En särskild EU-domstol för immaterialrätt?

I senaste numret av EU-kommissionens tidning Europaposten nr 8/09 så har ordföranden för EG-domstolens förstainstansrätt Marc Jaeger en debattartikel där han tar upp problemet med förstaintstansrättens ökade arbetsbelastning. Handläggningstiderna har blivit alldeles för långa, och enligt Jaeger är förstainstansrätten nu så överlastad att man antingen måste ge den mer resurser, eller också bryta ut områden från dess uppdrag och lägga de på en specialdomstol. Som exempel nämner han en specialdomstol för immaterialrätt

En immaterialrättsdomstol skulle framförallt avgöra mål som handlar om varumärkestvister, men det är mycket möjligt att också mål som handlar om patenträtt och upphovsrätt flyttas till den nya domstolen. Om det här bara vore ett nytt sätt att organisera rättsväsendet så vore saken inte värd att orda om, men frågan är om en ny specialdomstol som bara sysslar med immaterialrätt verkligen kommer att fatta samma beslut som man hittills har gjort?

När man ska döma i den här sortens mål så kan svaret, som till exempel i Telefonica-domen, hänga på vilken avvägning man gör mellan immaterialrätt och integritet. I patenträttsfrågor kan det handla om en avvägning mellan immaterialrätt och sunt förnuft. Det är inte uteslutet att en samling immaterialrättsspecialister kommer att ta bättre beslut än andra domare, men jag är lite orolig för risken att de istället kommer att ta immaterialrättens parti.

Det här är en fråga som det är värt att hålla ögonen på.

Amerikansk klimatdebatt: "CO2 is Green"

Det finns tecken på tillnyktring i den amerikanska klimatdebatten, men deras debatt skiljer sig fortfarande en hel del från vad vi är vana vid här hemma i Sverige.

Ett slående exempel är den här halvsidesannonsen från organisationen "CO2 is green, Inc" som jag såg i Washington Post förra veckan. Om du vill få ett gott skratt genom att läsa annonsen kan du klicka på bilden.

"CO2 is green" är inte oroade över klimatförändringarna. Istället påstår de att det är en myt att CO2 skulle vara en förorening. Enligt organisationen är en ökad halt CO2 i atmosfären bra för naturen eftersom det gynnar växtligheten. Koldioxid är inte bara naturligt, utan till och med något njutbart.

"In fact, we all exhale CO2 and enjoy it in our carbonated beverages."

Den här annonsen är inte representativ för politikens mittfåra, men det är ändå ett smakprov på hur klimatdebatten ser ut i världens mäktigaste land.

Andra bloggar om: klimatpolitik, USA

Reklam: EU-debatt i Göteborg 15:e oktober

Nu på torsdag deltar jag i en pubdebatt i Göteborg om klimatpolitik, brottsbekämpning och integritet. Debatten börjar 17:30 men arrangörerna försöker locka dit folk genom att bjuda på buffe från 17:00.

Arrangemanget går under namnet "Snacka om Europa" (fast det är naturligtvis EU de menar) och förutom mig så deltar Annelie Enochsson (kd) och Cecilia Magnusson (M) från riksdagens Göteborgsbänk, EU-parlamentarikern Åsa Westlund (S), och fullmäktigeledamöterna Jöran Fagerlund (V) och Mikael Janson (FP). Moderator är Staffan Dopping.

Snacka om Europa
Tid: Torsdag 15:e oktober kl 17:00-19:00
Plats: Hotell Scandic Rubin, Kungsportsavenyn 24

Demonstration mot FRA

Idag genomfördes demonstrationer mot FRA-lagen i Göteborg, Stockholm och Malmö för att blåsa på glöden inför riksdagsdebatten på onsdag.

Demonstrationen i Göteborg var tvärpolitisk och arrangerades framförallt av Ung Pirat och Vänsterpartiet (vars representant Johan Zandin höll dagens bästa tal). Jag talade för miljöpartiet, och Nätverket Svart Måndag, KDU och folkpartisten Annika Beijbom var också med.

FRA-lagen träder i kraft den 1 december, om inte riksdagen tar chansen att riva upp den nu på onsdag. Det räcker med om bara 4 borgerliga ledamöter röstar i enlighet med sitt samvete för att alliansen ska slippa dras med FRA-frågan i valrörelsen.

Mitt tips är att dock att alliansen inte kommer att låta sig styras vare sig av partitaktik eller demokratiska principer på onsdag. Istället kommer partipiskor och prestige att fälla avgörandet.

Men jag hoppas att jag har fel.


Mer info om demonstrationen: FRApedia
Media: GP Västekot Rapport
Andra bloggar om: FRA

Studieresa till Washington

Den senaste veckan har jag tillbringat i Washington DC på studieresa med Utrikesutskottet. Dagarna har fyllts av möten med amerikanska politiker, tankesmedjor, experter och mer eller mindre höga tjänstemän vid olika institutioner.

Washington är en väldigt speciell stad. Amerikanarna är lika bra på att bygga monument som de är dåliga på att koka kaffe. Personligen så är jag lite svag för svulstig arkitektur, men efter en vecka i DC är till och med jag trött på vit marmor och pelare.

