18 oktober 2016

"Olyckligt beslut om CETA"

Jag skrev i Dagens Arena om CETA den 18/10 2016.

 * * *

Olyckligt beslut om CETA 

Det omdebatterade handels- och investeringsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, närmar sig nu beslut. Då riskerna med avtalet är långt större än dess potentiella fördelar kommer jag och mina gröna kollegor i EU-parlamentet att rösta nej till avtalet.

CETA är i första hand ett avtal kring regelsamarbete och investeringsskydd, inte ett frihandelsavtal. Även om avtalet slopar ett flertal tullar sker detta från en redan låg nivå, och fokus ligger snarare på regelsamverkan, investeringsskydd och icke-tariffära handelshinder (exempelvis skillnader i regler/standarder). Några större effekter på jobb och tillväxt, som förespråkare hävdar, är det inte tal om. Även i uträkningar som bygger på metoder som historiskt överskattat effekten av liknande avtal förväntas CETA inte ge mer än 0,03 procent permanent BNP-tillväxt för EU.

Samtidigt innehåller avtalet ett omfattande materiellt investeringsskydd kombinerat med en tvistlösningsmekanism. Historiskt har denna form av investeringsskydd använts av utländska investerare för att stämma stater som lagstiftat till skydd för exempelvis klimat, folkhälsa eller miljö. CETA-avtalets definitioner av indirekt expropriation samt rättvis och skälig behandling – just de skäl investerare använt i uppmärksammade stämningar mot stoppandet av oljeledningar, starkare cigarettmärkning och förbud mot den miljöskadliga fracking-metoden – är fortsatt vaga och överlämnar ett orimligt tolkningsutrymme till avtalets tvistlösningstribunal. Sverige riskerar således att i framtiden bli stämda av kanadensiska investerare för åtgärder som syftar till att skydda människor och miljö.

Avtalet innehåller även ett flertal andra problematiska aspekter, inte minst gällande regleringen av offentliga tjänster. För första gången använder EU i CETA en negativ förteckning av tjänster, vilket förenklat innebär att liberalisering/avreglering blir norm, inte undantag. Denna negativa förteckning åtföljs av en mekanism som i princip »låser in« genomförda avregleringar i avtalet. CETA påtvingar ingen privatisering, men i de fall avregleringar genomförs blir de en del i avtalet såvida inte vattentäta undantag för just denna sektor skrivits in på förhand. För avreglerade sektorer gäller avtalets investeringsskydd, undantag eller ej, vilket kan försvåra möjligheten att återreglera olika sektorer, exempelvis järnvägen.

Miljöpartiet ser positivt på fri och rättvis handel, och det råder ingen tvekan om att handelsavtal behövs. Men dessa avtal måste finna en rimlig balans mellan å ena sidan handel och investeringar och å andra sidan klimat, miljö- och konsumentskydd. Min bedömning är att CETA är långt ifrån att uppnå denna balans, utan ensidigt premierar skydd för investerare utan att erbjuda ett liknande skydd för miljö, arbetare och konsumenter. Detta är särskilt tydligt då de kapitel som handlar om fackliga rättigheter och miljö, till skillnad från resten av avtalet, är undantagna från de tvistlösningsmekanismer som annars gäller om någon av parterna bryter mot avtalet.

Att en stor majoritet av riksdagen värderar såväl avtalets risker som fördelar radikalt annorlunda är olyckligt, och bygger snarast på en förhoppning om vad »avtalet hade kunnat vara« än vad det faktiskt är.

Svart på vitt kommer CETA sannolikt inte ens ge några mätbara positiva effekter för jobb och tillväxt, medan dess risker för miljö, klimat och välfärden är högst verkliga. Därför kommer jag, liksom mina partikollegor i EU-parlamentet, att rösta nej till CETA-avtalet. Det är en hållning som delas av samtliga gröna partier i EU-parlamentet.


Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

17 oktober 2016

"Fjellner (M) svingar vilt utan insikt om Afrika"

Jag har en replik i GP mot Christoffer Fjellner (M) om EPA-avtalet med södra Afrika.

* * *

Fjellner (M) svingar vilt utan insikt om Afrika

Christofer Fjellner (M) menar på fullt allvar att Miljöpartiet bildat en ohelig allians med Sverigedemokraterna ”i kampen mot utveckling i några av världens fattigaste länder”. Detta är rent nonsens, och det vet han, skriver Max Andersson (MP).

