05 juni 2017
13 januari 2017
En bra första halvlek - mitt arbete i EU efter halva mandatperioden
 |
| Bild från möte med Gröna Gruppen i EU-parlamentet. |
Det är en oerhört intressant tid att arbeta med EU-politik. Det är allt tydligare att eurozonen inte fungerar och driver på andra kriser i Europa. EU lider av ett demokratiskt underskott och besluten går allt för ofta storföretagens väg. Jag hoppas att vi nu kan få en utveckling där EU blir mer flexibelt, decentraliserat och demokratiskt, och där makten ligger så nära människor som möjligt.
EU-parlamentet är en fantastisk plats att vara på om man är intresserad av politik. Det är avsevärt enklare att påverka än vad det är i riksdagen eller för den delen i Västra Götalands kommunfullmäktige. Det är också avsevärt rörigare, ibland nästan kaotiskt. Det hänger ihop med att parlamentet består av 751 ledamöter och några tusen tjänstemän och politiska sekreterare som kommer ifrån olika bakgrunder och kulturer.
I EU-parlamentet kan enskilda ledamöter verkligen göra skillnad. Det finns inga fasta majoriteter i parlamentet utan majoriteter byggs i fråga för fråga, punkt för punkt. Det här är en kort sammanfattning av de viktigaste frågorna jag jobbat med. Hittills har det blivit 60 debattartiklar, 12 frågor till kommissionen och ett hundratal ändringsförslag i det rättsliga och konstitutionella utskottet där jag är ledamot.
En viktig sak jag märkt här i parlamentet är hur stor roll det spelar när människor kontaktar sina politiker. De tusentals mejl och namnunderskrifter vi fått i arbetet med TTIP och vårt arbete för hårdare regler för lobbyism har verkligen gjort skillnad.
Max Andersson,
EU-parlamentariker (MP)
Bryssel, 13 januari 2017
* * *
1.Ökad öppenhet och reglering av lobbyism
Under två års tid har jag suttit i den arbetsgrupp som ansvarat för revideringen av EU-parlamentets arbetsordning. Det är ett viktigt dokument eftersom det reglerar maktbalansen i parlamentet och ska säkerställa att det politiska arbetet fungerar så smidigt som möjligt. Som ansvarig för ärendet i den gröna gruppen har jag lagt en mängd förslag för ökad öppenhet, reglerad lobbyism och stärkta etiska riktlinjer för politiker.
Den växande lobbyismen är ett av EU:s största problem. Industri-lobbyisternas dominans gör att förslag som syftar till att sätta stopp för miljöförstöring, farliga kemikalier eller klimatutsläpp ständigt urvattnas. För att minska problemen har vi föreslagit att de proffslobbyister i Bryssel som vill träffa EU-parlamentariker behöver vara registrerade i EU:s öppenhetsregister, något som nu blir verklighet efter årsskiftet.
Andra framgångar som nu blivit verklighet är ett förbud för ledamöter att ta betalda sidouppdrag som lobbyister samt att företag som vägrar att dyka upp eller svara på utfrågningar i parlamentet nu kommer att kunna straffas. Den nya arbetsordningen innebär också att parlamentets talman inte längre kommer kunna hindra den rådgivande etiska kommittén från att undersöka om en ledamot har begått brott mot de etiska reglerna eller ej. Vi har också lyckats stoppa en mängd förslag om att begränsa små politiska gruppers möjligheter att verka i EU-parlamentet.
Jag har tillsammans med den gröna partigruppen i EU-parlamentet säkrat en rad förbättringar för ökad insyn i lagstiftningsprocessen och reglering av lobbyism som kan få stor betydelse framöver. Det finns dock fortfarande mycket kvar att göra och jag kommer att jobba vidare med detta under mandatperioden.
Läs mer om mitt arbete för ökad öppenhet och reglerad lobbyism:
Under mandatperioden har jag kämpat mot flera av de kontroversiella handelsavtal som riskerar att hota miljön och klimatarbetet. Mest uppmärksammat är TTIP, avtalet mellan EU och USA. Jag har skrivit frågor till EU-kommissionen, granskat och rapporterat om avtalet via bloggen ttippen.se, opinionsbildat om avtalets risker och försökt bidra till att avtalet diskuteras även i Sverige. I EU-parlamentet har jag och mina kolleger i den gröna gruppen arbetat med att se till att farhågorna med avtalet tas på allvar. Efter en mängd förseningar, som i de flesta fall berott på den växande opinionen mot avtalet, är TTIP-förhandlingarna nu tillfälligt avbrutna. Sannolikt kommer Donald Trump och EU-kommissionen inte att kunna enas om ett avtal, men vi fortsätter att bevaka frågan.
TTIP är dock långtifrån det enda avtalet som medför risker för konsumenter, miljö och klimat. Det färdigförhandlade CETA-avtalet med Kanada liknar TTIP och kommer att röstas i EU-parlamentet i mitten av februari. Vi har aktivt arbetat för att bygga en majoritet mot avtalet i EU-parlamentet. Det mesta tyder på att omröstningen i februari kommer att bli väldigt jämn, så mycket hårt arbete återstår.
