar både att han har humor och självförtroende, och han övertygar också om att han inte tar sig själv på för stort allvar. Han framstår också som en empatisk man som bryr sig.
Och även om intervjuarens fråga handlade om mustaschodling är det uppenbart att det inte bara är sin mustasch han talar om:
"Det viktigaste är att man inte slarvar. Utan att man är beredd att att ta ansvar..."
Juholt återkommer flera gånger till begrepp som trygghet, styrka, ansvar, och lyfter fram fram vikten av att vara konsekvent, beslutsför och orka stå emot trender och tendenser.
Efter att han till synes har svarat på frågan gör han en övergång, och framför sitt huvudbudskap om att människor måste vara trygga för att vara starka.
Juholt använder de ord han vill att människor ska förknippa honom med - en retorisk teknik som är effektiv när den används rätt - och han ger ett synnerligen stabilt intryck.
Jag tror att Reinfeldt, vars främsta retoriska bedrift är att lyckats göra sin lågmäldhet till en politisk tillgång kommer att få väldigt svårt att tas med Juholt i valrörelsen 2014.
Statsvetarna säger att det kan ta lång tid för en ny partiledare att bli känd för den breda allmänheten. Det tog flera år innan alla visste vem Reinfeldt var. Juholt kommer att bli känd snabbare än så.
Det slarvades tyvärr vid rösträkningen i Västra Götaland förra hösten och regionvalet kommer därför göras om den 15:e maj. Detta har utlyst intensiv aktivitet både i regionhuvudstaden Vänersborg, och i valkretsarna där man nu håller på att ta fram kandidatlistor.
I söndags så tog miljöpartiets årsmöte i Göteborg en ny regionlista, och jag blev uppsatt på 4:e plats. Jag ersätter därmed Göran Hådén som har flyttat till Umeå.
Det är bara att tacka för förtroendet.
Just nu har MP-Göteborg fem mandat i regionen. Men eftersom vi bara har vilda gissningar att räkna på när det gäller valdeltagande i omval, så kan man inte vara säker på mer än att det är spännande.
Nu när valfebern hunnit lägga sig så är det en rätt en allmän uppfattning inom miljöpartiet på riksnivå att vår TV-reklam inte var särskilt bra. Jag är inte förvånad, men innan jag analyserar varför filmen inte höll måttet så vill jag börja med en solskenshistoria från EMU-valrörelsen.
Jag tror att det var en eftermiddag sent i april 2003. Jag var kampanjgeneral för Grön Ungdom och satt som vanligt och jobbade på Herkulesgatan, när Johan Schiff ringde upp mig och berättade att det var kris med miljöpartiets affischer. Enkelt uttryckt så hade reklambyrån inte klarat av jobbet. Partisekreteraren Håkan Wåhlstedt behövde få in nya slogans snarast möjligt, och AU skulle ta beslut inom bara en eller två dagar.
Det var alltså rejält bråttom. Så jag släppte vad jag hade för handen och med hjälp av några andra GU-are som var på kansliet lyckades jag få fram ett 30-tal slogans under några timmars brainstorming. Några av dem var i och för sig rätt dåliga, men det fanns också några riktiga guldkorn. Bland annat min egen slogan "Hellre lön i kronor än A-kassa i euro".
Arbetsutskottet gjorde ett bra jobb. Av miljöpartiets sju EMU-affischer hade vi som satt och brainstormade på kansliet varit med om att ta fram två, och miljöpartiets affischer blev omskrivna som bland de bästa i folkomröstningskampanjen. Delvis tack vare att miljöpartiet är bra på att improvisera och utnyttja den kreativitet som finns ute i rörelsen.
Reklambyråer kan vara bra till mycket. Men det är livsfarligt att lita blint på dem och utgå från att de kommer fram till bra förslag.
Vilket för oss till miljöpartiets reklamfilm. Om du sett moderaternas "Kärlek på jobbet" eller Centerpartiets film om A-kassa eller riktiga jobb från samma valrörelse så är oddsen rätt goda att du kommer ihåg dem, men vad var det egentligen miljöpartiets reklamfilm handlade om?
Filmen är visserligen gullig, men den är minst sagt vag. Vem är målgruppen? Vad är egentligen budskapet? Vilka retoriska argumentet använder den för att övertyga väljarna om att rösta på miljöpartiet?
