100 böcker

Ett av nyårslöftena för år 2012 var att läsa mer böcker. Det lyckades.

Böckerna har grupperats enligt följande:

***** Oerhört bra böcker!
**** Riktigt bra!
*** Också bra!
** Helt OK
* Nja...

***** Oerhört bra böcker!
Getting Things Done av David Allen
Carnival av Elisabeth Bear
For The Win av Cory Doctorow
Eifelheim av Michael Flynn
Coraline av Neil Gaiman
The Princess Bride av William Goldman
The Tough Guide to Fantasyland av Diana Wynne Jones
A Game of Thrones av George R R Martin
A Clash of Kings av George R R Martin
A Storm of Swords av George R R Martin
River of Gods av Ian McDonald
The Willpower Instinct av Kelly McGonigal
On Stranger Tides av Tim Powers
The Female Man av Joanna Russ
A Time of Changes av Robert Silverberg
Anathem av Neal Stephenson
Pirate Freedom av Gene Wolfe

**** Riktigt bra!
The Heroes av Joe Abercrombie
The Corridors of Time av Poul Anderson
The Dancer from Atlantis av Poul Anderson
The Player of Games av Iain M Banks
Dust av Elisabeth Bear
Chill av Elisabeth Bear
Storm Front av Jim Butcher
Characters and Viewpoint av Orson Scott Card.
How to write Science Fiction and Fantasy av Orson Scott Card
Banewreaker av Jacqueline Carey
Godslayer av Jacqueline Carey
23 Things They Dont Tell You About Capitalism av Ha-Joon Chang
Eurokrisen av Stefan de Vylder
Paingod and Other Delusions av Harlan Ellison
Slaktare Små av Erik Granström
Rubicon av Tom Holland
Frans och Lars av Kalle Holmqvist
Dark Lord of Derkholm av Dianna Wynne Jones
A Feast for Crows av George R R Martin
A Dance with Dragons av George R R Martin
The Sailor on the Seas of Fate av Michael Moorcock
Black Powder War av Naomi Novik
Small Gods av Terry Pratchett
Wyrd Sisters av Terry Pratchett
Lords and Ladies av Terry Pratchett
Pyramids av Terry Pratchett
Knapptryckarkompaniet - rapport från Sveriges Riksdag av Anne-Marie Pålsson
The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi
Revelation Space av Alistair Reynolds
The Signal and the Noise av Nate Silver
Halting State av Charlie Stross
Atlantis and Other Places av Harry Turtledove
The Misplaced Legion av Harry Turtledove
Happy Birthday, Wanda June av Kurt Vonnegut

*** Också bra!
Grail av Elisabeth Bear
Familjens Projektledare Säger Upp Sig av Gunilla Bergensten
A Princess of Mars av Edgar Rice Burroughs
The Gods of Mars av Edgar Rice Burroughs
The Warlord of Mars av Edgar Rice Burroughs
Fool Moon av Jim Butcher
Quiet av Susan Cain
Kesrith av C J Cherryh
The Greatest Show on Earth av Richard Dawkins
Warriors I, antologi sammanställd av GRR Martin och Gardner Dozois
Folkinitiativ - handbok i direktdemokrati av Peter Eriksson och Bruno Kaufmann
The Eyre Affair av Jasper Fforde
1636: The Saxon Uprising av Eric Flint
The January Dancer av Michael Flynn
Howl's Moving Castle av Diana Wynne Jones
The Big Time av Fritz Leiber
Manifest Destiny av Barry B Longyear
Sheepfarmer´s Daughter av Elizabeth Moon
Empire of Ivory av Naomi Novik
Victory of Eagles av Naomi Novik
Tongues of Serpents av Naomi Novik
Guards! Guards! av Terry Pratchett
Moving Pictures av Terry Pratchett
Sourcery av Terry Pratchett
Eric av Terry Pratchett
Witches Abroad av Terry Pratchett
Phantom of the Paradise av Bjarne Rostaign
The Square Root of Man av William Tenn
The Peloponnesian War av Thykidides
Willpower - rediscovering our greatest strenght av Roy Baumeister och John Tierney
The Legion of Videssos av Harry Turtledove
Swords of the Legion av Harry Turtledove
An Emperor for the Legion av Harry Turtledove

** Helt OK
Kalmar, Lördag V av Jan G Andersson
Romersk Retorik. Till Herennius av okänd i översättning av Birger Bergh.
Star of Danger av Marion Zimmer Bradley
Shonjir av C J Cherryh
Kutath av C J Cherryh
How to Win an Election av "Quintus Tullius Cicero"
Luck in the Shadows av Lynn Flewelling
Välfärd Utan Tillväxt av Tim Jackson
Retiefs Krig av Keith Laumer
The Face in the Abyss av Abraham A Merrit
Elric of Melniboné av Michael Moorcock
The Fortress of the Pearl av Michael Moorcock
Fuzzy Nation av John Scalzi
Curious Notions av Harry Turtledove

* Nja...
Minska Din Stress med Meditation av Andries Kroese
Anthem av Ayn Rand

Andra bloggar om: nyårslöften, böcker, sf

Jan Guillou har fel om MP vs SD

Jan Guillou är alltid en intressant skribent och han brukar ha koll, men den här gången gör han bort sig rejält genom att lägga ut texten om en opinionsundersökning som han uppenbarligen inte har läst.

Han jämför de två partier som just nu brukar vara tredje störst i opinionsmätningarna, och får för sig att SD ligger bättre till än MP bland de unga:

"I åldersgruppen födda på 70-talet får MP ett förkrossande övertag och vinner över SD med betryggande 11–3. Men bland de yngre, födda på 80- och 90-talen, vinner SD med 14–2. Om Sveriges genom tiderna mest arbetslösa ungdom får bestämma så blir landet sverigedemokratiskt."

Det stämmer inte.

Fakta, enligt senaste SCB, är att 16,9 % av åldersgruppen 18-24 år anser att miljöpartiet är bästa parti. Motsvarande siffra för SD är 6,2 %. Siffrorna är nästan lika bra bland 25-34-åringarna.

Den undersökning som Guillou talar om är svårtolkad. Men det är uppenbart att han inte har läst den, utan litat på en dålig andrahandskälla.

Undersökningen, som är från FSI, handlar inte om vilket parti väljarna stöder, utan frågar istället om vilket parti väljarna anser har bäst politik på sexton olika områden. Undersökningen frågar bara efter vilket parti som är bäst. Om väljarna anser att ett parti har näst bäst eller tredje bäst politik på ett område, eller bara är bra i största allmänhet, så syns det inte i siffrorna.

Det finns några enstaka frågor där ett parti dominerar i FSI. 44 % av väljarna anser till exempel att MP har bäst miljöpolitik. Men med undantag för frågor där ett parti har en mycket tydlig profil får alla partier utom S och M väldigt låga siffror, delvis eftersom väljarna är osäkra på vad partierna tycker när man går in på detaljer.

 I yngsta åldersgruppen i FSI svarar till exempel 4 % att MP har bästa politik när det gäller skatterna, medan 5 % säger att SD har bäst skattepolitik. När det frågan om vilket parti som har bäst regionalpolitik slår SD miljöpartiet med 7 % mot 1 %. Underlaget är mycket litet. Varje procent i den här åldersgruppen motsvarar ungefär två personer.

Miljöpartiet är ett parti som samarbetar med andra partier, och det är också betydligt vanligare att våra väljare säger att ett annat parti har bättre politik i en enskild fråga. SDs väljare känner sig däremot mer isolerade på den politiska skalan.

Jag har inte haft tillgång till källmaterialet, men det är möjligt att det "övertag" för SD bland de unga som Guillou fäster så stor vikt vid beror på att 5 unga SD-sympatisörer (av 1426 svarspersoner) svarat att SD har bäst politik på allt.

Att ett parti får marginellt bättre FSI-siffror än ett annat på områden där inget av partierna profilerat sig betyder väldigt lite. Undersökningen säger betydligt mer om blockstrukturen i svensk politik än om vilket parti som har ungdomarnas stöd.

Nog för att det är trist att SD ligger över 4 %-spärren. Men det finns ingen anledning att överdriva.

Andra bloggar om: politik, miljöpartiet, sverigedemokraterna  Intressant

Vi behöver klarspråk om EU

Idag skriver jag om EU och det nya partiprogrammet på miljöpartiets partiprogramsblogg.



 * * *

Vi behöver klarspråk om EU

Nästa år ska miljöpartiet få ett nytt partiprogram. Här är några saker jag vill att vi tänker på när vi skriver om EU:

1) EU är inte utrikespolitik

Det är något konstigt med svensk EU-debatt. En mycket stor del av våra lagar – enligt vissa sätt att räkna en majoritet – kommer från Bryssel, men när svenska politiker håller tal låter det ofta som att de glömt bort att Sverige är med i unionen. Istället slänger de glatt ur sig förslag som riksdagen inte har rätt att besluta om. Det beror till stor del på den gamla dåliga traditionen i Sverige att se EU som en del av utrikespolitiken. Gör man det har man inte förstått vad EU är för något. I partiprogramet bör det vara tydligt att vi förstår vad EU är.

EU är inte utrikespolitik, och därför passar det dåligt att göra det till en del av det utrikespolitiska kapitlet. I grund och botten handlar det om vem det är som ska bestämma. Det rimliga är att EU behandlas i ett eget kapitel eller tillsammans med demokratifrågorna.

2) Våga tala klarspråk

EU är inte demokratiskt. Det är svårt för vanliga medborgare att påverka, och makten ligger i händerna på en liten elit av höga tjänstemän och toppolitiker. Storföretagen som har råd att anlita lobbyister har ett alldeleles för stort inflytande. Det är mycket svårt att ändra på EUs struktur eftersom det kräver fördragsändringar, och det är inte lätt att ändra politiken heller. I några fall är politiken till och med inskrivet i fördragen.

Det kan vara frestande att bara tala om trevliga saker i ett partiprogram. Men om vi inte vill att det ska se ut som att vi skönmålar eller blundar för problem behöver vi kritisera det som är fel.

3) Vi är fortfarande kritiska

 Det finns olika åsikter om många frågor i vårt parti, och det gäller även EU. Medlemsomröstningen för några år sedan landade i att miljöpartiet är ett EU-kritiskt parti som inte kräver utträde. Det är en kompromiss som de flesta är rätt nöjda med, och på ett eller annat sätt borde den skrivas in i partiprogrammet. Om kongressen istället väljer att ducka i de frågor de finns oenighet och nöjer sig med lite oförargliga plattityder om öppenhet och klimatskatter som alla håller med om så bäddar det för problem.

 För det är ju tyvärr inte så att oenighet försvinner bara för att man sopar den under mattan. Det dyker hela tiden upp nya EU-frågor, som EMU-krisen eller fördragsändringar, där ett politiskt parti måste ta ställning. Om inte kongressen drar upp huvudlinjerna i vår EU-politik så måste någon annan göra det, och vi kommer att behöva slita de oavgjorda tvistefrågorna efter hand på möten i partistyrelsen, riksdagsgruppen, eller mellan våra EU-parlamentariker. Jag vill att partiprogrammet ska ge vägledning om politiken, och det bör stå klart att miljöpartiet är ett EU-kritiskt parti.