EU-parlamentet godkände nyligen ett ekonomiskt partnerskapsavtal med sex av femton medlemmar av SADC (södra Afrikas utvecklingssamarbete). Miljöpartiet, i likhet med exempelvis Feministiskt initiativ, röstade emot avtalet för att det bland annat saknar tydliga regler om mänskliga rättigheter, kan skada det regionala samarbetet och helt saknar effektiva efterlevnadsmekanismer när det gäller hållbar utveckling. Avtalet är kontroversiellt även i södra Afrika, och ett av skälen till att det går igenom nu är att EU har drivit på förhandlingarna genom hot om höjda tullar.

Anmärkningsvärd okunskap 
Christofer Fjellner uppvisar i sin artikel en anmärkningsvärd okunskap om vilka ekonomiska förhållanden som råder i de länder som omfattas av avtalet. Att som Fjellner påstå att den relativt välmående G20-medlemmen Sydafrika är ett ”fattigt land” och likställa det med ett av de minst ekonomiskt utvecklade länderna (LDC) som Moçambique säger en hel del om denna bristande förståelse. Fjellner kallar Miljöpartiets beslut i voteringen för ”nyimperialism”, men det är tydligt vem som står för en förlegad bild av afrikanska länder.

Fullständigt trams 
Miljöpartiet arbetar för att göra handeln så rättvis som möjligt. Vi vill att handelsrelationer ska ta full hänsyn till fattiga människors perspektiv, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Handelspolitik handlar nämligen om mycket mer än bara ”för eller emot” handel. Att Miljöpartiet därigenom skulle föra en ”kamp mot utveckling i några av världens fattigaste länder” som Fjellner påstår är fullständigt trams. 

Max Andersson (MP) 
EU-parlamentariker

07 oktober 2016

”Lobbyismen i EU behöver regleras hårdare”

Jag skriver i Aktuell Hållbarhet om varför vi behöver reglera hobbyismen.

* * *

”Lobbyismen i EU behöver regleras hårdare”

En vanlig vecka i Bryssel blir jag kontaktad av omkring 150 lobbyister. Det är fackförbund, ideella organisationer, religiösa samfund, men framförallt stora företag, ofta via lobbyfirmor, som försöker påverka EU:s lagstiftning.

Lobbyism i sig behöver inte vara dåligt, ofta kan lobbyister bidra med utlåtanden på samma sätt som remissinstanser gör i Sverige. Men det blir ett problem när tillgången till beslutsfattarna blir skev. Öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory uppskattar att 70-80 procent av lobbyisterna i EU kommer från industrin. Det är ofta förslag på ny lagstiftning för att skydda människor och miljö som blir urvattnade när beslutsfattarna påverkas av starka företagsintressen.

Förra veckan kom EU-kommissionen med ett förslag på ett obligatoriskt öppenhetsregister för de tre största EU-institutionerna: EU-parlamentet, EU-kommissionen och ministerrådet. Det är välkommet och något vi i gröna gruppen i EU-parlamentet har kämpat för i många år, men risken är att kommissionens förslag blir verkningslöst. Förslaget är inte lagligt bindande och det finns få sanktionsmöjligheter, vilket gör att det i praktiken riskerar att blir frivilligt.

Det är också bara toppskiktet i de tre EU-institutionerna som måste registrera vilka lobbyister de träffar, trots att mycket av lagstiftningen får sin början på tjänstemannanivå. EU-kommissionen har också snävat in definitionen av lobbyism till direkta möten, vilket gör att indirekta möten såsom kampanjer och evenemang kan gå under radarn.

Lobbyismen är ett växande problem i EU. Enligt Corporate Europe Observatory spenderar de femtio största lobbyfirmorna i EU över en miljard kronor det här året på att påverka lagstiftningen i EU, det är 40 procent mer än under år 2012. Hur många lobbyister som finns i Bryssel vet ingen säkert, men de uppskattningar som gjorts pekar på att minst 30 000 personer arbetar med att påverka beslutsfattandet i EU.

I våras tog EU-parlamentet ett beslut om att ogräsmedlet glyfosat, som av Världshälsoorganisationen WHO klassats som cancerframkallande, ska få fortsätta användas i EU, starkt påhejad av storföretaget Monsanto som bedrivit en aggressiv lobbykampanj mot EU:s politiker. Det här är bara ett av många exempel på lobbyismens inverkan på EU-lagstiftning.

