"Privacy Shield garanterar inte vår säkerhet på internet"

Jag skriver i Etc om "Privacy Shield".

 * * *

"Privacy Shield" garanterar inte vår säkerhet på internet

I höstas ogiltigförklarade EU-domstolen Safe Harbor-reglerna för överföring av personuppgifter mellan EU och USA. Trots domen före­slog EU-kommissionen nyligen liknande regler igen, nu under namnet Privacy Shield. Men de nya reglerna löser inte problemen med att säkra den personliga integriteten för EU:s medborgare.

EU:s dataskyddslagar kräver att det finns ett beslut från kommissionen som godkänner att ett företag får föra ut personuppgifter utanför EU. I höstas underkände EU-domstolen de gamla Safe Harbor-reglerna. Viktiga skäl var att USA ägnar sig åt massövervakning och att företag kan tvingas lämna ut personuppgifter till amerikanska myndigheter. De nya Privacy Shield-reglerna löser inte det här problemet, vilket innebär att EU-domstolen när som helst kan upphäva även de nya reglerna. Detta leder till otrygghet, och är ingen hållbar situation för internetföretagen.

Det är djupt beklagligt att kommissionens nya förslag misslyckats med att rätta till de centrala problemen som EU-domstolen pekade på i Safe Harbor-domen.

Det behövs en långsiktig överenskommelse med USA som löser problemen och garanterar medborgarnas rätt till personlig integritet. Det innebär framförallt:

1. Vi har rätt att veta om vi är övervakade. USA måste ändra sina övervakningslagar och göra något åt sin bristande integritetslagstiftning. I dag har både amerikanska staten och företag för stora befogenheter att göra vad de vill med utländska medborgares personuppgifter.

2. Ge EU-medborgare tillbaka sina rättigheter. Om våra personuppgifter används på ett felaktigt sätt, till exempel genom marknadsföring eller övervakning, så ska vi ha möjlighet att ställa dessa aktörer inför rätta. EU:s medborgare måste ha möjligheten att använda sig av det amerikanska rättssystemet när deras personuppgifter har använts på ett felaktigt sätt. I dag är den möjligheten alldeles för svag.

3. Mer transparens i de amerikanska myndigheterna. USA måste inrätta en oberoende myndighet som ser till att systemet inte utnyttjas. En central del i det nya Privacy Shield-förslaget är den nyinrättade amerikanska ombudsmannen. Hit ska privatpersoner från EU kunna vända sig med klagomål om de misstänker att deras personuppgifter har använts på ett felaktigt sätt. Dock står det i förslaget att ombudsmannen varken kommer att bekräfta eller förneka ifall individer har varit mål för övervakning, och det måste ändras.

Lyckas inte kommissionen få till en bra överenskommelse riskerar detta att hindra utvecklingen av internet. Det är viktigt med ett fritt flöde av information, men det är även viktigt med personlig integritet och att medborgarna skyddas mot massövervakning. Kommissionen verkar inte förstå betydelsen av ett säkert och fungerade internet. EU, och framförallt Sverige, behöver kunna lita på att flödet av data fungerar. En överenskommelse är en viktig pusselbit i ett digitaliserat samhälle.

Så länge USA inte kan säkra skyddet för personuppgifter är det svårt att garantera att datatrafiken över Atlanten kan ske smärtfritt. Kommissionen måste tala allvar med USA och gå tillbaka till ritbordet. EU:s nya dataskyddsförordning träder i kraft om två år, innan dess måste Privacy Shield ersättas med något som fungerar och som respekterar medborgarnas grundläggande rättigheter.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

"Fel att belöna brott mot mänskliga rättigheter"

Jag svarar Christofer Fjellner (M) i Gotlands Allehanda 21 mars 2016 (ingen länk).

 * * *

Fel att belöna brott mot mänskliga rättigheter

I en insändare den 14/3 ondgör sig Christofer Fjellner (M) över att Miljöpartiet i EU-parlamentet har röstat för att inte ge Kirgizistan handelslättnader inom ramen för handelspreferenssystemet GSP+. Fjellner är djupt oärlig när han framställer handelspolitik som ett binärt val. För eller mot? Ja eller nej? Handel eller inte? Det är inte så konflikterna ser ut.

Vi är positiva till att i framtiden lägga till Kirgizistan i förteckningen över förmånsländer inom GSP+ med de tullförmåner detta innebär, men vi anser att EU borde ha väntat med beslutet. Kirgizistan är, som Fjellner mycket riktigt påpekar, inte Norge. 

Det kirgiziska parlamentet väntas inom kort anta ett lagförslag mot homosexuell propaganda som strider mot internationell lag om mänskliga rättigheter. Dessutom riktar FN och ett flertal internationella organisationer skarp kritik mot Kirgizistan för att landet inte tillämpar antagna konventioner och för att det uppvisar brister bland annat vad gäller barns rättigheter, användandet av tortyr och behandling av människorättsförsvarare. 

Att i det läget ”belöna” brott mot mänskliga rättigheter känns högst tveksamt, inte minst med tanke på att EU-kommissionen sällan bedömer brott mot mänskliga rättigheter som en anledning att införa sanktioner och EU-parlamentet inte har någon beslutsrätt i frågan. Det skulle alltså vara osannolikt att Kirgizistans förmåner via GSP+ skulle försvinna om det kontroversiella lagförslaget riktat mot homosexuella skulle gå igenom.

Vi har vid upprepade tillfällen gjort tydligt varför vi har röstat som vi gjort i fråga om andra avtal, och de är av liknande skäl som i fallet med Kirgizistan. I fallet med Burma handlade det återigen om problem med brott mot de mänskliga rättigheterna. Vår gröna partigrupp lade fram ändringsförslag om att införa en övergångsperiod på 18 månader för att stödja och övervaka de framsteg som görs av myndigheterna vad gäller mänskliga rättigheter. Dessa ändringsförslag föll – främst på grund av motstånd från EPP-gruppen som Fjellner tillhör – och då valde den gröna gruppen i slutomröstningen att rösta nej till att ge Burma handelsförmåner. I fallet med Pakistan handlade det om hur ärendet beslutades, där tio olika länder (däribland Burma) hade buntats ihop i samma omröstning och därav slagit hål på den rätt till granskning EU-parlamentet har rätt till via Lissabonfördraget.

Till skillnad från Fjellner röstar inte Miljöpartiet reflexmässigt ja till alla förslag som innehåller ordet handel, utan vi grundar vårt ställningstagande på faktiska förhållanden. Vi kämpar för en världshandel som är fri och rättvis. Frihandel måste rimligen vara ett medel för att uppnå något, inte ett självändamål.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

"EU måste växla in på nytt spår"

Jag skriver i GP  11 Mars 2016.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

EU måste växla in på nytt spår

Att EU behöver reformeras är uppenbart. Det gäller oavsett om Storbritannien väljer att kliva ur eller stanna kvar i unionen. Det demokratiska underskottet och det bristande folkliga stödet är nu så stort att grundläggande frågor om EU-samarbetets olika delar inte längre kan ignoreras, skriver Max Andersson (MP).   

Den 23 juni kommer Storbritannien att hålla en folkomröstning om att lämna EU. Det finns i dag ett berättigat missnöje med hur EU fungerar – en dysfunktionell valutaunion som förvärrat den ekonomiska krisen, en omfattande lobbyism som ger storföretagen otillbörligt inflytande och svårigheter för politiker att ändra felaktiga beslut är bara några exempel. Den uppgörelse som David Cameron förhandlat fram för att reformera EU löser inte grundproblemen. Vi behöver en verklig debatt om vad EU ska göra och inte göra. Ett steg mot ett mindre klåfingrigt och byråkratiskt, men mer demokratiskt EU.

Bra ifrågasätta centralisering
I Camerons uppgörelse har EU:s regeringschefer lovat att Storbritannien ska undantas från skrivningen i EU-fördraget om att ingå i en ”ever closer union”, det vill säga en allt vidare politisk integration av EU. Det är bra att centraliseringen i EU ifrågasätts och inte automatiskt gäller för alla medlemsländer.