 4) Vi behöver både visioner och dagspolitik

 Den som läser partiprogrammet bör ha en hyfsad chans att förstå vad det är vi tycker är fel med dagens EU och hur vi vill ha det i stället. Då finns det några saker som behöver tas upp: bristen på demokrati, EMU, militarisering, att vi vill flytta tillbaka makt till medlemsländerna och närmare folken, och att vi inte vill se en federal (dvs centraliserad) EU-stat, och att vi vill ge länderna rätt att gå före med hårdare miljökrav. Det bör understrykas att vi är för de öppna gränserna inom EU, samtidigt som vi emot att unionen stänger sina gränser för flyktingar. Det finns också poäng att vinna på att tala positivt om utvidgning med ett demokratiskt Ryssland och Turkiet.

Men det räcker inte med värderingar och långsiktiga visioner (som i praktiken är svåra att genomföra i dagens EU om det inte kommer en rejäl kris först). Texten måste också innehålla konkreta förslag som är möjliga att genomföra redan idag. Vi har många bra förslag att välja på som klimatskatter, ny handelspolitik, en klimatsäkring och minskning av EU:s budget, upphovsrättsreform, en ny fiskepolitik, etc…

Miljöpartiet de Grönas styrka är att vi har både en dröm om framtiden och en bra politik redan idag. De långsiktiga visionerna illustrerar våra värderingar. Reformförslagen visar på vår handlingskraft.

Max Andersson
Författaren satt i riksdagens EU-nämnd 2006-10 och är EU-ansvarig i partistyrelsen.

Seminarium om lobbyism

Osund lobbyism eller demokratisk påverkan - var går gränsen? 

Kongress-seminarium:
Tid: Fredag 25 maj kl 18.30-19.30
Plats: seminarierum Oden på plan 1

De gröna har kämpat hårt för att reglera lobbyisterna i EU, men problemet är stort även i Sverige. Som vi har sett i Saudi-affären så är den svenska lobbyismen närmast oreglerad. Är det dags att skärpa reglerna även här? Men var går egentligen gränsen mellan osund lobbyism och demokratisk påverkan? Kan lobbyismen bli demokratisk? Och kan Miljöpartiet göra mer?

Medverkande: Max Andersson, ledamot i MP:s partistyrelse, Carl Schlyter, EU-parlamentariker och Helene Öberg, sammankallande i partistyrelsen och Årets Lobbyist 2010.

Karantänregler och lobbyism

Idag ska riksdagen rösta om miljöpartiets förslag om att utreda införandet av karantänregler för ministrar och höga tjänstemän som går över till anställningar i näringslivet där det kan finnas intressekonflikter. Det gäller bland annat lobbybranschen.

Miljöpartiet är det enda partiet i riksdagen som står bakom reservationen så man kan räkna med att den blir avslagen. Förhoppningsvis kommer väl åtminstone vänsterpartiet ansluta sig i kammaren även om de missat att stödja reservationen.

Men förslaget stöds och uppmärksammas trevligt nog av Expressens ledarsida:

Politiker och höga tjänstemän som får värdefull insiderinformation medan de arbetar i folkets tjänst borde förstås inte kunna slå mynt av den genom att hoppa över till företag eller lobbande PR-byråer.

Det är fullständigt självklart. Därför har man i civiliserade länder ofta karenstid för politiker.

Andra bloggar om: lobbyism

Knapptryckarkompaniet

Min recension av Knapptryckarkompaniet har blivit publicerad i Grönt.

---------------------------------------------------------------------

Knapptryckarkompaniet

Efter åtta år i riksdagen bestämde sig Anne-Marie Pålsson för att inte kandidera för omval. Istället har hon skrivit boken Knapptryckarkompaniet som ger en fascinerande inblick i hur det är att sitta i riksdagen för moderaterna. Enligt författaren är det en värld där ledamöterna ringaktas, avvikande åsikter bestraffas med utfrysning, och blind lojalitet mot ledningen är det viktigaste kriteriet för att få uppdrag.

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, ska statsministern ha skällt ut ledamöter som ifrågasatte FRA-lagen.

Men det här är i grund och botten inte en bok om Reinfeldt, utan om riksdagen. Sverige är ett av de länder i den demokratiska världen som har de minst självständiga parlamentarikerna, och författaren söker förklaringar i maktens strukturer. Hon lägger också fram flera förslag på förbättringar. Men det märks att hon har begränsad erfarenhet av den politiska världen utanför moderaterna.

Bokens främsta behållning är nog att den så tydligt visar hur vi inte vill ha det i vårt parti, den dag vi kommer in i regeringen. Boken får mig också att känna stolthet över den gröna partikulturen där beslut föregås av diskussion, människor respekteras, och yrkanden automatiskt går till omröstning utan att det ses som en misstroendeförklaring. Det är bra för ett parti att ha maktdelning, två språkrör, rotationsprincip, och självständiga valberedningar. Det är värt att slå vakt om.

Max Andersson

Andra bloggar om: Knapptryckarkompaniet, Anne-Marie Pålsson
ISBN:9789173534710

Orsak och verkan

Det är mindre än en vecka sedan jag lyfte "svängdörrsproblematiken" och behovet av karantänsregler för övergångar mellan politik och näringsliv i en motion till miljöpartiets kongress. Och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO har redan fått in en artikel på DN-debatt där de också föreslår skärpningar.

Det är väldigt raskt jobbat, eller - betydligt troligare - ett tecken på att det är en bra idé som ligger i tiden.

Etiska regler om lobbying

Jag har motionerat till miljöpartiets kongress om etiska regler kring lobbying. Miljöpartiet har länge jobbat bra med frågorna om lobbyismen på EU-nivå, men när det gäller lobbyismen i Sverige har vi inte varit lika aktiva. På senare år har det också blivit allt fler miljöpartister som arbetar inom PR-branschen. Det är hög tid att skärper vår politik även när det gäller lobbyismen i Sverige och skaffar oss ett ordentligt regelverk med krav på tydlighet och öppenhet.

Etiska regler kan vara bra att ha. Ett parti som socialdemokraterna kan vara slarvigt nog att dra på sig en Primeaffär, men vi miljöpartister måste ha högre ambitioner än så.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Etiska regler om lobbying

Miljöpartiet är sedan länge ett av de partier som är mest kritiska till lobbyismen som fenomen. Det är inte för att det är fel i sig att företag eller ideella organisationer försöker påverka politiska beslut. Om ett lagförslag get oavsedda och skadliga konsekvenser är det ju bra om beslutsfattarna får reda på det. Problemet ligger inte heller i att företag eller organisationer anlitar PR-firmor för att få hjälp att påverka mer effektivt. Nej, problemet ligger istället i att vissa intressen har betydligt större ekonomiska resurser än andra att lägga på lobbying och att det snedvrider den politiska processen. Det är bara en mindre del av lobbyisterna som företräder allmänintresset och ideella organisationer, och den överväldigande mängden lobbyister representerar storföretagen intressen. Det är därför vi driver på för mer öppenhet, och skarpare regler när det gäller lobbyism.

Det finns också ett etiskt problem med lobbyismen. Nämligen svårigheten för människor att kombinera anställning som lobbyist eller PR-konsult med att vara aktiva medlemmar i ett politiskt parti. Om man till exempel arbetar som lobbyist åt ett tobaksbolag på dagarna, så går det ju inte att förena med att sitta i landstingets Folkhälsokommitté om kvällen.

De miljöpartister som arbetar på PR-firmor är naturligtvis väl medvetna om det här problemet, och tar inte uppdrag som de betraktar som oetiska. Men det finns andra fall som inte är lika självklara. Är det till exempel okej att vara anställd för driva en linje som man själv stöder, eller i varje fall inte har något emot, och att agera i samma fråga som medlem i ett politiskt parti. Jag är övertygad om att alla miljöpartister som arbetar i PR-branschen har det goda omdömet att aktivt försöka hålla sig borta från denna moraliska gråzon.

Men det är ju tyvärr inte alla människor som har gott omdöme. Hösten 2010 avslöjades det att Svenskt Näringsliv betalat 4 miljoner kronor till PR-byrån Prime för att några av deras anställda, som även var framstående medlemmar i Socialdemokraterna, skulle påverka partiet i en mer ”tillväxt-vänlig” riktining. Det innebar bland annat att de skulle åka runt i landet för att delta i socialdemokratins eftervalsdebatt och propagera för att samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle avbrytas, för att partiet skulle sluta vara för fastighets- och förmögenhetsskatten, och stödja RUT-avdraget och kärnkraften; utan att de talade om att de var betalda av Svenskt Näringsliv för att påverka partiet.

Reaktionerna på avslöjandet blev minst sagt häftiga. Och utan att gå in på detaljer, så kan vi ju konstatera att det här fallet hade etiska riktlinjer varit till nytta.

Ett annat etiskt problem med lobbyism är när politiker går direkt till industrin eller PR-branschen efter avslutat uppdrag, eller om regeringen rekryterar ledande tjänstemän direkt från företag som kommer att påverkas av de frågor tjänstemännen ska arbeta med.

Idag har miljöpartiet ingen skriftlig policy kring lobbyism. Jag är övertygad om att det behövs. Miljöpartiet är knappast automatiskt immunt mot problemen med den oreglerade lobbyismen. Vi är ett växande parti som får allt mer inflytande, och det är självklart att människor och olika intressen försöker påverka oss också. Saker som bör diskuteras är etiska riktlinjer, tydliga regler som minskar risken för intressekonflikter, krav på öppenhet om vem man företräder, och att vi vidareutvecklar vår politik så att vi överväger karantäntider mellan övergång mellan PR-branschen och politiken. I USA har Obama infört en två-årsregel för viktigare anställningar och det är något vi bör titta på. När man går in på detaljerna i ett sådant här regelverk blir det lätt komplicerat och svåra avvägningar. Därför yrkar jag

Att partistyrelsen får i uppdrag att anta en skriftlig policy om lobbyism i miljöpartiet.

Att partistyrelsen och riksdagsgruppen får i uppdrag att vidareutveckla vår politik när det gäller lobbyismen i Sverige.

Kommittén om översyn av valsystemet

Jag har precis blivit utsedd att representera miljöpartiet i den nya statliga utredningen om vallagen, som miljöpartiet drivit på för att få igenom. Andra ledamöter i kommittén är bland annat Åsa Torstensson (C) och Carin Jämtin (S).

Vi ska bland annat titta på för- och nackdelar med elektronisk röstning, utreda om det behövs fler utjämningsmandat, och om det ska bli tillåtet med partisymboler på valsedlarna, och förhoppningsvis också lägga förslag på ny och bättre valkretsindelning i Västra Götaland.

Det är ett oerhört intressant uppdrag, och jag kommer att skriva mer om saken när utredningen kommer igång på allvar.