Det finns många olika sätt att testa hur effektiva politiska budskap är. Några av dem - som fokusgrupper - är dyra och tar tid. Ett snabbt och enkelt sätt är att testa budskapet med bröderna Chip and Dan Heaths SUCCES-formel. Metoden beskrivs utförligt i deras bok "Made To Stick".
Bröderna Heaths tumregel är att budskap fastnar i mottagaren om de är Simple, Unexpected, Concrete, Credible, Emotional Stories, förkortat till SUCCES.
Översatt till svenska betyder det att ett budskap fungerar bäst om det är
Enkelt
Oväntat
Har tydliga hårda fakta
Är trovärdigt
Väcker känslor
Och innehåller en berättelse
Hur väl står sig mp:s reklamfilm i en SUCCES-analys?
Simple:
Är budskapet enkelt och lätt att förstå? Nej, men vi räknar snällt och den innehåller i alla fall ett tydligt angrepp på regeringen. 0,5 poäng.
Unexpected:
Är det oväntat att miljöpartister åker kollektivt, sopsorterar och bryr sig om miljön? Nej. 0 poäng.
Concrete:
Innehåller budskapet konkreta faktauppgifter? Nej. O poäng.
Credible:
Är det trovärdigt? Ja. Våra potentiella väljare anser att det är trovärdigt att miljöpartiet bryr sig om miljön. 1 poäng.
Emotional:
Väcker filmen några känslor? Nej. Filmen väcker förhoppningsvis intresse genom att tittaren undrar vad den handlar om, men man blir inte känslomässigt engagerad. 0 poäng.
Stories:
Utgör filmen en retorisk berättelse? Nej. 0 poäng.
Sammanlagt blir det alltså 1,5 poäng på en skala från 0 till 6. Enskilda omdömen kan alltid diskuteras, men det här är ett mycket dåligt resultat. Jämför gärna med moderaternas och centerns filmer och sätt dina egna poäng.
Man behöver inte hålla med om budskapet för att gilla filmen.
Min bedömning är att centerns film får en fullpoängare med 6 poäng. Moderaterna får nöja sig med 5 poäng då den inte är särskilt konkret. "Kärlek på jobbet" har dock andra kvaliteter och är en fantastisk film som tål att ses flera gånger - särskilt imponerande är hur den försöker förändra bilden av partiet genom att så många av filmens huvudpersoner bryter mot stereotypen om en klassisk moderatväljare.
SUCCES-formeln är inget exakt mått. Men den är ett bra verktyg för att sålla bra idéer från dåliga. Så varför tog miljöpartiet fram en reklamfilm som den allmänna visdomen nu i efterhand kommit fram till inte var särskilt bra?
Jag blev orolig redan när manuset presenterades på partistyrelsens möte, och försökte få PS att inse att det inte var en bra idé att lägga miljoner på en reklamfilm med oklart budskap. En film som dessutom förknippar oss med sopsortering och kommer snubblande nära att antyda att det är jobbigt att vara miljövän. Nu blev visserligen slutresultatet så trevligt att jag inte tror att den skrämde bort några väljare, men pengarna hade kunnat användas bättre.
Jag vet att jag lyckades få några ledamöter att tvivla, men beslutet om att vi skulle köra TV-reklam var redan fattat och produktionen hade kommit så långt att det inte fanns tid att göra ändringar.
Det här är inte första gången som miljöpartiet gjort reklamfilm. I valrörelsen 1988 gjorde vi en humorfilm för biograferna som lyckades kombinera temat sex och luftföroreningar. Även en del av EU-valsfilmerna 2004 som "Det behövs inte fler mesar i Bryssel" var riktigt bra. Eugen-filmerna från 2009 bör vi kanske tala tyst om, även om jag har hört sägas att de inte behöver betraktas som misslyckanden utan kan ses som ett projekt där vi lärde oss mer om sociala media. Gott så i så fall.
Politisk TV-reklam är en svår genre. Moderaterna och Centern lyckades visserligen få bra filmer 2010, men det är många partier som har misslyckats. KD:s djurreklam från 2010 var bara konstig, och deras reklamfilm i EP-valet var oengagerade för att inte säga pinsam. Jag är övertygad om att Junilistans beslut att bränna sin valbudget på den här valfilmen resulterade i att de missade 4%-spärren. Junilistans reklam-makare glömde bort att de måste ge väljarna ett skäl att rösta på dem, och filmen rock-techno skär sig dessutom rejält mot partiets nationalekonom-image.