Uppgörelsen innehåller också steg för att stärka de nationella parlamenten genom att de ges rätt att blockera EU-lagar genom så kallade röda kort. Det innebär att om en mycket hög andel, minst 15 av de 28 nationella parlamenten, invänder mot ett förslag från EU-kommissionen måste förslaget skrotas eller så måste kommissionen göra en förändring som godkänns av parlamenten.

Det är viktigt att involvera de nationella parlamenten i EU:s lagstiftningsprocess, men detta är långt ifrån tillräckligt. I dag finns redan en liknande möjlighet i och med det gula kortet, där en tredjedel av de nationella parlamenten kan gå ihop och signalera när EU gått över sina befogenheter. Till skillnad från det gula kortet kommer det röda kortet vara bindande för kommissionen. Men det gula kortet har visat sig tandlöst och har hittills bara använts två gånger.

Många har i debatten utryckt en rädsla för att ett brittiskt utträde ska leda till en splittring inom EU. Men ett EU som koncentrerar sig på det som verkligen behöver vara gemensamt såsom gränsöverskridande miljöproblem, handel och migration och som samtidigt lämnar fler frågor åt medlemsländerna att avgöra självständigt, låter snarare som något att sträva efter än att frukta. Det skulle kunna bli ett EU med större frihet och fler möjligheter, där skillnaderna mellan medlemsländerna förblir en styrka snarare än ett hinder.

En del av kritiken mot EU har präglats av nationalism och främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi tar starkt avstånd från. Vår kritik handlar om ett EU som går storföretagens intressen snarare än medborgarnas, där bristen på demokrati och folkligt inflytande är alltför stor. I dag bestämmer EU över många områden som unionen inte borde hantera, som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Nederländernas regering har redan tagit fram en lista på 49 frågor som man i dag vill återföra från EU. Det är något som även Sveriges regering bör se över.

Står nära Storbritannien
Det är rimligt att Sverige begär ett formellt undantag från EMU och att alla EU-länder ska ha rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. De nationella parlamentens rätt måste också utökas, till exempel genom att stärka de gula och röda korten. En annan viktig reform för att stärka demokratin är att ge det folkvalda EU-parlamentet rätt att föreslå nya lagar och göra ändringar i de befintliga, något som enbart är möjligt för EU-kommissionen i dag.

I flera avseenden står Sverige och Storbritannien nära varandra, som icke-euroländer men också i viljan att minska både jordbrukssubventionerna och byråkratin inom EU. Den 23 juni får vi veta hur det går i folkomröstningen. Om Storbritannien lämnar så riskerar EU att drabbas av allvarliga politiska kriser. Om Storbritannien väljer att stanna kvar så kvarstår fortfarande grundproblemen med ett stort demokratiskt underskott och bristande folkligt stöd. I det konstitutionella utskottet i EU-parlamentet ska vi under året se över förändringar i EU-fördragen. Att EU behöver reformeras är uppenbart. Det har sällan funnits ett bättre tillfälle för detta än nu.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

Seminarium: Har Miljöpartiet och miljörörelsen misslyckats i sin klimatkommunikation?

På torsdag kväll den 17:e mars 2016 är jag med och arrangerar ett seminarium i Stockholm om klimatkommunikation.

Inbjudan:

Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 hamnade frågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller likgiltighet?

På detta seminarium presenterar vi rapporten ”Building bridges and changing minds: insights from climate communication research and practice” som sammanfattar forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation.

De kunskaper som kommit fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier. I ett samtal mellan företrädare från Miljöpartiet, forskningen och miljörörelsen diskuterar vi lärdomar och vägar framåt. Vi har ingen tid att förlora på en misslyckad kommunikation kring klimatfrågan.

Panellister:
Max Andersson, EU-parlamentariker (mp)
Katarina Björk, ordförande för den gröna tankesmedjan Cogito
Gregor Vulturius, forskare vid Stockholm Environment Institute och en av författarna till rapporten
Pia Björstrand, talesperson Klimataktion

Var & När:
Torsdagen den 17 Mars, kl 17.30 – 19.00 i Europahuset, Regeringsgatan 65 i Stockholm.

Vi bjuder på lättare mat och kaffe. OBS begränsat antal platser! Anmälan måste ske till max.andersson@ep.europa.eu

Välkommen!

Rapporten i sin helhet: www.sei-international.org/mediamanager/documents/Publications/Climate/SEI-DB-2016-Climate-communications.pdf

Debattartikel i ETC om rapporten: www.etc.se/debatt/vi-har-misslyckats-med-var-klimatkommunikation

Seminariet anordnas av Max Andersson och Greens/EFA i Europaparlamentet

"Diskussionen om Brexit – ett symptom på EU:s problem"

Jag skriver på Altinget.se 3 mars 2016:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

"Diskussionen om Brexit – ett symptom på EU:s problem"

I sommar röstar britterna om de ska stanna kvar i EU eller lämna unionen – ett Brexit. Oavsett om det blir ett ja eller ett nej är folkomröstningen ett resultat av en sund skepsis mot ett system som fungerar dåligt. EU behöver förbättras från grunden, inte bara för britternas skull, utan för hela unionens bästa.

Den troligaste utgången av omröstningen i dagsläget är att Storbritannien stannar kvar inom EU. Överenskommelsen som Cameron har förhandlat fram med de övriga statscheferna kommer dock inte att lösa de verkliga problemen med EU. Cameron behöver visa på en förhandlingsseger för att kunna vinna folkomröstningen, men även om överenskommelsen innehåller några bra delar, så är helheten ganska tunn. De verkliga problemen, de som ledde till den här krisen från första början, kommer att kvarstå.

Makten flyttas

Det största problemet med EU är att det har tappat kontakten med folket. Allt mer makt har flyttats från medlemsländerna till Bryssel och beslut inom allt fler politikområden fattas över huvudet på både nationella parlament och medborgare. Nyligen publicerades regeringsutredningen ”EU på hemmaplan” som visade på en skrämmande låg kunskap om EU i Sverige. När folk inte känner till vilka beslut som fattas och hur de kan påverka lagstiftningen leder det till ett demokratiskt underskott.

Cameron förhandlade visserligen till sig möjligheten för nationella parlament att visa ett rött kort när de anser att förslag till EU-lagar bryter mot subsidiariteten, men det kräver att 55 procent av medlemsländernas parlament protesterar inom 12 veckor. Det förefaller osannolikt att det kommer att användas.

Det så kallade gula kortet som finns redan i dag och som utlyses om en tredjedel av de nationella parlamenten protesterar, har hittills bara använts två gånger. Det måste bli enklare att använda de gula och röda korten och dessutom borde det införas ett så kallat grönt kort som ger nationella parlament rätten att föreslå ny lagstiftning eller göra ändringar i befintliga lagar.

Svenskt undantag

Ett annat problem med EU är risken att eurozonen fattar beslut som får negativa följder för länder som har valt att stå utanför valutaunionen. I överenskommelsen med Storbritannien nämns säkerhetsmekanismer som icke-EMU länder ska kunna åberopa, men det återstår att se vad det kommer att betyda i verkligheten. Det behövs tydliga garantier för att rättigheterna för länder med egna valutor ska respekteras. För Sveriges del gäller det även att få till stånd ett permanent undantag från valutaunionen.

Storbritannien kommer även att få undantag från fördragets skrivning om en ”ever closer union” som förtydligar att det inte finns någon förpliktelse för landet att ingå i en långtgående integrationsprocess. Det är oklart vad detta kommer att innebära i praktiken, men det vore rimligt att även andra länder som vill att EU ska vara ett samarbete mellan länder och inte en egen statsbildning också fick samma undantag.

Som det ser ut just nu i opinionsmätningarna väger det jämnt mellan de två sidorna i folkomröstningen. EU-motståndarna kännetecknas av ett starkt engagemang, men starka krafter på deras sida använder sig delvis av en främlingsfientlig argumentation som jag och många andra progressiva EU-kritiker ser som helt oacceptabelt.