Länk till kommittédirektiven
Andra bloggar om: vallagen

Krisen behöver lösningar - inte stora ord!

Jag har en ledare om eurokrisen och Parisdeklarationen på den gröna tankesmedjan Cogito.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Krisen behöver lösningar - inte stora ord!

Nu i dagarna har det Europeiska Gröna Partiet haft kongress i Paris. Det var en trevlig tillställning. Miljöpartiet fick igenom en resolution om EU:s fiskepolitik och hade stort inflytande på de nya stadgarna. Men om någon hoppats att kongressen skulle leverera ett grönt svar på skuldkrisen är jag rädd att man blir besviken.

Under extrem tidspress röstade kongressen dock igenom en deklaration om frågan. Men Parisdeklarationen är ingen lösning. Det är många stora ord, mycket vänsterretorik, några praktiska åtgärder som går åt rätt håll utan att desarmera krisbomben; och ett antal orealistiska förslag om att centralisera makten som inte löser problemen. Tråkigt nog tycks de europeiska gröna stå minst lika handfallna inför krisen som EU-ländernas regeringar.

Den europeiska skuldkrisen är egentligen två kriser: en bankkris och en eurokris. Under många år har bankerna – underblåsta av en osund bonuskultur - agerat vårdslöst och lånat ut för mycket pengar. Risken är att det finansiella systemet kollapsar och utlöser en depression.

Samtidigt håller EMU på att bryta samman. Om en valutaunion ska fungera behöver medlemmarna utvecklas i samma takt. Människor måste vara beredda att byta land och flytta dit jobben finns om de blir arbetslösa, och det behövs stora överföringar av pengar till länder som drabbas av lågkonjunktur. Allt detta saknas i EMU.

Länder som Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Italien har drabbats hårt. När lågkonjunkturen bröt ut 2008 kunde länder med egen valuta som Island och Storbritannien stimulera ekonomin med räntesänkningar och devalveringar, men euroländerna saknar den möjligheten. Istället har de fastnat i lågkonjunkturen och sjunker nu långsamt ner i ett statsfinansiellt träsk. Grekland hankar sig fram från krispaketet till krispaket, och kommer förr eller senare tvingas ställa in betalningarna. Det kan bli gnistan som får Europas banksystem att explodera.

Grekland behöver antingen en riktig devalvering, eller sänka lönerna med uppåt 30 % för att bli konkurrenskraftiga. I praktiken innebär en sådan interndevalvering flera år av nedskärningar och massarbetslöshet för att tvinga ner lönerna. Det sociala och mänskliga priset för en interndevalvering är mycket högt.

EMU är en del av problemet. Den amerikanske nobelpristagaren Paul Krugman har nyligen försökt förklara hur det kunde gå så illa. Han påpekar att EMU är ett politiskt projekt som drivits igenom av det han kallar ”trista, grymma romantiker” som sätter sina drömmar om ett enat Europa högre än verkligheten och de människor som drabbas av politiken.

Nu ser vi resultatet. Det finansiella systemet står på randen av en kollaps. Det ena krispaketet avlöser det andra. Regeringar faller medan populister och högerextremister skördar valframgångar.

Det som behövs nu är modet att våga tänka nytt. EU måste släppa prestigen. Länder som inte är med i valutaunionen bör få rätten att slippa. De länder som vill lämna för att möta krisen på ett socialt ansvarsfullt sätt måste få rätt och hjälp att göra det. Det här är inte alldeles enkelt. Den mest realistiska lösningen kan mycket väl vara att det är Tyskland och några andra länder som lämnar EMU och skapar en ”nordlig euro”. Det är sådant som måste övervägas.

Parisdeklarationen innehåller många förslag som är bra på sikt och minskar risken för en ny bankkris om 10-20 år. De europeiska gröna vill göra upp med bankernas bonuskultur, öka transparensen, och re-kapitalisera bankerna. Man talar mycket om hållbarhet och social rättvisa, och till skillnad från miljöpartiet vågar man säga klart och tydligt att både inkomster och förmögenheter behöver utjämnas.

Men man blundar för problemen med EMU och förespråkar istället ett ”modigt kvantsprång” mot ytterligare centralisering. EU-skatter ska införas med majoritetsbeslut. EU-budgeten ska öka kraftigt, och utan att det sägs rent ut verkar det vara en tiodubbling eller mer som avses. Man vill också ge ut euro-obligationer, vilket är att skjuta problemen framför sig och finansiera kommande krispaket med sedelpressen. De här förslagen kräver enhällighet mellan samtliga medlemsstater, och förutom begränsade former av euro-obligationer är det orealistiskt att de blir verklighet.

Men det värsta är ändå Parisdeklarationens krav på ett nytt EU-fördrag som ska avskaffa vetorätten på många områden, och ska träda i kraft även om det bara accepteras av en majoritet. EGP vill alltså låtsas som att vetorätten mot fördragsändringar inte existerar, och agera som om medlemmarna upphört att vara självständiga och förvandlats till delstater i en förbundsstat. Åtminstone Storbritannien skulle allvarligt överväga utträde om EU beter sig så, och flera länders författningsdomstolar (däribland Tyskland) skulle helt enkelt vägra godkänna fördraget. Den ekonomiska krisen är tydligen inte illa nog. Istället ska vi gå in i en konstitutionell kris som skulle paralysera unionen för flera år framöver!

Det är inte det vi behöver, och miljöpartiets delegation röstade emot de dåliga inslagen i Parisdeklarationen. Förra gången EU ändrade sina fördrag tog det 8 år från att första toppmötet i Laeken tills att Lissabonfördraget trädde ikraft. Krisen behöver en lösning redan idag, och det är inte sannolikt att dagens EMU överlever så länge.

Krisen har redan fått många gamla anhängare att omvärdera valutaunionen. Man kan hoppas att EGP går igenom samma utveckling. I politiken måste man våga se problem, och formulera lösningar.

Max Andersson
Ledamot i Miljöpartiets partistyrelse


Andra bloggar om: EU, eurokrisen, EMU, EGP

#StuffModeraternaDid

Besluten på moderatstämman nyligen om att partiet var ledande i kampen för rösträtt och mot apartheid har fått många att höja på ögonbrynen. Sociala medier som Twitter och Facebook har därefter översvämmats med poster som berättar mer om alla de glömda stordåd moderaterna uträttat, uppmärkta med hash-taggen #stuffmoderaternadid.

Mitt bidrag till munterheterna:

Nya Moderaternas äventyr i Tid och Rymd

År 4004 f.Kr: Gud överväger att utrota mänskligheten som ett straff för äppelpallningen i Edens lustgård. Sven-Otto Littorin övertalar honom att istället införa Arbetslinjen!

Cirka 1790 f.Kr.: Under ett statsbesök i Babylon förklarar Beatrice Ask det där med rättssäkerhet för den unge Hammurabi!

År 1479 f.Kr: Jämställdhetskämpen Reinfeldt flyger till Egypten. I bagaget har han med sig ett lösskägg åt prinsessan Hatshepsut.

År 63 f.Kr: Oroad av konsekvenserna för arbetslinjen om Catalina lyckas ta makten i Rom äter Schlingmann middag med Cicero och ger honom några goda råd i konsten att hålla tal.

År 50 f.Kr: Sven-Otto Littorin delar med sig av receptet på en hemlig trolldryck till Miraculix, och hindrar därmed Rom från att erövra hela Gallien,

Tidigt på morgonen 15:e mars år 44 f.Kr.: Anton Abele försöker skapa Facebookgruppen "Stoppa det meningslösa gatuvåldet", men får tyvärr ingen mobiltäckning.

År 284: Mats Svegfors Ansvarsutredning rekommenderar att Romerska riket delas i en östlig och västlig rikshalva. Tack vare regionaliseringen överlever Öst-Rom ytterligare 1000 år!

1269: Handelsminister Ewa Björling tar upp en italiensk liftare på en handelsdelegation på väg till Kina.

1434: Efter att Erik av Pommern vägrat gå med på jobbavdraget förenar sig Nya Moderaterna med Engelbrekt och reformerar istället skattesystemet genom att bränna fogdeborgarna.

‎1492: På en av sina många utlandsresor upptäcker Carl Bildt Amerika.

1776: Anders Borg diskuterar nationernas välstånd med en av deltagarna på en whisky-provning. Borg säger till honom att han verkligen borde skriva en bok!

2 juli 1776: Reinfeldt övertygar Thomas Jefferson om att alla människor är födda lika, med rätt till liv, frihet och strävan efter jobbskatteavdrag.

När tryckfelet upptäcks två dagar senare är det för sent.

1815: Napoleonkrigen är äntligen över, och Carl Bildt har en ledande roll på Wienkongressen. Förutom att bevisa sin överlägsenhet när det gäller att dansa vals ritar han om Europas karta för generationer. Twittrar från förhandlingarna under hashtaggen #Wien1815.

Cirka 1935: Ulf Adelsohn konsultar i Italien, och lyckas mot alla odds få tågen att gå i tid.

1945: Anders Björck och Johnny Magnusson deltar i en hemlig kommandoräd mot Hitlers bunker, och förkortar andra världskriget med flera månader. Den framgångsrika operationen mörkläggs dock av IB-chefen Erlander.

1991: Carl Bildt uppfinner internet!

Andra bloggar om: stuffmoderaternadid

Mer om EGP-mötet i Budapest

På Europeiska Gröna Partiets rådsmöte i Budapest var det ungefär 400 deltagare. Mycket av arbetet med att ta fram resolutioner ägde rum på glest besökta förmöten, där det är viktigt att vara med om man vill påverka resultaten.

Precis som jag förutspått lyckades rådsmötet vaska fram en kompromiss om den väpnade insatsen i Libyen, och lyfte framförallt fram flyktingarnas situation. Diskussionerna på det förberedande manglingsmötet var dock heta. Många gröna är pacifister, och även om de inte sade det rakt ut verkade vissa andra inte ha något mer militärt våld för att störta en diktator. Jag drev linjen att EGP skulle anta en resolution om de saker som vi är mer eller mindre eniga om, och det var där vi landade.

Med anledning av kärnkraftsolyckan i Japan antog rådet en resolution om kärnkraftsavveckling där vi kräver att de reaktorer som har störst säkerhetsproblem ska stängas omedelbart. Jag fick med mig förmötet på ett svenskt förslag om att vi också ska vara emot effekthöjningar på kärnkraftsreaktorer.

Debatten på mötet var dock inget vidare. Bismarck sade en gång något i stil med att man helst inte vill veta hur det går till när korv och lagar produceras. Det samma gäller även resolutioner. På mötet drev EGP:s språkrör Monica Frassoni hårt att alla reaktorer som byggts före 1980 skulle stängas omedelbart. De flamländska gröna argumenterade emot eftersom det skulle vara mycket svårt att genomföra i verkligheten och strider mot en nationell överenskommelse om hur snabbt kärnkraften ska avvecklas. Årtalet var godtyckligt satt utifrån att Tyskland precis bestämt sig för att tillfälligt stänga de reaktorer som är äldre än det året. Frassoni svarade dock att man inte kan ta hänsyn till enskilda länder och argumenterade som att det inte var viktigt att kraven i EGP-resolutionen var genomförbara. För mig som miljöpartist känns den attityden väldigt främmande. Den resolution som antogs gick dock på flamländarnas linje. Och det är bra. Det är ju trots allt reaktorernas säkerhet och inte ålder sig som är problemet.