Det är inte bara små partier som misslyckas med TV-reklam. Socialdemokraternas otydliga och glättiga valfilm om ungdomsarbetslöshet från 2010 kan knappast ha gett många röster. Den kan till och med ha gjort skada, eftersom den lyfte en fråga där Alliansen hade större trovärdighet. I alla fall i marginalväljarnas ögon.
Politisk TV-reklam är en mycket svår genre.
Det finns framför allt tre skäl till att miljöpartiet bör lägga sin valbudget på bättre saker än TV-reklam i framtiden.
1) Det är ineffektivt
Låt oss börja med att konstatera att TV-reklam är dyrt. Den når visserligen ut i många vardagsrum, men frågan är hur uppmärksamma människor är under reklamavbrotten. Undersökningar från USA visar att TV-reklam är effektivt om man vill smutskasta sin motståndare i ett personval, men i Sverige så väljer vi ju utifrån parti. Men det stora problemet är att det inte finns någon verklig möjlighet att målgruppsanpassa när man använder TV-reklam i Sverige. Så istället för att presentera ett skarpt budskap i en fråga som väljaren bryr sig, om måste vi slipa ned budskapet till den största gemensamma nämnaren. Risken är stor att budskapet blir utslätat uddlöst. Som förra årets valfilm.
2) Är det bra för demokratin?
Många miljöpartister är emot politisk TV-reklam av ideologiska skäl. Vi gillar inte TV-reklam överhuvudtaget, och vi är oroade för att det leder till dyra valkampanjer som gynnar de stora partierna. Det finns också en oro för att det kommer att leda till att den politiska debatten förflackas om valrörelsen domineras av 30-sekunders snuttar.
3) Det är ett riskprojekt
Det är svårt att göra bra politisk TV-reklam, och när man väl har startat ett projekt är det svårt att avbryta. När ett parti märker att det inte blev lyckat har det redan sänkt stora kostnader i projektet, och troligtvis finns det heller inte tid att börja om med något bättre. Det är alltså inte undra på att politisk TV-reklam i Sverige till stor del består av stolpskott.
När miljöpartiets affisch-kampanj inför EMU-omröstningen såg ut att bli medioker så tog partisekreteraren tag i det hela, och på några dygn så fixade vi till en utmärkt kampanj. Så kan man göra med affischer. Men det fungerar av lätt insedda skäl inte med reklamfilm.
Det finns partier i Sverige som är så rika att de har råd att ta fram flera reklamfilmer och bara sända de bästa. Miljöpartiet är inte ett av dem. Vi måste använda vår resurser så klokt som möjligt. TV-reklam är ett ineffektivt, demokratiskt tveksamt medium där det finns en stor risk att slutresultatet blir mediokert. Om vi väljer att lägga våra pengar på TV-reklam så kommer det vara en gökunge i valbudgeten, och det finns betydligt bättre saker vi kan göra för pengarna.
En av mina starka sidor är att jag är bra på organisationsutveckling. Det här är ett förslag som jag är riktigt stolt över och som jag skrev ihop för miljöpartiets partistyrelse i höstas. Projektets syfte är att stärka partiets bas inför framtiden, och nu när omorganisation på MP-riks börjar bli klar så hoppas jag det kan bli verklighet.
Förslaget bygger på idéer som jag och Johan Hellström diskuterade fram när vi var på resa tillsammans inför valet.
Detta är ett idé-PM om att inrätta en längre och mer krävande utbildning för relativt nya lovande medlemmar från hela landet om hur man jobbar politiskt. Utbildningen ska bestå av cirka 10 lördagar under loppet av ett år då man blandar teori och praktik och får lära sig det politiska hantverket. Ledande miljöpartister bör delta som föreläsare och kursledare.
En grupp bör vara cirka 25 personer, så att det uppstår bra nätverk mellan deltagarna, och om projektet blir lyckat bör det upprepas 2012 och 2013.