Uppförsbacke

Förespråkarna har hittills haft svårt att komma igång med sin kampanj och har inte riktigt hittat samma glöd. Den brittiske miljöaktivisten och journalisten George Monbiot skrev till exempel nyligen i The Guardian att han har börjat hata EU på grund av dess demokratiska brister och storföretagsvänliga politik, men att han trots det kommer att rösta för att Storbritannien stannar inom unionen då alternativet är värre.

De som vill stanna i EU jobbar i uppförsbacke, men erfarenheterna från många folkomröstningar tyder på att den sida som vill bevara status quo tenderar att gå framåt under loppet av en kampanj.

Det finns mycket att vara kritisk till om hur EU ser ut i dag och det finns många problem som behöver lösas. Jag jobbar i EU-parlamentet med att stärka de nationella parlamentens roll, minska EU-budgeten och ge bättre villkor för de länder som inte är med i EMU.

Brexit-diskussionen har hittills mest handlat om att göra EU bättre för Storbritannien. Men den viktiga frågan är hur vi kan få EU att fungera bättre för alla. Oavsett hur det går den 23 juni så kommer vi att bli tvungna att ta itu med EU:s demokratiska brister.

Max Andersson
EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna

Debatt: "Vi har misslyckats med vår klimatkommunikation"

Jag och Katarina Björk från Cogito skriver om klimatkommunikation i ETC.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vi har misslyckats med vår klimatkommunikation

Miljöpartiet och miljörörelsen har misslyckats med sin klimatkommunikation. Om vi ska ha möjlighet att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna behöver vi en kommunikation som i högre grad baseras på värderingar, bygger förtroende och uppmanar till kollektiva åtgärder. Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 i Sverige hamnade klimatfrågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Samtidigt är miljö-problemen långt ifrån lösta. Tvärtom pekar forskare nu på att vi är på väg att nå en grads uppvärmning. På klimattoppmötet i Paris betonades att lokalt klimatarbete kommer att vara avgörande om vi ska nå klimatmålen, utöver regeringschefernas löften.

Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller apati? Den frågan ställde vi gröna i EU-parlamentet i höstas och tog då hjälp av forskare på Stockholm Environment Institute med att sammanfatta forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation. Här presenterar vi våra slutsatser av resultaten.

Forskningen visar att sociala normer och personliga värderingar, känslor och upplevelser spelar en mycket större roll i att forma uppfattningar om klimathotet än kunskap. Detta talar emot tesen att det främsta hindret för klimatåtgärder skulle vara brist på information, som då skulle korrigeras genom att utbilda allmänheten om klimathotet. Att försöka övertala med hjälp av egennyttiga argument såsom att en omställning kan ge fler ”gröna” jobb, ökad ”grön” tillväxt eller andra personliga ekonomiska vinningar kan vara vanskligt, eftersom den typen av argument göder individualistiska och egocentriska värderingar. Att istället tala om klimatet utifrån moraliska perspektiv med argument som främjar medkännande värderingar i samhället leder till mer varaktig framgång i klimatpolitiken.

Förtroende verkar också vara avgörande för en effektiv klimatkommunikation. Brist på förtroende för budbäraren, vare sig det handlar om forskare, aktivister eller politiker, har visat sig vara ett stort hinder för allmänhetens engagemang i frågan. Studier visar att människor i högre grad litar på dem som har liknande politiska åsikter, bakgrund eller livssituation. Det innebär att det är viktigt att identifiera och använda sig av budbärare och opinionsbildare som är kända och har förtroende i målgruppen. Forskarna talar exempelvis om ”Francis-effekten” som syftar till när påven Franciskus i juni publicerade en encyklika med moraliska skäl för kraftfulla åtgärder för att skydda klimatet, miljön och världens mest utsatta. En undersökning från USA fann att påvens encyklika lett till en signifikant ökning, från 51 procent till 59 procent, av befolkningen som är oroade över klimatförändringarna. Särskilt stor var ökningen bland katoliker.

Den mesta klimatkommunikationen är i dag riktad mot individer, och syftar till att ändra personliga attityder och beteenden. Då dessa individer är en del av samhällsgrupper med värden och normer som ofta strider mot budskapet, är det troligt att effekten kommer vara liten. En ung person vars vänner älskar att shoppa kommer att finna det svårt att ge upp sin konsumtion för klimatet. För att få stor effekt måste klimatkommunikation gå bortom individen och syfta till att mobilisera till kollektiva åtgärder. Det handlar om lösningar som är rimliga och möjliga att realisera för målgruppen. 
Exempelvis stödja möjlighet till lokal odling, delta i protester mot politiska beslut eller affärsmetoder som skadar klimatet eller bjuda in till inkluderande samtal om klimatrelaterade problem och möjliga lösningar. Sociala rörelser ger också sina enskilda medlemmar en känsla av tillhörighet och gruppidentitet, vilket ökar sannolikheten för framgång och varaktig effekt.

Detta har stor relevans för Miljöpartiet och miljörörelsen. För att få stöd för klimatarbetet måste vi utgå mer från moraliska och etiska argument än kortsiktiga nyttoargument. Vi måste förtjäna och bibehålla förtroende eller ta hjälp av budbärare med högt förtroende inom de grupper vi vänder oss till. Vi måste fokusera mer på gemensamma åtgärder som kan leda till förändringar på samhällsnivå, snarare än att fokusera på att folk ska sopsortera korrekt eller konsumera mindre.

Trots att många människor är oroade över klimatförändringarna har frågan hamnat i skymundan och det är svårt att finna stöd för de lösningar som behövs. Vi måste våga vara självkritiska kring hur vi kommunicerat i dessa frågor. De kunskaper som kommer fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier. Vi har ingen tid att förlora på en misslyckad kommunikation kring klimatfrågan.

Max Andersson
EU-parlamentariker samt ledamot i partistyrelsen (MP)

Katarina Björk
Ordförande, den gröna tankesmedjan Cogito

"Stor risk att TTIP hamnar i papperskorgen"

Jag skriver om TTIP och det kontroversiella förslaget om investeringsskydd i Dagens Arena.

 * * * 

Max Andersson (MP): Stor risk att TTIP hamnar i papperskorgen

Det är hög tid för TTIP-förhandlarna att visa hur handelsavtalet kan tjäna det allmännas intresse snarare än enskilda investerares, skriver Max Andersson (MP), Europaparlamentariker.

I veckan pågår den tolfte förhandlingsrundan om det kontroversiella TTIP-avtalet i Bryssel.

Förespråkare av avtalet gör sitt bästa för att framhärda vilka ekonomiska vinster som finns att hämta, men faktum kvarstår att några trovärdiga bevis för att TTIP skulle ge omfattande jobb och tillväxt inte existerar. Det är hög tid att syna vad som under frihandelns goda namn faktiskt håller på att förhandlas fram.

Då tullarna mellan EU och USA redan är låga är ambitionen med TTIP att framför allt avskaffa så kallade icke-tariffära handelshinder. Det kan vara allt från helt okontroversiella skillnader i standarder, till skillnader i lagstiftning som en konsekvens av olika synsätt kring exempelvis skyddsbehovet för djur, miljö eller klimat.

Flera tunga instanser, såväl Europaparlamentets utredningsenhet, Kemikalieinspektionen och flera oberoende forskare, har pekat på att avtalet kan medföra en mängd risker för djurskydd, konsumentskydd och möjligheten att lagstifta mot exempelvis farliga kemikalier i framtiden. Att jämka längden på kablar till tvättmaskiner är givetvis inget problem, men därifrån är steget långt till att behandla lagstiftning till skydd för miljön som ett handelshinder.

En central del av kritiken handlar fortfarande om investeringsskyddet ISDS. 280 organisationer från civilsamhället har i samband med veckans förhandlingsrunda släppt ett uttalande där de sågar EU-kommissionens försök att reformera den kontroversiella mekanismen och i processen döpa om den till ICS, vilket står för Investment Court System.