Rådsmötets höjdpunkt var ett improviserat tal av den tyske EU-parlamentarikern Reinhard Bütikofer som berättade om valframgångarna i delstatsvalen nu under våren. De gröna har gått fram över hela Tyskland och i Baden-Württemberg fick de 24,1%, och blev större än socialdemokraterna. Enligt Bütikofer beror framgången på en kombination av uthålligt arbete i många år med att presentera seriösa genomförbara förslag, att man haft modet att våga vara radikal i bland annat kärnkraftsfrågan (utan att bli alltför radikal), politisk bredd som gjort att man byggt upp förtroende i många olika frågor (framförallt när det gäller den ekonomiska politiken), och att man lyssnat och varit genuint öppna för andra, även landsbygdsbor och människor som inte tillhör medelklassen. Andra viktiga faktorer var lokal styrka där gröna i kommunala majoriteter vunnit människors förtroende, en populär ledare i delstaten och att partiets olika falanger varit eniga och dragit åt samma håll i valrörelsen. Miljökatastrofen i Japan bidrog också till att mobilisera väljare, men det är värt att notera att de gröna hade 20 % i opinionsmätningarna redan innan Fukushima.

Rådsmötets sämsta beslut var resolutionen om ”sustainable prosperity”. Resolutionen argumenterar bland annat för EU-skatter, euro-statsobligationer, och en rejäl ökning av EU-budgeten. Resolutionen förordar också att nya EU-skatter ska kunna beslutas med majoritetsbeslut. Miljöpartiet röstade emot den här resolutionen och vi fick med oss bland annat de engelska gröna.

Jag var också med utrikespolitiska arbetsgruppens möte där vi bland annat fick en dragning från en fransman som argumenterade för att EGP borde driva kravet om en gemensam EU-arme. Några av tyskarna (bland annat Bütikofer) framhöll att det inte är en realistisk ide, och definitivt inte just nu. Jag talade naturligtvis emot, och lyfte också frågan om EU:s stridsgrupper som står och kostar pengar, men hittills aldrig har använts. EU har hittills inte varit särskilt bra på militära operationer och en av tyskarna lyfte frågan om inte EU borde koncentrera sig på civila insatser istället. Fransmännen verkar visserligen vilja skriva in ett krav om en gemensam EU-armé i nästa valmanifest, men jag tror att det är möjligt att stoppa.

Rådsmötet hann också med att rösta om organisationsutredningen ”Fit for the Future”. Det finns en grundläggande konflikt där vissa vill att EGP ska utvecklas till ett eget parti i sig, medan andra istället anser att EGP är och ska vara en organisation för nationella gröna partier som samarbetar med varandra. De som vill centralisera driver på för individuellt medlemskap och vill införa transnationella listor i EU-parlamentsvalen. De flesta frågor som berör konfliktfrågorna hänskjuts för vidare utredning, och rådsmötet ägnade sig främst åt att styra upp en massa saker som vi är mer eller mindre eniga om. Bland annat så ska rådsmötena bli bättre, antalet olika sorters resolutioner bli färre, och medlemskriterierna redas ut. Mötet rekommenderade också att EGP i längden inte ska acceptera att medlemspartier konkurrerar med varandra i samma val. På det stora hela var det bra beslut.

EGP-möte i Budapest

Sitter i en elegant konferenshall, och lyssnar på en föredragning om vad som hände på klimatkonferensen i Cancun och vad som ska göras inför COP17 i Sydafrika nu i höst.

Europeiska Gröna Partiets vårkonferens i Budapest började idag, men den har inte riktigt kommit igång än. Dagens höjdpunkt har varit välkomsttalet av Bernadett Szél som är språkrör för det ungerska partiet LMP. De är ett nytt och ungt parti som kom in i parlamentet förra året vid sitt första försök, och hon lyfte fram hur de lyckats få människor som tidigare inte känt något intresse för partipolitiken att engagera sig. Deras största problem är det auktoritära regeringspartiet Fidesz som har två-tredjedelsmajoritet i parlamentet och nu håller på att skriva om grundlagen för att försvåra för oppositionen och grundlagsfästa sin egen politik - bland annat platt skatt.

Konferensens stora frågor är en organisationsutredning, och ett aningen pladdrigt dokument om den "sociala dimensionen av Green New Deal" som det inkommet 188 ändringsyrkanden om. Presidiet har redan nu meddelat att man inte ens tänker försöka få klart det nu under vårkonferensen. Jag är inte säker på om dokumentet verkligen kommer att vara till nytta för någon, men det är säkert bättre att det blir bra än att man stressar fram det.

Vi miljöpartister gillar förresten inte att dokumentet kallas Green New Deal. Den ursprungliga iden med Green New Deal var att göra klimatinvesteringar för att ta sig ut ur den ekonomiska krisen. Men nu urholkar man begreppet, och det har blivit en obegriplig synonym för "grön politik". Men man får välja sina strider.

Resolutionerna kommer att behandlas senare i helgen. Vi kommer bland annat anta en resolution om om kärnkraftsavveckling, och en resolution om interventionen i Libyen. Eftersom de gröna partierna är oeniga så kommer den förhoppningsvis inte innehålla något kontroversiellt. Det stora problemet är en "fransk-sinnad" resolution om "sustainable prosperity" som bland annat kräver en kraftigt ökad EU-budget, EU-statsobligationer, att nya EU-skatter ska beslutas med kvalificerad majoritet, men vi hoppas att vi kan få med oss tyskarna på att rösta ner den.

Bilden ovan föreställer Konstpalatset på andra sidan Donau. Eftersom jag inte tog med kameran har jag hämtat den snyggaste Budapest-bilden från Wikipedia, men den är tagen från bara några meter bakom där jag sitter.

Andra bloggar om: EGP

Insatsen i Libyen är en dålig kompromiss

Jag är ingen radikalpacifist. Frågan om det är rätt eller fel att ingripa militärt måste avgöras från fall till fall.

Å ena sidan är det rätt att hindra Khadaffi-regimen från att hämnas på befolkningen i de städer som gjort uppror, men det är också rimligt att känna tveksamhet inför operationen. Hela insatsen verkar vara framhastad och ogenomtänkt. Slutmålet är oklart. Ska Libyen delas så att den östra delen av landet bryter sig loss? Är det möjligt att förhandla en lösning? Eller är målet att Khadaffi tvingas lämna landet, och vilka krafter ska i så fall ersätta honom? Upproret är en heterogen samling, och en del av de krafter som ingår i upproret är rätt obehagliga. Det här är inte fråga om en enkel strid mellan en diktatur och demokrater. Det finns risk för ett långt inbördeskrig, och Irak är ett avskräckande exempel. Konsekvenserna på sikt om västmakterna går in och störtar en arabisk diktator är svåra att överblicka.

FN-resolutionen 1973 som insatsen bygger på talar om behovet av att skydda civilbefolkningen, och duckar därmed för frågan om framtiden.

Det är inte heller en slump att samtidigt som världens blickar riktades mot insatsen i Libyen så gick saudiarabiska trupper in i Bahrain för att slå ner demokratirörelsen med våld. Saudi-diktaturen fick statuera ett exempel, och USA som har en viktig flottbas i Bahrain behöver inte längre oroa sig för att folkligt inflytande leder till att landet orienterar sig mot Iran.

Den internationella politiken består till stor del av hycklande.

Regeringen har lagt en proposition om att Sverige ska delta i kriget, och riksdagen ska rösta om den på fredag. Problemet är att den är ogenomtänkt. Förslaget är att Sverige ska vara med och upprätthålla en flygförbudszon, men de svenska JAS-planen ska bara få skjuta på andra flygplan. De ska inte få attackera marktrupper, ens om de är på väg att begå övergrepp. Andra länders plan som flyger bredvid svenskarna ska dock kunna attackera soldater på marken.

Det finns starka skäl att vara skeptisk till att vi ska delta i insatsen i Libyen, men det här en dålig kompromiss. Det är visserligen socialdemokraterna som har drivit den här halvmesyren, men regeringen har gått med på den. Regeringen är ansvarig.

Det finns inte stöd i riksdagen för att Sverige ska vara med i kriget på riktigt. Så istället väljer regeringen att lägga 200 miljoner på en insats som går ut på att vi ska låtsas.

Vore det inte bättre att istället lägga de pengarna på civila insatser för att hjälpa människorna på marken? Behoven är stora, och en sådan insats skulle troligtvis göra betydligt större nytta.


Intressanta länkar:
Annika Nordgren Christensen, en av miljöpartiets mest interventionsvänliga politiker skriver att "Reinfeldts och Juholts JAS-haveri visar att Sverige ingenting lärt" och landar i slutsatsen att vi borde satsa på att hjälpa människorna på marken med civila insatser.

Peter Eriksson försöker försvara kompromissen i en TV-debatt gentemot Birgitta Ohlsson (fp). Det går sådär.

Artikeln "Insatsen i Libyen långt ifrån självklar." av Johan Wiktorin, officer och redaktör för Försvar och Säkerhet är också synnerligen läsvärd.

Andra bloggar om: Libyen

Lästips: Johan Ingerö om EU-skatt

Liberale opinionsbildaren Johan Ingerö har läst folkpartiets senaste kravartikel om att vi borde införa EU-skatter och han är inte imponerad. Istället skriver han ett riktigt bra svar där han tar han tar ett brett grepp på hela EU-frågan.

I kölvattnet på euro-krisen och en mängd EU-förslag som kränker den personliga integriteten har det börjat växa fram en ny skarp EU-kritik även bland borgarna.

Som Margit Gennser brukade säga: Fakta sparkar!

Andra bloggar om: EU, Johan Ingerö

Mustaschtalet - en blivande klassiker?

Håkan Juholt var visserligen okänd för den breda allmänheten tills helt nyligen, och bilden av honom har inte hunnit sätta sig än. Men något säger mig att han kan sätta rekord när det gäller att snabbt bli både välkänd och populär.

Jag kan rekommendera ett fascinerande klipp på SVT-play där Juholt demonstrerar hur en politiker kan använda humor för att definiera sig själv; genom att besvara den opolitiska frågan om hur man odlar en riktig mustasch.

Talet är ett utmärkt exempel på den retoriska tekniken "att visa istället för att berätta". Talaren demonstrerar både att han har humor och självförtroende, och han övertygar också om att han inte tar sig själv på för stort allvar. Han framstår också som en empatisk man som bryr sig.

Och även om intervjuarens fråga handlade om mustaschodling är det uppenbart att det inte bara är sin mustasch han talar om:

"Det viktigaste är att man inte slarvar. Utan att man är beredd att att ta ansvar..."