De två frågor som vi ägnat den mesta tiden åt är Afghanistan och klimatfrågan. När det gäller Afghanistan finns det skäl att vara orolig. Starka krafter i USA vill trappa upp kriget, men amerikanarna begriper sig inte på situationen i landet. Istället för att diskutera att ändra strategin efter 8 års krig är de fixerade vid att diskutera utökade trupper.

Men när det gäller klimatfrågan så är jag mer optimistisk nu än före studieresan. Alla vi talade med var eniga om att det inte kommer att bli något genombrott före klimattoppmötet i Köpenhamn i december, men förutsättningarna för att det blir en uppgörelse nästa år verkar ändå rätt goda. De som förnekar klimatkrisen håller på att förlora debatten, och även om USA inte kommer att kunna åka till Köpenhamn med antagen klimatlagstiftning i bagaget så går det åt rätt håll.

Folkomröstning om Lissabonfördraget

Idag har irländarna röstat om Lissabonfördraget. Valdeltagandet sägs ha varit lågt, och just nu säger vallokalsundersökningen att Ja-sidan har vunnit.

I så fall står hoppet till att Tjeckiens president inte ratificerar så länge som Lissabonfördraget fortfarande prövas i domstol, och om den processen drar ut på tiden tillräckligt länge hinner det bli val i Storbritannien där de troliga vinnarna i det konservativa partiet lovar en folkomröstning.

Oavsett hur det går på Irland så har EU redan visat att de inte respekterar medlemsländernas nej genom att strunta i Frankrikes och Hollands folkomröstningar och tvinga irländarna att rösta två gånger. Att EU-ledare har hotat irländarna med negativa konsekvenser om då röstar fel, och att EU-kommissionen har blandat sig i en nationell folkomröstningskampanj, trots att reglerna säger att de inte får, understryker bara hur illa det är ställt.

EU-anhängarna brukar tala om att medlemsländerna är "fördragens herrar". Det stämmer inte längre. Det är inte medlemsländerna som bestämmer över EU. Det är EU som bestämmer över medlemsstaterna.

Oavsett hur det går ikväll så har EU förlorat en stor del av sin demokratiska legitimitet. Ett annat Europa är möjligt. Men det förutsätter att vi inte låter Bryssel bestämma hur framtiden ska bli.

Andra bloggar om: Lissabonfördraget, Irland

Tillväxt och lycka

Per T Ohlsson på Sydsvenskan är en sådan där ledarskribent som har fått för sig att ekonomisk tillväxt har ett egenvärde i sig. Det är alltså ingen överraskning att han är skeptisk till den nya lyckoforskningen som försöker mäta människors lycka i något annat än kronor och euro.

Per T Ohlsson har nyligen lyckats skriva en hel spalt om vad forskningen har att säga om sambanden mellan BNP-tillväxt och lycka, men han har helt lyckats undvika att diskutera det rön som utgör det största problemet för dem som övervärderar tillväxtens betydelse. Istället så ägnar han sig åt att framföra okontroversiella saker som att rika människor är lyckligare än fattiga, och att länder som USA är lyckligare än länder som Zimbabwe.

I artikeln nämner han visserligen den så kallade Easterlinparadoxen hela tre gånger, men av artikeln att döma är det tveksamt om han förstår den. Det intressanta med Easterlinparadoxen är att även om rika länder är lyckligare än fattiga, så blir bilden en helt annan om man bara tittar på de rika länderna för sig. När man jämför de rika länderna med varandra är sambandet mellan BNP och lycka så svagt att det länge verkade som att det inte ens existerade. I Sverige har vi till exempel inte blivit särskilt mycket lyckligare sedan 70-talet trots att vi haft en enorm tillväxt sedan dess. I vissa rika länder har lyckan till och med minskat sedan 1970-talet. Det är detta som är själva paradoxen.

Forskningen går fortfarande framåt, och frågan debatteras fortfarande. Enligt de senaste undersökningarna verkar det finnas ett svag postiv effekt, men det förändrar inte att tillväxt i rika länder är ett ineffektivt sätt att öka lyckan.

Det är detta som är Per T Ohlssons problem, men den saken försöker han inte ens bemöta. Istället argumenterar han kraftfullt emot åsikter som inte har med debatten att göra. Det är inte helt lätt att avgöra om det är författaren som är förvirrad eller hans artikel som är förvirrande.

Om man anser att människors livkvalite är ett viktigt, och något som politiker bör bry sig om blir det allt svårare att undvika slutsatsen att en politik som bara maximerar BNP bör undvikas om det sker på bekostnad av andra viktiga värden, som människors hälsa, stressminskning, och en ren miljö. I Frankrike sägs till exempel president Sarkozy ha tagit intryck av den rapport nobelpristagaren Stiglitz lade fram i mitten av september. Vi får se hur det blir med det. Ord är billiga och åtgärder kan vara svåra.

Men diskussionen om hur den nya lyckoforskningen kan användas i politiken kommer att gå vidare, och förhoppningsvis stiger kunskapsnivån med tiden.

Andra bloggar om: politik för lycka, tillväxt