Jag delar i huvudsak organisationernas kritik att förändringarna kring investeringsskyddet främst är kosmetiska, och fortfarande ger utländska investerare möjlighet att utmana lagar och regler skapade för att skydda exempelvis folkhälsa eller miljö. Det finns inga trovärdiga argument för att ett parallellt rättssystem, tillgängligt enbart för investerare, behövs mellan rättsstater.

Inga tydliga belägg existerar för att den här typen av investeringsskydd skulle öka mängden utländska investeringsflöden. Tvärtom menar en studie från Centre for European Policy Studies att en form av ISDS i TTIP-avtalet skulle kunna få kännbara följder för EU, såväl ekonomiskt som politiskt. Det är dags att EU-kommissionen helt slopar idén på en sådan här tvistlösningsmekanism i sina handelsavtal.

Visst hade ett balanserat TTIP, som fokuserar på att avskaffa reella handelshinder, kunnat vara av nytta för ett exportberoende land som Sverige. Tyvärr tyder dock ingenting inifrån förhandlingarna på att det är ett sådant avtal EU-kommissionen eftersträvar. Tvärtom kvarstår farhågor om att avtalet kan riskera miljön, klimatarbetet och framtida politiskt manöverutrymme.

Ökad handel måste vara ett medel för att nå vinster för samhället i stort, inte ett självändamål. Det är hög tid för förhandlarna att visa hur avtalet kan tjäna det allmännas intresse, snarare än enskilda investerares. Annars är risken överhängande för att TTIP, med rätta, hamnar i papperskorgen.

Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

”Fjellner bemöter inte sakfrågan”

Jag har en slutreplik om TTIP på Christofer Fjellner i tidningen Arbetsvärlden. 

 * * * 

”Fjellner bemöter inte sakfrågan”

I en replik på min debattartikel menar Christofer Fjellner (M) att jag ljuger och sprider konspirationsteorier. För vissa politiker är tydligen tillmälen mer lättillgängliga än argument.

Att Miljöpartiet konsekvent skulle rösta emot frihandel är ett av Fjellners favoritargument. Problemet är att det inte stämmer, och redan år 2014 bemötte vi det här påståendet i detalj (se Bodil Valeros blogg).

Det är anmärkningsvärt att Fjellner inte på en enda punkt bemöter huvudargumentet i min artikel, d.v.s. att positiva jobb- och tillväxteffekter av TTIP är högst osäkra. Han saknar uppenbarligen trovärdiga belägg för motsatsen.

Fjellner har vidare fel om antalet investeringsavtal med ISDS. Det finns 3 000 sådana avtal globalt idag, men EU är givetvis inte part till allihop. En majoritet av dessa avtal täcker bara en ytterst liten del investeringsflöden. Bara TTIP och CETA applicerar ISDS på en större andel investeringsflöden än alla avtal tillsammans där EU eller ett medlemsland är en part. Frågan är således om vi vill cementera och kraftigt expandera ett system som på senare år allt mer frekvent används av företag som ett verktyg för att utmana ex. miljölagar.

Att Fjellner kallar kritik som kommer från miljöorganisationer, forskare och myndigheter som Kemikalieinspektionen för ”konspirationsteorier” är beklagligt men inte förvånande. Fjellner agerade på precis samma sätt under debatten om det kontroversiella ACTA-avtalet, ett avtal som EU-parlamentet stoppade år 2012. Då menade han att farhågorna om att avtalet negativt skulle påverka medborgerliga rättigheter och tillgången till generiska läkemedel var just ”myter och konspirationsteorier”. När avtalet väl blev offentligt visade oberoende analyser att kritiken varit berättigad. I slutändan röstade inte ens Fjellner själv för avtalet.

Debatten om TTIP är viktig och förtjänar att tas på allvar. Tänker förespråkarna än en gång utmåla alla farhågor som konspirationsteorier är risken stor att även TTIP hamnar i papperskorgen.

Max Andersson
EU-parlamentariker för Miljöpartiet

”Inga trovärdiga belägg för att TTIP skapar jobb”

Jag skriver om TTIP i TCOs tidning Arbetsvärlden.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”Inga trovärdiga belägg för att TTIP skapar jobb”

Sedan 2013 förhandlas TTIP, ett omfattande handels- och regelsamarbetsavtal, mellan EU och USA. Med löften om jobb och tillväxt försöker avtalets förespråkare övertala alltifrån allmänhet till fackliga organisationer om avtalets förträfflighet. Faktum är dock att det saknas belägg för att avtalet skulle skapa några jobb alls, och även i de mest upptrissade scenarier är TTIP:s effekter på tillväxten högst måttliga.

Det är ingen hemlighet att tullarna mellan EU och USA är låga. TTIP:s potentiella positiva ekonomiska effekter ska i stället främst uppnås genom avskaffandet av så kallade icke-tariffära handelshinder. Det kan handla om skillnader i regler eller standarder, vissa helt onödiga, medan andra kan skapas som en konsekvens av förbud mot en farlig kemikalie eller skillnader i synen på miljöskydd.

Samtliga större studier som försökt uppskatta TTIP:s ekonomiska effekter bygger på att hälften av de politiskt påverkbara handelshindren avskaffas. Detta är ett extremt ambitiöst antagande, som kan medföra stora kostnader när upplevda handelshinder som fyller en funktion för att skydda arbetare eller miljö kringgås. Men faktum är att inte ens här uppstår några större ekonomiska effekter. I en studie av Kommerskollegium skulle Sveriges tillväxt, i detta upptrissade scenario, inte öka med mer än 0,2 %, en effekt som uppnås först närmare år 2030. I pengar räknat är det inte ens hälften av vad Skatteverket betalade ut i ROT-avdrag 2014.

Några trovärdiga studier om att avtalet skulle skapa jobb finns inte.

De som talar sig varma om avtalets positiva ekonomiska effekter vet förstås det här. Det är därför de i stället för de här studierna försöker blanda bort korten och prata om hur många jobb i Sverige som är beroende av export till USA. Att vi har flera yrken som helt eller delvis bygger på export är knappast någon hemlighet, men detta är givetvis inte detsamma som att dessa jobb plötsligt skulle bli enormt många fler för att EU sluter ett partnerskapsavtal med USA.

Till skillnad från de påstådda fördelarna är riskerna med TTIP värda att ta på allvar. Flera oberoende vetenskapliga studier har pekat ut möjliga risker för miljöskyddet, säkra livsmedel och möjligheten att effektivt lagstifta mot farliga kemikalier i framtiden. Över 200 sakkunniga akademiker har pekat på hur tvistlösningsmekanismen ISDS, som i reviderad form planeras i avtalet, kan hota den nationella suveräniteten och påverka demokratiskt beslutsfattande.

Fri och rättvis handel är i grunden något bra. Men önskan att maximera handeln får inte stå i vägen för klimatåtgärder eller stärkta rättigheter för arbetstagare. Det finns goda skäl att hålla ögonen på TTIP.

Max Andersson

EU-parlamentariker för Miljöpartiet            

"TISA-avtalet får inte hota offentliga sektorn"

Jag skriver i Arbetet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

TISA-avtalet får inte hota offentliga sektorn

På onsdag röstar EU-parlamentet om sin syn på TISA-avtalet. Det är ett handelsavtal som är tänkt att göra handeln med tjänster enklare i stora delar av världen. Men det finns många risker med avtalet. Det kan exempelvis bli omöjligt att återta misslyckade privatiseringar i offentlig regi.

När EU-parlamentet nu ska ge sin syn på förhandlingarna om TISA är det viktigt att parlamentet skickar en tydlig signal till EU-kommissionen. Avtalet får inte hindra vår möjlighet att reglera tjänstesektorn, att värna den offentliga sektorn eller att driva en stark klimatpolitik.

TISA-avtalet förhandlas sedan år 2013 mellan EU, USA, Japan och ytterligare 20 parter. Målet är att underlätta handeln med tjänster men avtalet inkluderar också flera känsliga sektorer med stort behov av reglering, däribland finanssektorn.