Juholt återkommer flera gånger till begrepp som trygghet, styrka, ansvar, och lyfter fram fram vikten av att vara konsekvent, beslutsför och orka stå emot trender och tendenser.

Efter att han till synes har svarat på frågan gör han en övergång, och framför sitt huvudbudskap om att människor måste vara trygga för att vara starka.

Juholt använder de ord han vill att människor ska förknippa honom med - en retorisk teknik som är effektiv när den används rätt - och han ger ett synnerligen stabilt intryck.

Jag tror att Reinfeldt, vars främsta retoriska bedrift är att lyckats göra sin lågmäldhet till en politisk tillgång kommer att få väldigt svårt att tas med Juholt i valrörelsen 2014.

Statsvetarna säger att det kan ta lång tid för en ny partiledare att bli känd för den breda allmänheten. Det tog flera år innan alla visste vem Reinfeldt var. Juholt kommer att bli känd snabbare än så.

Andra bloggar om: politik, Juholt, val2014, retorik

Vänersborg nästa?

Det slarvades tyvärr vid rösträkningen i Västra Götaland förra hösten och regionvalet kommer därför göras om den 15:e maj. Detta har utlyst intensiv aktivitet både i regionhuvudstaden Vänersborg, och i valkretsarna där man nu håller på att ta fram kandidatlistor.

I söndags så tog miljöpartiets årsmöte i Göteborg en ny regionlista, och jag blev uppsatt på 4:e plats. Jag ersätter därmed Göran Hådén som har flyttat till Umeå.

Det är bara att tacka för förtroendet.

Just nu har MP-Göteborg fem mandat i regionen. Men eftersom vi bara har vilda gissningar att räkna på när det gäller valdeltagande i omval, så kan man inte vara säker på mer än att det är spännande.

Andra bloggar om: mijöpartiet, val2011 

Varför TV-reklam är en dålig idé för miljöpartiet

Nu när valfebern hunnit lägga sig så är det en rätt en allmän uppfattning inom miljöpartiet på riksnivå att vår TV-reklam inte var särskilt bra. Jag är inte förvånad, men innan jag analyserar varför filmen inte höll måttet så vill jag börja med en solskenshistoria från EMU-valrörelsen.

Jag tror att det var en eftermiddag sent i april 2003. Jag var kampanjgeneral för Grön Ungdom och satt som vanligt och jobbade på Herkulesgatan, när Johan Schiff ringde upp mig och berättade att det var kris med miljöpartiets affischer. Enkelt uttryckt så hade reklambyrån inte klarat av jobbet. Partisekreteraren Håkan Wåhlstedt behövde få in nya slogans snarast möjligt, och AU skulle ta beslut inom bara en eller två dagar.

Det var alltså rejält bråttom. Så jag släppte vad jag hade för handen och med hjälp av några andra GU-are som var på kansliet lyckades jag få fram ett 30-tal slogans under några timmars brainstorming. Några av dem var i och för sig rätt dåliga, men det fanns också några riktiga guldkorn. Bland annat min egen slogan "Hellre lön i kronor än A-kassa i euro".

Arbetsutskottet gjorde ett bra jobb. Av miljöpartiets sju EMU-affischer hade vi som satt och brainstormade på kansliet varit med om att ta fram två, och miljöpartiets affischer blev omskrivna som bland de bästa i folkomröstningskampanjen. Delvis tack vare att miljöpartiet är bra på att improvisera och utnyttja den kreativitet som finns ute i rörelsen.

Reklambyråer kan vara bra till mycket. Men det är livsfarligt att lita blint på dem och utgå från att de kommer fram till bra förslag.

Vilket för oss till miljöpartiets reklamfilm. Om du sett moderaternas "Kärlek på jobbet" eller Centerpartiets film om A-kassa eller riktiga jobb från samma valrörelse så är oddsen rätt goda att du kommer ihåg dem, men vad var det egentligen miljöpartiets reklamfilm handlade om?



Filmen är visserligen gullig, men den är minst sagt vag. Vem är målgruppen? Vad är egentligen budskapet? Vilka retoriska argumentet använder den för att övertyga väljarna om att rösta på miljöpartiet?

Det finns många olika sätt att testa hur effektiva politiska budskap är. Några av dem - som fokusgrupper - är dyra och tar tid. Ett snabbt och enkelt sätt är att testa budskapet med bröderna Chip and Dan Heaths SUCCES-formel. Metoden beskrivs utförligt i deras bok "Made To Stick".

Bröderna Heaths tumregel är att budskap fastnar i mottagaren om de är Simple, Unexpected, Concrete, Credible, Emotional Stories, förkortat till SUCCES.

Översatt till svenska betyder det att ett budskap fungerar bäst om det är

• Enkelt
• Oväntat
• Har tydliga hårda fakta
• Är trovärdigt
• Väcker känslor
• Och innehåller en berättelse

Hur väl står sig mp:s reklamfilm i en SUCCES-analys?

Simple:
Är budskapet enkelt och lätt att förstå? Nej, men vi räknar snällt och den innehåller i alla fall ett tydligt angrepp på regeringen. 0,5 poäng.

Unexpected:
Är det oväntat att miljöpartister åker kollektivt, sopsorterar och bryr sig om miljön? Nej. 0 poäng.

Concrete:
Innehåller budskapet konkreta faktauppgifter? Nej. O poäng.

Credible:
Är det trovärdigt? Ja. Våra potentiella väljare anser att det är trovärdigt att miljöpartiet bryr sig om miljön. 1 poäng.

Emotional:
Väcker filmen några känslor? Nej. Filmen väcker förhoppningsvis intresse genom att tittaren undrar vad den handlar om, men man blir inte känslomässigt engagerad. 0 poäng.

Stories:
Utgör filmen en retorisk berättelse? Nej. 0 poäng.

Sammanlagt blir det alltså 1,5 poäng på en skala från 0 till 6.  Enskilda omdömen kan alltid diskuteras, men det här är ett mycket dåligt resultat. Jämför gärna med moderaternas och centerns filmer och sätt dina egna poäng.



Man behöver inte hålla med om budskapet för att gilla filmen.



Min bedömning är att centerns film får en fullpoängare med 6 poäng. Moderaterna får nöja sig med 5 poäng då den inte är särskilt konkret. "Kärlek på jobbet" har dock andra kvaliteter och är en fantastisk film som tål att ses flera gånger - särskilt imponerande är hur den försöker förändra bilden av partiet genom att så många av filmens huvudpersoner bryter mot stereotypen om en klassisk moderatväljare.

SUCCES-formeln är inget exakt mått. Men den är ett bra verktyg för att sålla bra idéer från dåliga. Så varför tog miljöpartiet fram en reklamfilm som den allmänna visdomen nu i efterhand kommit fram till inte var särskilt bra?

Jag blev orolig redan när manuset presenterades på partistyrelsens möte, och försökte få PS att inse att det inte var en bra idé att lägga miljoner på en reklamfilm med oklart budskap. En film som dessutom förknippar oss med sopsortering och kommer snubblande nära att antyda att det är jobbigt att vara miljövän. Nu blev visserligen slutresultatet så trevligt att jag inte tror att den skrämde bort några väljare, men pengarna hade kunnat användas bättre.

Jag vet att jag lyckades få några ledamöter att tvivla, men beslutet om att vi skulle köra TV-reklam var redan fattat och produktionen hade kommit så långt att det inte fanns tid att göra ändringar.

Det här är inte första gången som miljöpartiet gjort reklamfilm. I valrörelsen 1988 gjorde vi en humorfilm för biograferna som lyckades kombinera temat sex och luftföroreningar. Även en del av EU-valsfilmerna 2004 som "Det behövs inte fler mesar i Bryssel" var riktigt bra. Eugen-filmerna från 2009 bör vi kanske tala tyst om, även om jag har hört sägas att de inte behöver betraktas som misslyckanden utan kan ses som ett projekt där vi lärde oss mer om sociala media. Gott så i så fall.

Politisk TV-reklam är en svår genre. Moderaterna och Centern lyckades visserligen få bra filmer 2010, men det är många partier som har misslyckats. KD:s djurreklam från 2010 var bara konstig, och deras reklamfilm i EP-valet var oengagerade för att inte säga pinsam. Jag är övertygad om att Junilistans beslut att bränna sin valbudget på den här valfilmen resulterade i att de missade 4%-spärren. Junilistans reklam-makare glömde bort att de måste ge väljarna ett skäl att rösta på dem, och filmen rock-techno skär sig dessutom rejält mot partiets nationalekonom-image.

Det är inte bara små partier som misslyckas med TV-reklam. Socialdemokraternas otydliga och glättiga valfilm om ungdomsarbetslöshet från 2010 kan knappast ha gett många röster. Den kan till och med ha gjort skada, eftersom den lyfte en fråga där Alliansen hade större trovärdighet. I alla fall i marginalväljarnas ögon.

Politisk TV-reklam är en mycket svår genre.

Det finns framför allt tre skäl till att miljöpartiet bör lägga sin valbudget på bättre saker än TV-reklam i framtiden.

1) Det är ineffektivt
Låt oss börja med att konstatera att TV-reklam är dyrt. Den når visserligen ut i många vardagsrum, men frågan är hur uppmärksamma människor är under reklamavbrotten. Undersökningar från USA visar att TV-reklam är effektivt om man vill smutskasta sin motståndare i ett personval, men i Sverige så väljer vi ju utifrån parti. Men det stora problemet är att det inte finns någon verklig möjlighet att målgruppsanpassa när man använder TV-reklam i Sverige. Så istället för att presentera ett skarpt budskap i en fråga som väljaren bryr sig, om måste vi slipa ned budskapet till den största gemensamma nämnaren. Risken är stor att budskapet blir utslätat uddlöst. Som förra årets valfilm.

2) Är det bra för demokratin?
Många miljöpartister är emot politisk TV-reklam av ideologiska skäl. Vi gillar inte TV-reklam överhuvudtaget, och vi är oroade för att det leder till dyra valkampanjer som gynnar de stora partierna. Det finns också en oro för att det kommer att leda till att den politiska debatten förflackas om valrörelsen domineras av 30-sekunders snuttar.

3) Det är ett riskprojekt
Det är svårt att göra bra politisk TV-reklam, och när man väl har startat ett projekt är det svårt att avbryta. När ett parti märker att det inte blev lyckat har det redan sänkt stora kostnader i projektet, och troligtvis finns det heller inte tid att börja om med något bättre. Det är alltså inte undra på att politisk TV-reklam i Sverige till stor del består av stolpskott.

När miljöpartiets affisch-kampanj inför EMU-omröstningen såg ut att bli medioker så tog partisekreteraren tag i det hela, och på några dygn så fixade vi till en utmärkt kampanj. Så kan man göra med affischer. Men det fungerar av lätt insedda skäl inte med reklamfilm.