Förväntat utfall: Tanken är att kursdeltagarna under ett år i koncentrerad form ska få mycket av den praktiska kompetens många medlemmar fått genom att vara riksaktiva tre-fyra år i Grön Ungdom. Kursdeltagarna ska få en bra basutbildning i det gröna politiska hantverket, och många av dem kommer att vara valsamordnare, kandidater, regionordföranden, styrelseledamöter, gruppledare eller tjänstemän inför eller efter nästa val.
Bakgrund: Det politiska hantverket är något som man lär sig genom att jobba tillsammans med andra. En stor del av partiets ledning och tjänstemän på nationell, regional och lokal nivå har en bakgrund i Grön Ungdom och Gröna Studenter. Det är inget fel med det, men det beror ytterst på att medlemmar som är riksaktiva i GU och GS får en mycket bra kompetensutveckling genom att vara aktiva. För medlemmar som kommer in när de känner sig för gamla för GU eller inte har möjlighet att sätta sig i en förbundsstyrelse går miste om den här möjligheten. Miljöpartiet kan bli betydligt bättre på att utveckla våra medlemmars fulla potential. Det är bara ett fåtal lokalavdelningar i landet som är tillräckligt starka för att ge sina medlemmar en bra kompetensutveckling på egen hand.
Innehåll: Deltagarna ska både lära sig mer om vår politik på viktiga områden och få kunskaper om hur man jobbar med den praktiskt i miljöpartiet. I kursen bör bland annat tas upp: Kunskap om hur man värvar medlemmar och får en organisation att fungera, mötesteknik, retorik, konsten att skriva, konsten att hantera media, förhandlingsteknik, konflikthantering, valberedning, krishantering, något om relationen anställda-förtroendevalda, och kunskap om hur man driver en valrörelse.
Utbildningen ska blanda teori och praktik. Kurslitteratur ska läsas mellan träffarna. En lämplig inlämningsuppgift kan till exempel vara att skriva en debattartikel, som man då även får respons på av en ledande miljöpartist, och förhoppningsvis blir debattartikeln även publicerad. I den mån det är möjligt bör kursuppgifterna kunna kopplas till deltagarnas praktiska arbete i sina kommuner.
Utbildningen ska ge en bra grund för deltagarna att fortsätta utvecklas, och även kunna sprida sin kompetens till andra.
Urval: De som vill gå kursen får skicka in en skriftlig ansökan med referenser till miljöpartister och arbetsprov (till exempel i form av en debattartikel). Det är viktigt att urvalet av kursdeltagare reflekterar partiets bredd och utförs av en grupp som har brett stöd i partiet.
En viktig poäng med kursen är att deltagarna ska vara medlemmar som redan har kommit in i partiet och jobbar aktivt i partiet. Jämställdhet och mångfald är naturligtvis viktiga urvalskriterier. Det är bra med att det skapas nätverk som binder samman partiet så det är bra om medlemmar som är aktiva i GU och GS deltar, men primärt så är utbildningen till för lite äldre medlemmar.
Regional spridning är mycket viktigt. Storstadsområdena bör vara representerade bland kursdeltagarna, men i första hand ska kursen vara till för de som inte bor i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Tjänstemannastöd: Utbildningen behöver tjänstemannastöd för att kunna genomföras på ett bra sätt.
Finansiering: Deltagaravgiften bör hållas på en rimlig nivå och det bör undersökas om kursen kan delfinansieras genom studieförbund eller samarbete med folkhögskola.
Tidplan: Det finns en fördel om utbildningen kan avslutas i februari-mars så att den inte kolliderar med årsmötessässongen. Det är bra om kursdeltagare tar på sig arbetsuppgifter i till exempel regionstyrelser efter genomgången kurs.
På torsdag och fredag nästa vecka gör jag ett kort avbrott i biologi-studierna och åker ner till Lund istället.
Seminarium med Gröna Studenter: "Grönt är framtidens färg!"
Max Andersson om Grön ideologi och hur vi bygger partiet inför 2014. Tid: Torsdag 10:e mark kl 19-20 Plats: Kansliet, Lilla Fiskaregatan 10 Mer info:Facebook
"Young Ideas for Europe": Den 11:e mars ska jag vara med på EU-infoprojekt på Spykens gymnasium där jag och Jens Holm (V) ska vara med i finalen. Det ska bli spännande att se vad det blir av det eftersom eleverna bland annat har använt min bok "Imperiet" som studiematerial. Arr:Wake-up call