Under förhandlingarna försöker man minska upplevda handelshinder som bottnar i nationella regleringar. Men risken är påtaglig att avregleringen går för långt och att underlättnaderna i handeln sker på bekostnad av den politiska handlingsfriheten.

Debatten om TISA har varit stor i många länder men i Sverige är det få som har hört talas om handelsavtalet. Det ligger även stor sekretess kring förhandlingarna. Vissa dokument som rör avtalets miljörelaterade delar har ändå läckt ut och publicerats av Wikileaks.

Förslagen har mötts av stark kritik från miljöorganisationer som menar att förslagen kan underminera politiska åtgärder som tas för att bemöta klimatförändringarna. Avtalet har också fått mycket kritik från fackliga organisationer. Uruguay har valt att lämna förhandlingarna av oro för att avtalet kan försämra landets möjlighet att lagstifta i det allmännas intresse.

En viktig aspekt av avtalet rör vilka delar av tjänstesektorn som ska liberaliseras.  I tidigare ingångna handelsavtal har EU använt en så kallad positiv listning, vilket innebär att de sektorer som ska vara föremål för liberalisering nämns uttryckligen.

I TISA vänder man på den här logiken i en del av avtalet. Där är det i stället undantagen som ska listas och liberalisering blir således norm.

Dessutom innehåller handelsavtalet vad som på handelsspråk kallas för ”ratchet clause” och ”stand-still obligations”. På svenska innebär det att avreglering som genomförs på den nationella nivån automatiskt blir ett åtagande via avtalet, och att den nuvarande nivån av avreglering blir det nya normaltillståndet.

Risken är stor att det politiska manöverutrymmet inskränks, vilket gör det svårare att exempelvis återta misslyckade privatiseringar i offentlig regi. Detta är något som inte minst är aktuellt i Sverige med tanke på den stora, och långt ifrån lyckade, privatiseringsvågen inom skola, vård och omsorg.

Mycket av kritiken mot TISA bygger på farhågor, och då avtalet inte är färdigförhandlat återstår det att se om farhågorna realiseras. Därför är det nu viktigt att EU-parlamentet sätter ner foten och tydligt klargör under vilka former avtalet kan accepteras. Rätten att lagstifta i det allmännas intresse, möjligheten att värna offentlig sektor och att gå före med progressiv lagstiftning för att hindra klimatförändringarna måste säkerställas.

Max Andersson, EU-parlamentariker (MP) 

"Släpp in de blinda"

Jag skriver i UNT om Marrakech-avtalet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Släpp in de blinda

Den här veckan väntas EU-parlamentet i starka ordalag uppmana EU:s medlemsländer att ratificera Marrakechavtalet för blinda och synnedsatta. Avtalet innebär att man gör undantag i upphovsrätten så att människor med synnedsättning på ett enklare sätt ska få tillgång till bland annat talböcker.

EU har redan undertecknat avtalet, men trots detta bromsas ikraftträdandet av sju länder som bråkar om formalia. Det är till stor del samma länder som tidigare var emot avtalet, och misstanken ligger nära till hands att de nu ägnar sig åt en förhalningstaktik.

Det är bland annat Tyskland, Storbritannien och Italien som hindrar ministerrådet från att besluta om ratificeringen. EU undertecknade avtalet redan för två år sedan, och det finns ett mycket starkt stöd för avtalet i EU-parlamentet, men problemet är att rådet inte klarar av att fatta beslut. Förra året tröttnade EU-kommissionen på ministerrådets oförmåga och skickade ärendet till domstol.

I dag är cirka 95 procent av alla böcker och all information otillgängliga för synskadade.
Paraplyorganisationen European Blind Union beskriver situationen som en ”boksvält” som drabbar miljoner människor över hela världen. Dessa människor har inte tillgång till litteratur, nyheter och studiematerial. Situationen är värst i fattiga länder där det saknas resurser för att ta fram böcker i lämpliga format såsom talböcker och blindskrift.

Det internationella FN-fördraget Marrakechavtalet vidgar undantagen i upphovsrätten för böcker för synskadade och tar bland annat bort förbudet mot att sprida verk över gränserna. Som det ser ut i dag så kan en bok som är inspelad i exempelvis USA, beroende på hur förlagsavtalen ser ut, inte distri­bueras till andra länder. Resultatet är att den enskilda boken måste spelas in i varje land där den ska distribueras.

När Marrakechavtalet träder i kraft kommer engelsktalande här i Sverige att kunna lyssna ­direkt på engelskspråkiga böcker utan att behöva vänta på den svenskinspelade engelska versionen.
Språkminoriteter världen över kommer att kunna lyssna på litteratur på sitt eget språk. Den verkligt stora förbättringen kommer dock att ske i länder i Afrika och Latinamerika, där man ofta talar de gamla kolonial­makternas språk, men i dag inte har resurser att producera egna talböcker, ens för studielitteratur.

Marrakechavtalet har potentialen att förbättra livet för miljoner människor, och inom några år kommer det att träda i kraft, med eller utan EU.

Som ansvarig för Marrakechavtalet i EU-parlamentet kommer jag den här veckan att rösta för en resolution som i starka ordalag kritiserar de länder som hindrar att avtalet träder i kraft. Jag uppmanar även våra svenska ministrar och mina kollegor i EU-parlamentet att göra allt de kan för att sätta press på de förhalande medlemstaterna i EU:s ministerråd.

I väntan på att bromsklossarna ger med sig, så hoppas jag även att den svenska regeringen förbereder sig inför en snabb svensk implementering så snart det blir möjligt.

Att öppna upp dörrarna till den enorma litteraturskatten och all den information som finns är självklart för oss inom den gröna rörelsen. Synnedsattas tillgång till information och litteratur får inte hämmas på grund av byråkrati och förhalningstaktik.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP), ansvarig för Marrakechavtalet i EU-parlamentet

"Öppet lobbyregister ökar demokratin i EU"

Jag och mina gröna kollegor skriver i GP om vårt arbete för att få kontroll på hobbyismen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Öppet lobbyregister ökar demokratin i EU

Det är över ett år sedan EU-kommissionen började offentliggöra sina möten med lobbyister. EU-parlamentet har flera gånger sedan år 2008 krävt att det ska inrättas ett obligatoriskt lobbyregister för alla EU:s institutioner.

De tre huvudinstitutionerna, EU-kommissionen, EU-parlamentet och ministerrådet, är alla måltavlor för lobbyismen. Under de senaste åren har ett stort antal lobbyskandaler rapporterats. Det handlar bland annat om EU-parlamentariker som accepterat betalning för ändringsförslag, industri- och affärslobbyister som utsetts till rådgivare i EU-kommissionens expertgrupper och parlamentariker med lukrativa sidouppdrag för organisationer som ägnar sig åt lobbying. Här finns stora ekonomiska intressen, såsom företag och multinationella bolag, men också fackföreningar och företrädare för miljöorganisationer och religiösa grupper.

Det är bra att politiker lyssnar på olika intressegrupper och det kan bidra till att göra besluten bättre. Lobbying behöver inte vara dåligt, det är bristen på insyn, risken för oetiskt beteende och den ojämlika tillgången till beslutsfattarna som är grundproblemet.

Satsar miljarder
Bristen på öppenhet leder till att det är svårt att bedöma den verkliga omfattningen av lobbyismen. De uppskattningar som gjorts pekar på att lobbyismen ökar och att allt större summor spenderas av dem som vill påverka besluten. Det är inom läkemedels-, finans-, telekom- och energisektorn som lobbyismen är som störst. En rapport från Corporate Europe Observatory uppskattar att bara finanssektorn spenderar en miljard svenska kronor per år på lobbying i Bryssel och sysselsätter mer än 1 700 lobbyister. Det är 30 gånger så mycket som alla fackförbund och icke-statliga organisationer spenderar tillsammans.