Det finns partier i Sverige som är så rika att de har råd att ta fram flera reklamfilmer och bara sända de bästa. Miljöpartiet är inte ett av dem. Vi måste använda vår resurser så klokt som möjligt. TV-reklam är ett ineffektivt, demokratiskt tveksamt medium där det finns en stor risk att slutresultatet blir mediokert. Om vi väljer att lägga våra pengar på TV-reklam så kommer det vara en gökunge i valbudgeten, och det finns betydligt bättre saker vi kan göra för pengarna.

Andra bloggar om: miljöpartiet, val2010, opinionsbildning

Politisk intensivutbildning

En av mina starka sidor är att jag är bra på organisationsutveckling. Det här är ett förslag som jag är riktigt stolt över och som jag skrev ihop för miljöpartiets partistyrelse i höstas. Projektets syfte är att stärka partiets bas inför framtiden, och nu när omorganisation på MP-riks börjar bli klar så hoppas jag det kan bli verklighet.

Förslaget bygger på idéer som jag och Johan Hellström diskuterade fram när vi var på resa tillsammans inför valet.

-----------------------------------------------------------------

Förslag om inrättande av en intensivutbildning

Detta är ett idé-PM om att inrätta en längre och mer krävande utbildning för relativt nya lovande medlemmar från hela landet om hur man jobbar politiskt. Utbildningen ska bestå av cirka 10 lördagar under loppet av ett år då man blandar teori och praktik och får lära sig det politiska hantverket. Ledande miljöpartister bör delta som föreläsare och kursledare.

En grupp bör vara cirka 25 personer, så att det uppstår bra nätverk mellan deltagarna, och om projektet blir lyckat bör det upprepas 2012 och 2013.

Förväntat utfall: Tanken är att kursdeltagarna under ett år i koncentrerad form ska få mycket av den praktiska kompetens många medlemmar fått genom att vara riksaktiva tre-fyra år i Grön Ungdom. Kursdeltagarna ska få en bra basutbildning i det gröna politiska hantverket, och många av dem kommer att vara valsamordnare, kandidater, regionordföranden, styrelseledamöter, gruppledare eller tjänstemän inför eller efter nästa val.

Bakgrund: Det politiska hantverket är något som man lär sig genom att jobba tillsammans med andra. En stor del av partiets ledning och tjänstemän på nationell, regional och lokal nivå har en bakgrund i Grön Ungdom och Gröna Studenter. Det är inget fel med det, men det beror ytterst på att medlemmar som är riksaktiva i GU och GS får en mycket bra kompetensutveckling genom att vara aktiva. För medlemmar som kommer in när de känner sig för gamla för GU eller inte har möjlighet att sätta sig i en förbundsstyrelse går miste om den här möjligheten. Miljöpartiet kan bli betydligt bättre på att utveckla våra medlemmars fulla potential. Det är bara ett fåtal lokalavdelningar i landet som är tillräckligt starka för att ge sina medlemmar en bra kompetensutveckling på egen hand.

Innehåll: Deltagarna ska både lära sig mer om vår politik på viktiga områden och få kunskaper om hur man jobbar med den praktiskt i miljöpartiet. I kursen bör bland annat tas upp: Kunskap om hur man värvar medlemmar och får en organisation att fungera, mötesteknik, retorik, konsten att skriva, konsten att hantera media, förhandlingsteknik, konflikthantering, valberedning, krishantering, något om relationen anställda-förtroendevalda, och kunskap om hur man driver en valrörelse.
Utbildningen ska blanda teori och praktik. Kurslitteratur ska läsas mellan träffarna. En lämplig inlämningsuppgift kan till exempel vara att skriva en debattartikel, som man då även får respons på av en ledande miljöpartist, och förhoppningsvis blir debattartikeln även publicerad. I den mån det är möjligt bör kursuppgifterna kunna kopplas till deltagarnas praktiska arbete i sina kommuner.
Utbildningen ska ge en bra grund för deltagarna att fortsätta utvecklas, och även kunna sprida sin kompetens till andra.

Urval: De som vill gå kursen får skicka in en skriftlig ansökan med referenser till miljöpartister och arbetsprov (till exempel i form av en debattartikel). Det är viktigt att urvalet av kursdeltagare reflekterar partiets bredd och utförs av en grupp som har brett stöd i partiet.
En viktig poäng med kursen är att deltagarna ska vara medlemmar som redan har kommit in i partiet och jobbar aktivt i partiet. Jämställdhet och mångfald är naturligtvis viktiga urvalskriterier. Det är bra med att det skapas nätverk som binder samman partiet så det är bra om medlemmar som är aktiva i GU och GS deltar, men primärt så är utbildningen till för lite äldre medlemmar.
Regional spridning är mycket viktigt. Storstadsområdena bör vara representerade bland kursdeltagarna, men i första hand ska kursen vara till för de som inte bor i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tjänstemannastöd: Utbildningen behöver tjänstemannastöd för att kunna genomföras på ett bra sätt.

Finansiering: Deltagaravgiften bör hållas på en rimlig nivå och det bör undersökas om kursen kan delfinansieras genom studieförbund eller samarbete med folkhögskola.

Tidplan: Det finns en fördel om utbildningen kan avslutas i februari-mars så att den inte kolliderar med årsmötessässongen. Det är bra om kursdeltagare tar på sig arbetsuppgifter i till exempel regionstyrelser efter genomgången kurs.

Max i Lund 10:e och 11:e mars

På torsdag och fredag nästa vecka gör jag ett kort avbrott i biologi-studierna och åker ner till Lund istället.

Seminarium med Gröna Studenter: "Grönt är framtidens färg!"
Max Andersson om Grön ideologi och hur vi bygger partiet inför 2014.
Tid: Torsdag 10:e mark kl 19-20
Plats: Kansliet, Lilla Fiskaregatan 10
Mer info: Facebook

"Young Ideas for Europe":
Den 11:e mars ska jag vara med på EU-infoprojekt på Spykens gymnasium där jag och Jens Holm (V) ska vara med i finalen. Det ska bli spännande att se vad det blir av det eftersom eleverna bland annat har använt min bok "Imperiet" som studiematerial.
Arr: Wake-up call

Nygamla trakter!

De senaste veckorna har bloggen legat i oplanerad träda. Det beror framförallt på att jag lyckats komma in på biologiutbildningen vid Göteborgs Universitet igen efter 12 års uppehåll.

Det känns riktigt skönt att läsa naturvetenskap igen efter alla år i politiken. Men jag är lite rostig och även om det är kul att repetera begrepp som tonoplast och plasmodesmata ger det mindre tid att blogga.

Nu lagom till tentan börjar det dock lugna ner sig. Om det är något man blir bra på vid Helgeandsholmen så är det att plöja texter!

Miljöpartiets informationspolitiska riksdagsmotioner 2010/11

Som ansvarig i partistyrelsen för det vildvuxna ämnet informationspolitik har jag nu gjort en lista över de gröna riksdagsmotioner som med lite god vilja kan räknas dit.

Det är bara att konstatera att infopolitiken är ett brett område som saknar tydliga gränser. (Fast det är knappast unikt. Tänk bara på miljöpolitiken.) Men jag hoppas att nu när vi drar igång informationspolitiska nätverket igen så kommer det bli fler motioner som fokuserar på informationspolitikens kärna till allmänna motionstiden i höst.

Det fasta telefonnätet
Jan Lindholm med flera vill bevara kopparnätet, och skriver klokt utifrån ett infrastruktur och sårbarhetsperspektiv.

Fildelning, rättsäkerhet och integritet
Maria Ferm med flera skriver om IPRED med mera, och vill avkriminalisera fildelning mellan privatpersoner för privat bruk. Bra uppdatering!

Skatt på direktreklam
Helena Leander med flera vill att det ska bli mindre direktreklam. Varför ska direktreklamen vara skattefri, när tidningarna betalar reklamskatt?

Reformering av WTO
Ulf Holm med flera skriver om internationell handelspolitik, och vill bland annat att frågorna om immaterialrätt (TRIPS-avtalet) ska brytas ut ur WTO. Motionen tar också upp förhandlingarna om EPA-avtalen mellan EU och länder i Afrika, Västindien och Stilla Havet. Miljöpartiet står fast vid att EU borde sluta med sina påtryckningar och inte försöka tvinga in immaterialrätten i avtalen emot partnerländers vilja.

Växtgenetiska resurser
Tina Ehn vill ha en snabbutredning för att inte det nya gemensamma genbanken för nordiska fröer på Svalbard ska bli en flopp på grund av dåligt genomförande. Det är kanske tveksamt om det här är infopolitik, men jag gillar det.

Datalagringsdirektivet
Maria Ferm är första namn på miljöpartiets motion om (eller rättare sagt emot) EU:s datalagringsdirektiv.

Legalisera söktjänster på internet
Maria Ferm återanvänder Lage Rahms gamla fina motion från 2009 om att det ska vara lagligt att bedriva söktjänster på nätet.

Införande av elektronisk röstning i val
Ulf Holm och Peter Rådberg underskattar enligt min bedömning risken för valfusk.

Oadresserad direktreklam
Annikka Lillemets med flera vill att oadresserad direktreklam bara ska delas ut till de som aktivt ber om det. Låter bekant.

Med anledning av skr. 2010/11:66 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2009
Rödgrön trepartimotion som bland annat vill att de offentliga ombuden ska få bättre förutsättningar att jobba för medborgarnas integritet. Morgan Johansson är förstanamn, och Maria Ferm står bakom motionen för miljöpartiets räkning.

Med anledning av skr. 2010/11:41 Integritetsskydd vid signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet
Peter Rådberg med flera motionerar om FRA. Miljöpartiet vill riva upp FRA-lagarna, men motionens huvudpoäng är att regeringens årliga skrivelse om integritetskyddet är minst sagt oinformativ och under all kritik!

Andra bloggar om: miljöpartiet, infopolitik

Ta hem trupperna från Afghanistan

Jag och Mattias Wingstedt har motionerat om den svenska militära insatsen i Afghanistan till miljöpartiets kongress.

-------------------------------------------------------------------------

Överenskommelsen om Afghanistan måste leda till att vi tar hem trupperna

Det som en gång började som en fredsbevarande insats i Afghanistan har nu blandats samman med USA:s krigföring och förvandlats till strider för ena parten i ett inbördeskrig. Sverige har en viktig roll att spela i Afghanistan. Svenska biståndsorganisationer driver en stor del av landets sjukhus och skolor, vilket är ett oerhört viktigt arbete. För att de ska kunna fortsätta arbeta under konflikten får de inte uppfattas som en krigförande part. Den svenska militära insatsen håller på att bli ett hot mot biståndet.

Före valet sade vi att trupperna skulle hem under denna mandatperiod. Efter valet ingick vi istället en överenskommelse med regeringen som innebär att vi skickar fler soldater och att de militära anslagen ökar Det är visserligen bra med breda uppgörelser om svensk säkerhetspolitik. Men Miljöpartiet ska inte delta i uppgörelser som går åt fel håll.

Överenskommelsen om Afghanistan är dessutom oklar. Den innehåller formuleringar som kan tolkas på många olika sätt. Risken finns att regeringen gör sin egen tolkning och att den militära närvaron permanentas.