Jag jobbar tillsammans med mina kollegor i den gröna gruppen för att reglera lobbyismen, öka öppenheten och skärpa de etiska reglerna för politiker i EU. I veckan lade vi fram fyrtionio förslag för att få EU att fungera bättre. Vi föreslår bland annat införande av ett ”lobbyfotavtryck”, så att medborgare kan se svart på vitt vem som har påverkat ett lagförslag och för vems räkning. Vi vill också stärka de etiska reglerna för politiker och EU-kommissionärer. Det ska inte vara möjligt för politiker att samtidigt ha sidojobb för organisationer eller företag som lobbar mot EU:s institutioner.

Vid slutet av denna vecka har ytterligare minst 150 lobbyister kontaktat mig via telefon, brev eller mejl. Vilka dessa har träffat, samarbetat med eller hur de påverkat de lagstiftningsförslag vi arbetar med går inte att få reda på. Med tanke på att en mycket stor del av alla lagar som fattas i Sveriges riksdag kommer från EU berör detta oss i allra högsta grad. Få svenskar vet i dag hur EU fungerar och det finns små möjligheter för medborgare att påverka. En ökad reglering och mer öppenhet kring lobbyism handlar i grunden om helt självklara delar i en fungerande demokrati.

Max Andersson 
EU-parlamentariker (MP)

"Nu krävs lagar som får robotsamhället att fungera"

Jag skrev om mitt arbete med EUs robotpolitik i Dagens Samhälle.

 * * *
Nu krävs lagar som får robotsamhället att fungera 

Artificiell intelligens (AI) och robotar är inte längre ett framtidsscenario. Intelligenta maskiner är en del av vår vardag och en viktig beståndsdel i flera av de samhällsfunktioner vi använder. I dag slår maskinerna våra bästa schackspelare, hjälper oss att hitta saker i våra mobiler, och kör våra bilar.

Det finns stora fördelar för vårt samhälle med AI och robotar. Vi kan utforma smartare system som underlättar vår vardag. AI och robotar blir en allt större del i arbetslivet, inte enbart när det gäller monotona arbetsuppgifter inom industrin, utan även inom allt mer avancerade yrken. Ett exempel är hur datorprogrammet Watson kan diagnostisera en cancersjuk patient på en bråkdel av den tid en läkare behöver.

Det finns även stora miljövinster, smartare system kan utformas i till exempel jordbruks- och transportsektorn, vilket kan vara en viktig pusselbit i att nå ett mer hållbart samhälle.

Men den enastående utvecklingen av AI och robotar för även med sig en del etiska och juridiska problem. Jag sitter i en arbetsgrupp i EU-parlamentet som arbetar med att ta fram en europeisk lagstiftning som ska underlätta utvecklingen, men också möta de utmaningar som kommer med ett framväxande robotsamhälle.

Det här är ett mycket brett ämne med komplexa frågor. Bland annat måste vi ha följande frågeställningar i åtanke när vi utformar en framtida lagstiftning:

1. Hur kan ett system för ansvarsutkrävande av robotar se ut? Ta exemplet med självkörande bilar. Även om självkörande bilar är säkrare än bilar med mänskliga förare, så behöver vi ett bättre system för skadestånd när en robot orsakar skador. Dagens regelverk riskerar att leda till långa rättegångar med osäker utgång. Jag tror att ett system - ungefär som bilförsäkring – men där tillverkaren tecknar obligatoriska försäkringar vore en bättre lösning.

2. Hur kan vi värna den personliga integriteten? Eftersom allt fler intelligenta maskiner kopplar upp sig på internet och delar information, är det viktigt att se till att maskinerna inte delar känsliga personuppgifter. Jag vill inte se en framtid där varje självkörande bil är en rörlig övervakningskamera.

3. Hur kan vi hantera riskerna med AI? Det finns stora fördelar, men vi behöver även vara medvetna om att det kan finnas risker med att ta fram maskiner som är mer intelligenta än människor. Det behövs mer forskning om hur de riskerna ser ut och hur de ska kunna hanteras. Företag och stater satsar nu enorma summor i forskningen kring att utveckla AI – men vi måste även avsätta resurser för att forska i hur vi ska hantera de risker som finns.

För att vi ska kunna dra nytta av utvecklingen av robotar måste vi ha en lagstiftning som underlättar utvecklingen och användningen av den nya tekniken, samtidigt som vi inte blundar för att den kan leda till problem som måste hanteras.

Det finns absolut utmaningar, men fördelarna kan också hjälpa oss att skapa ett samhälle där vi människor kan leva mer hållbart, för klimatet, oss själva och våra medmänniskor.

Jag är med och utformar ett förslag till lagstiftning på EU-nivå. EU-parlamentet förväntas att gå till beslut i slutet av 2016. Robotsamhället håller redan på att växa fram. Nu behöver vi lagar som får det att fungera.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)