Av de möten EU-kommissionen har hållit med intressenter inför förhandlingarna om handelsavtalet TTIP har över 90 procent varit möten med näringslivet. Endast fyra procent har hållits med företrädare från miljöorganisationer, konsumentgrupper eller liknande.

Det här är djupt problematiskt och odemokratiskt. När lobbying är oreglerat och det saknas möjlighet till insyn och offentlig granskning finns det risk att man fattar beslut som tjänar ett fåtal privata intressen snarare än allmänintresset. Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att många medborgare tror att en elit fattar beslut över huvudet på dem, beslut som i slutändan påverkar deras välfärd, pensioner och framtid. Människor har rätt att få kontrollera hur makten utövas i Bryssel.

Vi går före
Det är därför vi som första partigrupp i EU-parlamentet har beslutat gå före och offentliggöra vilka möten vi har med lobbyister och intressegrupper, med hjälp av ett open-source verktyg som exporterar möten från våra kalendrar och publicerar dem på nätet.

Ett lobbyregister är inte lösningen på alla problem, men det är ett steg på vägen. Ett brett deltagande och bidrag av idéer från olika intressen är nödvändiga för att utveckling av politik, lagar och beslut bäst ska tjäna samhället och demokratiska intressen. Därför arbetar vi tillsammans med den gröna gruppen i EU-parlamentet på ett nytt betänkande med uppemot femtio olika förslag för att främja öppenhet, ansvar och integritet i EU.

Max Andersson (MP)
Europaparlamentariker

Linnéa Engström (MP)
Europaparlamentariker

Peter Eriksson (MP)
Europaparlamentariker

Bodil Valero (MP)
Europaparlamentariker

Debattartikel om TTIP på Euractiv

Jag och Rasmus Nordqvist från det danska Alternativet skriver om TTIP på Euractiv:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

The Transatlantic Trade and Investment Partnership has been flawed from the beginning. It is evident from the process that we need a new direction for our trade policy, write Max Andersson and Rasmus Nordqvist.

Max Andersson is an MEP from the Swedish Greens and Rasmus Nordqvist is member of the Danish Parliament for The Alternative party.

TTIP: 'Reform' of investor dispute settlement clause not enough

The inclusion of an investor-state dispute settlement (ISDS) mechanism has been the focal point of the debate, and rightly so. At the moment, various environmental measures, from phasing out nuclear power in Germany, to a moratorium on fracking in Canada, are being challenged by foreign investors under similar provisions in other agreements.

This highly controversial and unnecessary mechanism does not belong to a 21st century rule-of-law system. Foreign corporations should hold no greater rights than national firms or any other privileged position that allows them to challenge national legislation outside national courts.

The European Commission has proposed a “reform” of the ISDS system and although this means minor improvements, it is little more than a marketing exercise rebranding old wine in new bottles. There is no argument for giving foreign corporations the opportunity to sue states outside the national courts.

We call for a rejection of this system in TTIP. Moreover, the trade deal with Canada must not include this discriminatory practice either.

No safeguards for environment
From the beginning, we have been promised strong environmental safeguards. However, a recently leaked paper (now made public) shows that this is no more than empty words. While striving to grant foreign investors special privileges, and the ability to challenge environmental measures, no mechanisms are at this point put in place to protect public health or the planet from degradation, although reasonable suggestions have been made by environmental organisations.

With an average tariff rate on EU-US trade in goods at about 3%, TTIP is about regulation. It is about so-called non-tariff barriers - differences in regulations and standards.  We know that the EU strives to sidestep Buy-American clauses, while the US considers the precautionary principle a “trade barrier”, along with fundamental EU regulations regarding chemicals and animal welfare protection.

By harmonising or recognising each other’s standards in various sectors, the deal is supposed to unlock a huge market adding billions of euros and millions of jobs, while setting high standards for the rest of the world to adopt, according to proponents. Sounds too good to be true? Well, it is.

Trade with side-effects
Various economists and reports have diluted the economic arguments and numbers put forward by the European Commission, business lobbyists and the Nordic member states especially. Forecasts are hypothetical and overoptimistic about the effects of TTIP and neglect any negative side-effects to health and environment while ignoring structural adjustment costs (assuming full employment at any given time). We know from, for example, NAFTA that this is not the case.

We are promised that the deal will not lower any standards on health, environment, labour rights or data security, since the negotiation mandate, approved by national parliaments and the European Parliament, states that a deal must not lower any standards. However, we have already seen the opposite. For example, the EU fuel quality directive, aiming to decrease CO2 emissions from transport fuel, has been weakened, allowing for the import of the dirty CO2-intensive tar sands, mainly imported from US and Canada. A great deal of evidence suggests that the weak implementation of this directive was a gesture to accommodate US and Canadian demands to soften the ground in the trade negotiations.

Regulatory deregulation
TTIP in itself may not resolve in EU acceptance of GMOs, hormone-treated beef, chlorinated chicken or the lowering of financial safeguards in the US, however the institutions put in place by TTIP may very well have a deregulatory effect on these so-called “trade-irritants”. Introducing tariff-free US meat on the EU market, produced with antibiotics as growth-promoters and without any animal welfare production standards, could distort competition. EU farmers, forced to follow stricter standards with higher production costs will suffer, risking an internal pressure on EU standards.
Furthermore, a “regulatory cooperation body”, which shall facilitate cooperation on all existing and future laws, is proposed.  The aim is to minimise trade irritants in future and current legislation, which could delay and/or impede future legislation aimed at prohibiting toxic chemicals, according to the Swedish Chemical Safety Authority (KEMI).

We need a new green alternative
In the light of the flawed negotiations, we must have full transparency. The Commission has taken some steps to increase transparency, but this is, however, only a beginning. Publishing documents, which are already leaked, is not real transparency.

Citizens have the right to know what is really on the table – both from the EU and US side. We need to be able to see what we risk to trade away.

Since modern trade deals are about everything than can be traded, we cannot pretend that trade deals are only about smoothing out some simple controversies.

We must replace the current path towards ever-increasing volumes of goods and set sail towards a new era where trade is compatible with planetary boundaries and public interest. An era where empty words are replaced by concrete actions and demands. Ratification of ILO-conventions, climate change measures, environmental safeguards, and protection of public health need to play a focal role in trade deals.

Max Andersson and Rasmus Nordqvist

Debattartikel: Terrorister stoppas inte av EU:s register

Jag och Bodil Valero skriver om PNR i Aftonbladet:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Terrorister stoppas inte av EU:s register

DEBATT. Nyligen röstade EU-parlamentets utskott för mänskliga fri-och rättigheter igenom ett förslag som innebär att EU-länderna kan bli tvungna att införa ett register som kallas PNR (passenger name records). Det ska innehålla information som flygbolagen samlar in om passagerare, till exempel namn, adress, telefonnummer, kreditkortsuppgifter, resplan, bagageinformation och platsnummer.

Uppgifterna ska sedan sparas upp till fem år och skickas till de ansvariga myndigheterna i EU:s medlemsländer.
 
Förespråkarna hoppas att PNR-registret ska bidra till att upptäcka terrorister i ett tidigt skede. Men det finns få skäl att tro att det är en effektiv eller proportionerlig åtgärd. Det finns redan i dag information som inkluderar namn, nationalitet och passnummer som samlas in och används av polis för att söka efter exempelvis efterlysta brottslingar.

PNR innehåller en vidare kategori information, som inkluderar data med känslig information där en individs religion, sociala status och sexuella läggning kan avslöjas. PNR-data jämförs sedan med profiler i förbestämda bedömningskriterier för att upptäcka misstänksamma mönster eller beteenden. Men detta är ett mycket godtyckligt verktyg.

I praktiken är det mycket troligt att vanliga medborgare kommer att stoppas på flygplatser på grund av sitt namn, ursprung, religion eller sociala bakgrund. Dessutom kan den som inte vill bli sedd lätt kringgå PNR-registret genom att exempelvis ta bilen eller betala sin resa kontant.