Miljöpartiet är ett fredsparti. För vår trovärdighet är det viktigt att överenskommelsen verkligen leder till att trupperna kommer hem. Överenskommelsen innehåller en sådan förhoppning, men inte några konkreta beslut.

Överenskommelsens tidsplan är:

• Under 2011 börjar säkerhetsansvar överlämnas till den afghanska armén.
• Under 2012 får detta konkreta resultat vilket gör att de stridande trupperna kan minska till förmån för så kallade stödjande säkerhetsinsatser.
• I slutet av 2014 ska all stridande trupp vara omvandlad till stödjande säkerhetsinsatser.

Som exempel på stödjande säkerhetsinsatser nämns utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan. För oss är det självklart att svenska poliser, åklagare och domare har bättre kompetens än militären gällande stöd till polis, säkerhets- och rättsorgan. Vid övergången till stödjande säkerhetsinsatser kan därför närvaron av militär personal minska till förmån för civil kompetens.

Ett problem med uppgörelsen är att stöd till Afghanistans armé inte definieras tydligt. Svenska trupper strider idag tillsammans med den afghanska armén. Är en sådan insats stödjande eller stridande?

För oss är det självklart att detta ska räknas som stridande. Sådana gemensamma uppdrag måste upphöra när vi går över till stödjande säkerhetsåtgärder. Det får inte gå att frångå uppgörelsens anda genom att på pappret döpa om uppdrag från stridande till stödjande.

Riksdagen har varje år en omröstning om budget och inriktning för insatsen i Afghanistan. Vi anser att det är mycket viktigt att Miljöpartiet framöver ser till att de vaga förhoppningarna från överenskommelsen leder till en verklig förändring på marken. Om detta inte sker måste Miljöpartiet rösta mot framtida propositioner. Vi får inte återigen hamna i fällan att vi stödjer ökade militära insatser.

Vi yrkar:

att Miljöpartiet enbart stöder framtida Afghanistan-propositioner om de innebär att de militära anslagen minskar

att Miljöpartiet enbart stöder framtida Afghanistan-propositioner där stödjande säkerhetsinsatser till största delen sker i form av civil personal

att Miljöpartiet enbart stöder framtida Afghanistan-propositioner om det är klart att militär som utför stödjande säkerhetsinsatser inte deltar i stridande uppdrag

Att miljöpartiet står fast vid vallöftet om att vi vill avsluta den militära insatsen i Afghanistan under denna mandatperiod.


Andra bloggar om: miljöpartiet, Afghanistan

Jag vill bli miljöpartiets nästa partisekreterare

Miljöpartiet ska välja en ny partisekreterare i år, och i helgen gick nomineringstiden ut. Så här presenterar jag min kandidatur för Riksvalberedningen.

 -------------------------------------------------------------------------

Till Riksvalberedningen:

Härmed kandiderar jag till uppdraget som miljöpartiets nästa partisekreterare. Jag har breda erfarenheter från alla nivåer i partiet. Jag bryr mig om organisationsfrågorna, och jag brinner för att miljöpartiet ska utvecklas till en folkrörelse. Jag är övertygad om att vi behöver satsa mer på att ta hand om våra medlemmar, förbättra internutbildningen, och stärka interndemokratin för att bli den gröna folkrörelse vi skulle kunna bli.

Jag känner partiet bättre än de flesta. Jag har suttit tre år i partistyrelsen, och fyra år i riksdagen. Jag vet hur det är att vara ledamot och hur rikspolitiken fungerar. Som mångårig ordförande i MP-Göteborg vet jag hur det är att leda en lokalavdelning och få den att växa. Som gammal regionpolitiker och som ombudsman i fyra år för GU-Väst vet jag att förutsättningarna för politiskt arbete ser väldigt annorlunda ut i landet utanför storstäderna. Jag vet att vi måste växa i hela landet för att bli stora. Jag har suttit tre år i Grön Ungdoms Förbundsstyrelse under Gustav Fridolins tid som språkrör. Jag har varit valsamordnare i Göteborg, och jag ledde GU:s kampanj under EMU-folkomröstningen. Jag har varit språkrör för Gröna Studenter.

Satsa på organisationsutveckling!
Jag vill att vi ska satsa betydligt mer på att utveckla organisationen. De flesta gröna bryr sig enligt min erfarenhet i första hand om politiken, och är tämligen ointresserade av organisation. Det är inget konstigt. Det är ju politiken som är partiets syfte. Men det har lett till att det långsiktiga arbetet med att stärka partiet har försummats. Vi skulle ha varit betydligt fler medlemmar och väljare idag om vi prioriterat bättre och undvikt organisatoriska misstag som skadat oss i onödan.

Jag har en känsla för vad som fungerar och vad som inte gör det i organisationsfrågorna. Jag byggde upp GU-Väst från att varit mycket svaga till att bli ungdomsförbundets starkaste distrikt, under min tid som ordförande för MP-Göteborg bidrog jag till den fantastiska utveckling lokalavdelningen har haft de senaste åren. Åren 2002 till 2004 utgjorde jag tillsammans med Lage Rahm, Annelie Rannamaa och Cecilia Engström Grön Ungdoms Organisationsgrupp, analyserade förbundets strukturella problem och såg till att ungdomsförbundet reformerades. Under min tid som språkrör för Gröna Studenter var jag en nyckelperson för att få förbundet på fötter.

Jag har alltid sett arbetet för att stärka organisationen som något av det viktigaste vi kan ägna oss åt. Det finns mycket som ett parti kan syssla med: Pressarbete. Idéutveckling. Förhandlingar om sakpolitiska framgångar. Men jag är övertygad om att ingenting vi gör spelar större roll i längden än det arbete vi gör för att stärka partiet. Miljöpartiet behöver bli betydligt bättre på att ta emot nya medlemmar, vi måste förbättra internutbildningen, och vi måste utvecklas som organisation så att fler medlemmar väljer att stanna kvar. Det är nämligen partiet som vinner valen. Det är medlemmarnas goda arbete som får folk att rösta på oss.

Partisekreterarens roll
Partisekreterarens roll är inte särskilt väl definierad i miljöpartiet. Den överlappar med partistyrelsens sammankallande, och de måste kunna dela upp arbetet på ett bra sätt mellan sig.

Partisekreteraren är vald av, och ansvarar inför kongressen. Partisekreteraren är inte någon tjänsteman eller rörens förlängda arm. Partisekreteraren måste vara en självständig aktör och en person med integritet och egen vilja. En partisekreterare måste i varje läge vara lojal mot partiet, och sätta partiets bästa främst. Lojaliteten mot partiet innebär att partisekreteraren så gott som alltid måste backa upp rören externt. Men när partisekreteraren anser att rören har fel (och det kommer rören att ha tid efter annan) så är det partisekreterarens jobb att säga det internt.

Det finns en tyvärr en stark tendens till konformism i partiledningen, och det är något vi behöver förändra. Frågan om ledarskap i miljöpartiet är inte helt enkel. Våra avgående språkrör har på det hela taget gjort ett mycket bra jobb. Det mesta de gjort har varit bra, och bara en del har varit dåligt. Men till det dåliga hör hur språkrörsrollen gradvist förändrats i riktning mot partiledare, och det innebär att risken för dåliga och förhastade beslut har ökat. Jag anser att hela partistyrelsen, och hela riksdagsgruppen, ska vara inblandade i de beslut som ligger på de två organens respektive bord. Under de senaste åren har det blivit vanligt att de viktigaste besluten gjorts upp på förhand genom att rören kommit överens innan det formella mötet. Det är inte en bra utveckling. Jag tror att besluten blir bättre och mer genomtänkta när riksdagsgruppen och partistyrelsen får vara med på riktigt.

En av partisekreterarens viktigaste uppgifter är att lyfta frågan om hur olika förslag påverkar partiorganisationen ute i landet. Erfarenheten visar att de ledamöter och tjänstemän som sitter i riksdagshuset tenderar att fastna med huvudet i det rikspolitiska spelet. Partisekreteraren däremot ska vara ute och lyssna på partimedlemmarna ute i landet. Det är något jag kommer att ta på allvar.

Partisekreteraren har andra roller också. Kampanjsamordning och konflikthantering är viktigt. Övergripande kommunikationsansvar kommer att bli viktigt. Förmågan att hålla peppande fördrag ute i landet är ett plus, och förmågan tala med media i pressade lägen utan att göra bort sig är en absolut nödvändighet. Förmågan att bedriva en preventiv krishantering och se till att potentiella problem hanteras och blir lösta redan innan de inträffar är lika viktig som den är underskattad.

Partisekreteraren måste också klara av att stötta båda rören, och se till att deras samarbete fungerar smidigt. För få saker kan vara farligare för partiet än två språkrör som inte drar jämnt. Partisekreteraren måste både ha förmågan att vara en smidig diplomat, samtidigt som man också måste vara är en orädd person som vågar ta konflikter.

Det är en ingen lätt uppgift. Det är en svår uppgift. Men jag tror mig ha det som krävs.

Den gröna folkrörelsen behöver demokrati
Miljöpartiet har ett fantastiskt läge. Vi håller på att bli ett självklart val för den engagerade medelklassen. Vi har börjat växa även i grupper där vi tidigare varit svaga. Vi kan mycket väl bli ett 15 %-parti på sikt och stabilisera oss på den nivån. Det är väljare som i första hand kommer att komma till oss från socialdemokratin och de kan ge oss en central roll i politiken för lång tid framöver. Men det förutsätter att vi klarar av att växa. Och det förutsätter mer än bara skickliga språkrör, en bra politik, bättre organisation (med fungerande regioner i hela landet, en levande interndebatt, en bättre krishantering som inte låter enskildas personkonflikter lamslå en hel avdelning, väl fungerande valberedningar på lokal och regional nivå, och avdelningar som inte tappar bort aktiva medlemmar bara för att de som håller i mötena inte fått lära sig hur man gör när de plötsligt börjar komma fler människor på våra möten, med mera…)

Det förutsätter också att vi är en folkrörelse där det är värt att engagera sig. Där medlemmarna känner att de kan påverka. Och där det också spelar roll i praktiken vad medlemmarna tycker. Interndemokrati är en vacker princip och det är mycket lätt att hylla den i teorin. I praktiken är det mycket svårare. Det är inte lätt för en politisk ledning att dela med sig av sitt inflytande, och följa kongressbeslut även när man anser att besluten är fel eller okloka. Medlemmarna behöver kunna känna stolthet över vårt parti, och veta att deras beslut respekteras. Och verklig interndemokrati handlar om mer än att bara respektera kongressbeslut. Det handlar också om att dela med sig av makten till medlemmarna redan på förhand. Det är inte lätt. Men det är så vi kan skapa en folkrörelse.