EU-kommissionen, som har presenterat förslaget, har inte kunnat visa att ett PNR-register är nödvändigt eller proportionerligt. I de allra flesta fall, som vid de terrorattackerna i Paris i november, var terroristerna redan kända av polis och underrättelsetjänst. Lagringstiden, alltså fem år för personuppgifter, är också för lång för ändamålet och det finns en risk att registret missbrukas eller hamnar i orätta händer.

Det problematiska med den här typen av massövervakning är också att det kan skapa en falsk känsla av trygghet, när det egentligen är andra insatser som behövs för att förebygga och stoppa terrorism. Till exempel behövs en bättre samordning mellan polis och säkerhetspolis i de olika EU-länderna, så att de lättare kan utbyta information. Istället för att avsätta fem miljarder kronor på ett PNR-register kan pengarna användas till gränsöverskridande polisarbete via Europol eller Eurojust.

Faktum är att varken den omfattande massövervakningen via NSA i USA eller signalspaningen via FRA i Sverige har lett till att en enda terrorist har fällts i domstol. Det som har lett till att terroristhandlingar har kunnat avslöjas vid ett antal tillfällen har varit traditionellt polisarbete. Vi behöver också satsa mer på socialt arbete och minskat utanförskap för att motverka våldsbejakande extremism och även stoppa tillgången till illegala vapen.

På grund av terrorattackerna tidigare i år har det nuvarande PNR-direktivet rusat genom lagstiftningsprocessen trots att det innehåller långtgående förslag om massövervakning av alla flygpassagerare inom EU. Men vi får inte upprepa samma misstag som gjordes år 2005, när direktivet om lagring av data antogs under mycket liknande omständigheter bara tre månader efter terroristattackerna i London, och därefter ogiltigförklarades av EU-domstolen. Det är när det öppna och fria samhället hotas som det är som viktigast att inte låta rädsla ersätta vårt förnuft.

Max Andersson

Bodil Valero

EU-parlamentariker (MP)

33 böcker

Jag fortsätter min nyårstradition att sammanfatta årets bokskörd. 

***** Oerhört bra böcker! 
Getting Things Done, av David Allen

First Man in Rome, av Colleen McCullough

The Grass Crown, a Colleen McCullough

Island in the Sea of Time, av S M Stirling

Rule 34, av Charles Stross

 **** Riktigt bra! 

Skulden – Eurokrisen Sedd från Aten, av Kajsa Ekis Ekman

Vredesverk, av Erik Granström

Eurafrika, av Peo Hansen och Stefan Jonsson

How to Lie With Statistics, av Darell Huff

Don’t Even Think About It - Why Our Brains Are Wired To Ignore Climate Change, av George Marshall

Fortune’s Favourites, av Colleen McCullough

Caesar’s Women, av Colleen McCullough

Caesar, av Colleen McCullough

The October Horse, av Colleen McCullough

Med Uppenbar Känsla för Stil, av Stephan Mendel-Enk

Absolution Gap, av Alistair Reynolds

Saturn’s Children, av Charless Stross

Neptune’s Brood, av Charless Stross

Counting Up, Counting Down, av Harry S Turtledove

*** Också bra! 

Existence, av David Brin

Empire of Little Kings, av Derk Jan Eppink

Europe Deserves Better, av Philip Lerulf och Jan Å Johansson

The Dying of the Light av George R R Martin

The Amazing Maurice and His Educated Rodents, av Terry Pratchett

The Wee Free Men, av Terry Pratchett

Antifragile, av Nassim Nicholas Taleb

The Rule of the Clan, av Mark S Weiner

How To Run the European Parliament

 ** Helt OK 
Farewell Fantastic Venus, red Brian Aldiss & Harry Harrison

Kalmar Lördag VI – Politisk Dagbok 2012-14, av Jan G Andersson

From This Day Forward, av John Brunner
The Weathermonger, av Peter Dickinson

* Nja… 
Coaching for Politicians, av Elke Esders

Som vanligt skiljer jag på de allra bästa böckerna och de som bara är väldigt bra. Det innebär att många läsvärda böcker får förre stjärnor än vad de skulle fått på ett kommersiellt rankingsystem som Goodreads. Alla böcker med minst två stjärnor är rekommenderade.

"Svar direkt: Intellektuell kullerbytta"

Jag har en slutreplik i ETC om TTIP och klimatet på EU-kommissionens Katarina Areskoug Mascarenhas.

 * * *

Svar direkt: Intellektuell kullerbytta

Att som Katarina Areskoug Mascarenhas påstå att miljöskadlig skiffergas och råolja skulle gagna det globala klimatarbetet är en ordentlig intellektuell kullerbytta. Skiffergas har visat sig medföra omfattande negativa miljökonsekvenser samt högre klimatpåverkan än konventionell gas, och import via TTIP skulle kunna driva på utvinning (fracking) såväl i USA som inom EU. Gasberoendet gentemot Ryssland har om något visat på den geopolitiska faran av att vara beroende av energi. Att då via TTIP kasta sig in i ett nytt gasberoende, därtill ett med ännu smutsigare gas, känns knappast som ett bättre alternativ än att på allvar ställa om i hållbar riktning. Möjligheten finns, men viljan tycks saknas.

Kommissionens förslag på miljöavsnitt är som sagt icke-bindande och luddigt formulerat – en skarp kontrast mot den avtalstext som föreslås täcka investerarnas rättigheter.

En handelspolitik som tillåts underminera miljö- och klimatarbetet är ohållbar. Det borde även EU-kommissionen inse.

Max Andersson 
EU-parlamentariker för Miljöpartiet

Platsannons: Var med och driv grön politik i EU!

Vill du arbeta i EU-politikens centrum och vara med och forma den gröna politiken? Nu söker vi en politisk sekreterare till Max Anderssons kansli i EU-parlamentet.

Max Andersson är miljöpartist och medlem i Gröna Gruppen. Han sitter i det rättsliga utskottet (JURI) och det konstitutionella utskottet (AFCO) och är starkt engagerad i frågor om demokrati, handelsavtal, IT/integritetspolitik och klimat. Sekreteraren kommer att ansvara för att följa utskotten och bistå ledamoten med att ta fram underlag, utveckla politiska förslag, driva opinionsbildning och skriva debattartiklar. I tjänsten ingår även en del administrativa arbetsuppgifter på kansliet. En viktig del av tjänsten kommer att vara att utveckla och kommunicera en grön och antifederalistisk EU-kritik som inte bara kritiserar EU:s brister utan också lägger fram konstruktiva alternativ med mer medborgarinflytande och decentralisering.

Tjänsten innebär också att tillsammans med övriga anställda och ledamöter för miljöpartiet och gröna gruppen förbereda inför parlamentets sammanträden vilket kräver god kunskap om miljöpartiets politik, förmåga till politisk analys och god allmänpolitisk kunnighet.

Du ska vara en mycket god skribent, kunna arbeta självständigt och ha förmågan att strukturera ditt arbete på kort och lång sikt. Svenska och engelska är våra arbetsspråk, om du även behärskar andra språk som franska och tyska är det en fördel. Erfarenhet av arbete i politiskt styrda organisationer är meriterande. Skicka gärna med ett arbetsprov på en politisk text som du har skrivit som en bilaga till din ansökan.

Det är viktigt att du delar Miljöpartiets värderingar. För att lyckas med tjänsten behöver du några års arbetslivserfarenhet. Som person önskar vi att du är effektiv, drivande, självgående och lyhörd. Du måste också vara beredd att periodvis arbeta i ett högt tempo. Eftersom arbetet är i nära samarbete med ett team på fyra personer läggs stor vikt vid personlig lämplighet. Vi vill ha mångfald och ser gärna sökande med olika bakgrund, kön och ålder.

Anställningsform: 6 mån provanställning följt av tidsbestämd anställning tom slutet av mandatperioden 2019, tillträde efter överenskommelse. Tjänsten omfattar heltid med oreglerad arbetstid. EU-parlamentet är arbetsgivare. Arbetsplatsen är Bryssel, men vissa veckor flyttar den till Strasbourg.

Mejla din ansökan senast 20 januari kl 23:59 till ansok.max.andersson@gmail.com. Då vi gärna ser tillträde omgående, tar vi emot ansökningar och genomför intervjuer löpande.

"Låt inte TTIP äventyra EU:s klimatarbete"

Jag skriver om TTIP och klimatet i ETC.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Låt inte TTIP äventyra EU:s klimatarbete

I Paris är klimatförhandlingarna nu i full gång. Men samtidigt som det är bråttom att få till ett bindande och ambitiöst klimatavtal riskerar ett annat avtal att urholka EU:s klimatpolitik. EU-kommissionen vill genom handelsavtalet TTIP öppna upp för storskalig import av fossila bränslen från USA – vilket skulle kunna få allvarliga konsekvenser för den gröna omställningen.

EU-kommissionen vill att avtalet med USA skall möjliggöra en storskalig europeisk import av amerikansk råolja och skiffergas. I USA ses energi som en säkerhetspolitisk fråga och i nuläget omfattas såväl råolja som skiffergas av betydande exporthinder. Uppluckring av dessa regler inom ramen för TTIP skulle sannolikt leda till en dramatisk ökning av EU:s import av fossila bränslen från USA. Samtidigt påstår handelskommissionär Cecilia Malmström att avtalet tvärtom kan gynna klimatet.

I exempelvis en debattartikel i Aftonbladet 5/11 påstår Malmström att TTIP skulle vara en möjlighet för miljön. Det är EU-kommissionens förslag på hållbarhetskapitel i TTIP som, enligt Malmström, ska gynna miljöarbetet. Utkastet läcktes redan i oktober av den brittiska tidningen The Guardian och fick då omfattande kritik från miljögrupper för att helt sakna effektiva åtgärder för att skydda miljön. Läser man förslaget åtar sig parterna bara att följa internationella miljöavtal till vilka man redan är en part. Samma sak gäller arbetsrätten, där parterna åtar sig att följa ILO-konventioner man redan ratificerat, något som knappast ger något stort avtryck med tanke på att USA fortfarande inte ratificerat flera av ILO:s kärnkonventioner. EU-kommissionens förslag består i nuläget endast av löst formulerade önskningar om att ta miljöproblemen på allvar. Men förslaget har bara liten, om någon, juridisk bärkraft.

EU:s ambition att massivt öka importen av fossila bränslen är desto mer verklig. Gas må vara ett mindre dåligt alternativ än kol, men klimatpåverkan från gas är samtidigt 45 gånger större än landbaserad vindkraft. Flera studier uppskattar även att skiffergas har större klimatpåverkan än konventionell gas. Således hotar planerna på omfattande import av fossila bränslen från USA den gröna omställning och de klimatmål som EU-kommissionen gärna talar sig varma för. Samtidigt varnar miljöorganisationer för hur det riskerar att öka utvinningen av alltmer svårtillgänglig olja och gas i USA.

När världens ledare nu träffas i Paris för att försöka få till stånd ett nytt globalt klimatavtal är det viktigare än någonsin att EU och Sverige är föredömen. Då duger det inte att å ena sidan prata om utsläppsminskningar samtidigt som man förhandlar ett TTIP-avtal med kapacitet att underminera unionens klimatarbete. Om TTIP ska kunna ha någon positiv inverkan på klimatarbetet behövs det tydliga och bindande åtaganden på miljöområdet samtidigt som EU:s planer på att massivt öka importen av särskilt smutsiga fossila bränslen slopas.

Löften är en sak, men vi måste också agera, såväl i Paris som kring TTIP. Det behövs mer än symbolgester om vi vill värna klimatet.

Max Andersson

EU-parlamentariker (MP).

"Nya EU-vallagar katastrof för demokratin"

Jag skriver om EU-parlamentets förslag på nya vallag för EU i Dagens Arena.



- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Max Andersson (MP): Nya EU-vallagar katastrof för demokratin

Onsdagen den 11 november beslutade Europaparlamentet hur det vill ändra EU:s vallag.
Förslaget innehåller en del bra saker som ska förbättra valen rent praktiskt och göra det enklare för människor att rösta. Men det innehåller också kontroversiella moment som syftar till att centralisera makten i EU, detaljreglera och försvåra för mindre partier.
Flera svenska ledamöter röstade för förslaget.

Europaparlamentets majoritet kräver bland annat att det ska införas obligatoriska procentspärrar på tre till fem procent föra  att få mandat i EU-parlamentet. Det innebär att det blir omöjligt för mindre eller regionala partier i länder som Tyskland och Spanien att bli invalda.

Det handlar om miljoner väljare som inte längre kommer att kunna bli representerade av det parti de vill rösta på. Enbart i gröna gruppen i Europaparlamentet skulle sex partier slås ut. En treprocentsspärr i Tyskland skulle leda till orimligt höga trösklar och innebära att ett parti behöver fler än 800 000 röster för att kunna bli invalt.

I jämförelse behöver ett parti i Sverige bara drygt 150 000 röster. Detta är ett uppenbart försök från Socialdemokraternas och Moderaternas partigrupper att komma över de små partiernas mandat.

Europaparlamentet röstade också för att införa så kallade transnationella listor i EU-valen. Det innebär att ledamöter inte blir valda från sina hemländer, utan i stället väljs från en valkrets som omfattar EU som helhet, på listor som bestäms av Europapartierna.
Till en början skulle det bara gälla en mindre del av parlamentet, men i förlängningen är det troligt att det kommer gälla för en mycket stor del av ledamöterna. Det finns nämligen ett missnöje inom de större grupperna i Europaparlamentet med att ledamöter kandiderar för nationella partier (som S, M eller MP), väljs i sina hemländer, utifrån sina egna valmanifest och representerar sina egna väljare.

I stället vill man att ledamöterna ska väljas på europeiska valmanifest, och vara ansvariga inför Europapartierna.

Detta trots att de så kallade Europapartierna inte är några riktiga partier, utan löst sammansatta koalitioner, som de flesta väljare inte ens känner till att de existerar. Det svenska Miljöpartiet är inte alls samma sak som det franska gröna partiet. Socialdemokraterna är inte samma sak som brittiska Labour, och våra moderater skiljer sig lyckligtvis en hel del från Viktor Orbáns Fidesz.

Transnationella listor skulle öka avståndet mellan väljare och valda. I praktiken innebär det att man flyttar makten att utse Europaparlamentariker från partimedlemmar till en politisk elit på EU-nivå.

Europaparlamentet kräver också i förslaget att Europapartiernas loggor måste finnas med på valsedlar och kampanjmaterial. Man vill till och med lagstifta om att medlemsländerna måste informera om vilket Europaparti ett nationellt parti samarbetar med i tv- och radiosändningar.

Detta är en detaljnivå som knappast lämpar sig att skriva in i en vallag, men Fredrick Federley (C) har förvånansvärt nog röstat för det.

I förslaget till ny vallag i EU finns också en del bra moment som till exempel bättre möjligheter för alla EU-medborgare att kunna rösta från utlandet, och icke-bindande skrivningar om jämställda listor och rösträtt vid 16 års ålder. Men det ändrar inte på helhetsbilden.

Miljöpartiet röstade emot förslaget om den nya EU-vallagen. Det är viktigt att vi i Sverige även fortsättningsvis kan få bestämma över vår vallag.

Miljöpartiet vill att EU-parlamentarikerna ska väljas från sina hemländer, med sina egna partier och valmanifest, och representera sina väljare. EU:s medlemsländer är olika, väljarna tycker olika, och det är något som vi tycker är bra. Även små och regionala partier har rätt att finnas.

Förslaget kommer att leda till en minskad mångfald och syftar till att flytta makt från medlemsländerna till Europapartierna. Det skulle öka avståndet mellan väljare och valda och undergräver därmed demokratin. Lyckligtvis så bestämmer inte Europaparlamentet själv i denna fråga.

Nu hoppas jag att ministerrådet ser till att de dåliga förslagen inte blir verklighet.

Max Andersson (MP), EU-parlamentariker