Om mig:
Jag bor i Göteborg. Jag är 37 år och gick med i miljöpartiet 1992. Jag ska snart återuppta min universitetsutbildning i biologi. Jag har god kompetens när det gäller EU, och politisk kommunikation. Jag har jobbat en hel del med internationell klimatpolitik, utrikespolitik och IT/informationspolitik. Jag står någonstans i mitten av partiet. Kanske lite mer liberal när det gäller frihetsfrågor, och lite mer vänster när det gäller social rättvisa.

Jag kandiderar till partisekreterare!

Nu vid tolvslaget i natt gick motionstiden ut inför miljöpartiets kongress och det var dessutom sista chansen att lämna in nomineringar. Jag ställer upp för omval till både partistyrelsen och EGP-rådet. Och jag är en av flera bra kandidater som anmält intresse för att bli partisekreterare.

Så vitt jag vet är det just nu miljöpartister som kandiderar till språkrör, och sex kandidater till uppdraget som partisekreterare. I det senaste numret av Fokus så avslöjar jag vem jag stöder som manligt språkrör, och när det gäller valet av partisekreterare anser jag kanske inte heller så överraskande att jag är den bäste.

Men nu är det dags för valberedningen att säga sitt. Och i vårt parti är det upp till kongressen att avgöra.

Stiftelser som verktyg i miljöpolitiken

Mystical forest
Originally uploaded by Ernst Vikne.

Rickard Arvidsson, Göran Hådén och jag har fått in en artikel i miljöpartiets tidning Grönt där vi lyfter fram den amerikanske entreprenören Peter Barnes idéer om att stiftelser kan användas för att förvalta och bevara allmänningar.

Bland annat föreslår vi att den svenska gammelskogen skulle kunna vara ett bra fall att börja med.

Den som är mer intresserad av dessa tankar bör läsa Peter Barnes utmärkta bok Capitalism 3.0 .

Den underbara illustrationen är ska säkert leda tankarna till vårt förslag om gammelskogen. Bilden föreställer dock i själva verket en bokskog i Norge. Men vackrare än så här kan det ju knappast bli.

Andra bloggar om: miljö, Capitalism 3.0

Sören Wibe är borta

Det gamla året slutade sorgligt med att Sören Wibe gick ur tiden. Han spelade en viktig roll inför EMU-omröstningen och betydde mycket för nej-sidans framgång. Jag lärde känna honom först en tid senare när vi arbetade tillsammans i kampanjen Folkomröstning.nu emot EU-konstitutionen och Lissabonfördraget. Han gjorde stora insatser även där med sin energi, auktoritet och förmåga att skapa god stämning.

Sören Wibe var en politiker med djupa kunskaper och äkta övertygelse. Men framför allt så var han i besittning av politisk ryggrad. Jag kommer att sakna honom.

Peter Gustavsson, Håkan Larsson och Jonas Sjöstedt har skrivit läsvärda minnesord.

Detta är kanske ingen nyhet...

Men ibland så är den verkliga nyheten att det står i tidningarna.

Der Spiegel:

Monnet, who is considered a "father of Europe," wanted to guide European countries into a super-state "without their people understanding what is happening. This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose." Apparently the fathers of the euro acted in accordance with the same philosophy later on. The new currency became a vehicle for further integration, and the EU became a monetary union -- but not an economic, let alone a political, union. As a result, the current financial crisis is too much to handle for the continent and the EU colossus.

Tips-tack: Charles Berkow
Andra bloggar om: EU, EMU

Primeskandalen

Primeskandalen rullar vidare. Det är bara att konstatera att Svenskt Näringsliv har fått mycket god utdelning på de 4 miljoner de gav till Prime för att påverka socialdemokraternas eftervalsdebatt.

Det är möjligt att de socialdemokrater som jobbar på PR-firman Prime verkligen tror att kärnkraften och RUT-avdraget är bra, och att samarbetet mellan s, v och mp är av ondo. Men att skriva artiklar, driva opinion och delta på möten inom ett parti utan att berätta att man har betalt för att framföra sitt budskap är inte okej.

PR-konsulterna har hittills haft ett mycket stort genomslag i debatten, men det tog nog slut förra veckan. Eller som Morgan Johansson säger:

- Varje gång de öppnar munnen i fortsättningen så kommer man att undra om taxametern är på och om Svenskt näringsliv faktureras

Lobbyismen är en del av politiken och befinner sig ofta i en moralisk gråzon. Men att uppträda under falsk flagg är definitivt inte okej.

Daniel Suhonen har skrivit en rasande bra sammanfattning av Prime-skandalen. Han avlutar med en jämförelse med Offensivs infiltration innan de blev uteslutna 1981 och han har en poäng.

Före detta ministern Lena Sommestad har ett mer försonligt och eftertänksamt tonläge men är inte mindre skarp i analysen. Bland annat konstaterar hon att de som försöker tona ned nyheten är förfärande naiva.

Mats Engström, som bland annat har skrivit den intressanta lobbyism-boken Maktkamp Europa anser att socialdemokraterna behöver en uppförandekod för att begränsa PR-firmornas inflytande. Bland annat vill han att personer anställda på PR-bolag som inte uppger sina kunder inte ska kunna ha förtroendeuppdrag för partiet.

Men det mest intressanta är nog Rebellabloggen som diskuterar vad Primeskandalen gör med förtroendet mellan människor inom partiet. När förtroende saknas är det väldigt svårt att återupprätta.

Min bild är att Svenskt Näringsliv gjort en mycket god affär. De betalade 4 miljoner kronor för att vrida sossarnas eftervalsdebatt åt höger. Och om den socialdemokratiska partiledningen - i den mån någon sådan existerar för ögonblicket - inte tar itu med affären så kommer partiet skadas allvarligt för lång tid framöver av misstroende och konflikter. För Svenskt Näringsliv är en handikappad socialdemokrati värt betydligt mer än 4 miljoner.

Och som miljöpartister ska vi inte tro att vi själva är immuna mot problemen med den oreglerade lobbyismen. Vi är ett växande parti som får allt mer inflytande, och det är självklart att lobbyisterna försöker påverka oss också. Det är inte bara socialdemokraterna som kan ha nytta av ett regelverk för att begränsa PR-firmornas inflytande.

Uppdatering:
Erik Berg ger ett vänsterpartistiskt perspektiv.
Den här annonsen på Fyndtorget är underbart rolig!

Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, lobbyism, Primeskandalen

Höger eller vänster?

I dagarna fick jag en anonym enkät från statsvetarna vid Göteborgs Universitet. En av frågorna handlade om att kort beskriva vad höger och vänster innebär i dag.

Mitt svar blev:

Vänster: Ekonomisk jämlikhet, folkstyre och överdriven statlig kontroll

Höger: Ekonomiska klyftor, elitism och vackra tankar om individens frihet som de har svårt att omsätta i praktiken.

Båda: Oförmåga att ta miljö- och resursproblemen på allvar.

Jag misstänker att min partitillhörighet är tämligen uppenbar.

Andra bloggar om: politik

Träskopriset och kongress i Danmark

För ett tag sedan var jag i Århus och deltog som hedersgäst på Folkebevaegelsen mod EUs landsmöte för att ta emot årets internationella träskopris. Priset består av ett par träskor och delas ut till någon de vill hedra för ett gott arbete mot EU. Jag är inte helt på det klara med symboliken bakom att priset utgörs av just ett par träskor, men det har något att göra med att att folk som har träskor på sig står fast och är pålitliga.

Bland svenskar som har tagit emot träskopriset tidigare märks Astrid Lindgren och P O Engkvist, och det är ju hur som helst ett hedrande sällskap. Bland skälen till att jag fick priset nämndes mitt arbete mot Lissabonfördraget, boken Imperiet, och att jag jobbat mycket internationellt inom den EU-kritiska rörelsen.

Folkebevaegelsen mod EU har ett mandat i EU-parlamentet och fick 170 000 röster och 7,2 % i förra EU-valet. De kan enklast beskrivas som en tvärpolitisk center-vänster organisation, och i Sverige motsvaras de närmast av Folkrörelsen Nej till EU. En stor del av medlemmarna kommer från vänstern (många är medlemmar i Enhedslistan eller vänsterpartiets systerparti SF), men det finns också en stark grupp som är med i Radikale Venstre, som Centerpartiets socialliberala och betydligt trevligare syskonparti heter i Danmark.

Landsmötet är Folkebevaegelsens årliga kongress och i år hade det uppåt 200 deltagare. Detta var det första landsmötet efter EU-valet 2009 då de gick fram kraftigt och fick sitt bästa valresultat på 15 år. De har också ökat med 500 medlemmar. Kongressen avlöpte i stort sett utan konfliktfrågor, och man uppmärksammade särskilt att det är 50 årsjubileum i år för den europeiska frihandelsorganisationen EFTA som många ser som viktig del i ett alternativ till EU.

Deras EU-parlamentariker Søren Søndergaard höll ett utmärkt tal. Som väntat talade han en hel del om eurokrisen och mot det nya förslaget om fördragsändringar. Det blev också tydligt att Folkbevaegelsen varit tvungna att tänka efter hur de som tvärpolitisk rörelse ska agera i EU-parlamentet nu när det fått mer inflytande. En annan viktig fråga för de danska EU-motståndarna är kampen mot social dumping och Søren underströk kraftfullt att utländska arbetare ska vara välkomna i Danmark men att de ska ha sociala rättigheter och få danska löner.

En av de politiskt intressanta frågorna på en synnerligen lugn kongress var valet av ny styrelse. Flera av kandidaterna hade tidigare haft ledande roller inom den EU-kritiska Junibevaegelsen, men gått över till Folkbevaegelsen efter valet 2009. Junibevaegelsen lyckades dåligt i det valet är numera nedlagd. Men många av deras medlemmar har nu gått över till Folkbevaegelsen och bland annat så blev Nils I Meyer som var en av deras stiftare invald i den nya styrelsen, vilket uppmärksammades i dansk media. Frågan var inte kontroversiell. Det danska EU-motståndet håller på att återförenas.

En annan intressant sak med landsmötet var att få se en minst sagt främmande organisationskultur. En av många skillnader mellan Sverige och Danmark är att danskarna inte har valberedningar. Istället väljer årsmöten direkt bland samtliga kandidater. Jag är inte helt klar på hur det fungerar i praktiken men danskarna tycker det är helt självklart att det är så det bör vara.

En annan kulturskillnad är att kongressen antog en arbetsordning som särskilt påtalade att det var rökförbud i lokalerna. Arbetsordningen lästes upp från presidiet så att alla skulle vara medvetna om att man inte kunde tända en cigg i plenum. Alkoholkonsumtion var dock tillåten.

Under åren framöver så kommer en av de stora frågorna för Folkebevaegelsen vara att fortsätta hålla Danmark utanför EMU, även om det knappast finns någon risk för att det ska bli en ny folkomröstning de närmaste åren nu i och med eurokrisen.

Överhuvudtaget så var det en trevlig kongress. Det danska EU-motståndet går framåt och vi i Sverige har en hel del att lära av deras sätt att arbeta.

Media: Dansk TV sände ett halvtimmes program om landsmötet.
Andra bloggar om: Danmark, Folkebevaegelsen mod EU