Förutom CETA väntar också avtal med exempelvis Vietnam, Singapore och Japan, samtidigt som det stora tjänsteavtalet TISA går in i slutförhandlingar. I stället för dessa avtal, som riskerar att ensidigt premiera redan stora företag på bekostnad av miljö, klimat, och konsumenter, kommer jag och den gröna gruppen framöver arbeta fram förslag på en ny handelspolitik, där handeln i stället för ett självändamål blir ett medel för att främja klimatarbetet och miljön.
Läs mer om mitt arbete med handelsavtalen:
Under mandatperioden har jag lyft frågan om skydd av den personliga integriteten inom flera områden, exempelvis vad gäller avtalet om flygdatalagring (PNR) eller ”Safe Harbour”-beslutet som reglerar överföring av personuppgifter mellan EU och USA. Den viktigaste segern för gröna gruppen under mandatperioden var när parlamentet 2016 sa ja till ett förslag om en helt ny dataskyddsförordning på EU-nivå. Detta innebär att skyddet för personuppgifter kommer att stärkas i hela EU.
Jag har också påbörjat arbetet med direktivet för elektronisk kommunikation, även kallad ”kaklagen”. För vanliga medborgare syns den mest genom alla rutor man måste kryssa i när man kommer in på en ny hemsida, men den stora stridsfrågan kommer att handla om skyddet för den personliga integriteten.
Andra framgångar var när parlamentet röstade igenom gröna gruppens förslag om att uppmana EU:s medlemsstater att lägga ner alla eventuella straffsrättsliga åtal mot Edward Snowden och förhindra att han utlämnas.
Under resterande mandatperiod kommer bland annat ett nytt förslag till upphovsrätt och ett direktiv om elektronisk integritet att sätta ytterligare fart på arbetet med integritetsfrågor.
Läs mer om mitt arbete för skydd av den personliga integriteten:
I och med Brexit-omröstningen i juni förra året har en intensiv debatt blossat upp i Europa om hur ett annat EU skulle kunna se ut och vilka förändringar som är nödvändiga för att nå dit. I dag bestämmer EU över många områden som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Som ledamot i det konstitutionella utskottet har jag lagt en mängd förslag för ett reformerat och decentraliserat EU.
Under mandatperiodens första hälft har jag arbetat med en revidering av EU:s vallag. Där har jag kämpat för att stoppa förslag om att centralisera makten i EU eller försvåra för nya och mindre partier, till exempel införande av obligatoriska procentspärrar, ett förslag som nu ser ut att falla. Jag har också arbetat med uppföljningen av EU:s ”subsidaritetsprincip” - att beslut inte ska centraliseras till EU-nivån i onödan - samt förslag till ett förändrat EU i form av fördragsändringar. Jag har under mandatperioden lagt en mängd förslag på olika nivåer för att decentralisera EU och stärka de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU, bland annat:
Läs mer om utvecklingen i EU och de förslag jag driver:
Under 2014 blev jag utsedd till EU-parlamentets ansvarige för ratificeringen av Marrakechfördraget. Fördraget gör det möjligt att sprida tillgängligt material för blinda och synskadade genom ett undantag i upphovsrätten. Kommissionens förslag har från början varit bra, och jag har försökt stärka det genom mitt arbete i rättsliga utskottet. Jag har nu, som ansvarig även för implementeringen, en bred majoritet med mig i EU-parlamentet och hoppas på att den rapport som jag lagt fram kommer att godkännas inom kort. Jag hoppas även att medlemsländerna i rådet slutar agera bromsklossar och godkänner fördraget.
Förslaget gör det möjligt för blinda och synskadade att få tillgång till böcker i tillgängliga format utan att behöva betala några extra kostnader. Detta kommer göra så att fler blinda och synskadade inom EU kommer kunna delta mer aktivt i samhället, gå utbildningar och skaffa sig ett yrke. Förslaget gör det även möjligt för blinda och synskadade att utbyta böcker utanför EU. Detta kommer att förbättra förhållanden för miljoner av människor i utvecklingsvärlden, där bristen på böcker i tillgängliga format är mycket stor.
Läs mer om mitt arbete för att förbättra tillgången på böcker för blinda:
Jag har också engagerat mig i klimatfrågan och deltog i gröna gruppens delegation till COP22 i Marrakesh. Där valde jag att lyfta frågor om lobbyism och intressekonflikter, något som sällan diskuteras inom FN:s klimatförhandlingar. Jag har också ställt frågor till kommissionen angående den snedfördelning som råder, då majoriteten av klimat- och energikommissionärernas möten sker med fossilindustrin. Det borde vara en självklarhet att EU:s högsta företrädare i lika stor utsträckning träffar ideella organisationer och företrädare för förnyelsebara energisektorn som de i dag träffar kol- och oljeindustrin.
Jag har också tagit fram en rapport tillsammans med Stockholm Environment Institute om klimatkommunikation, och vilka lärdomar Miljöpartiet och miljörörelsen kan dra av forskningen, läs mer om rapporten nedan.
Läs mer om mitt arbete för stärkt klimatarbete:
7.Steg mot stoppad skatteflykt
Efter Luxleaks-skandalen har det blivit tydligt att flertalet stora företag ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Jag har lyft frågor om att täppa till hål i lagstiftningen och tvinga alla stora företag att redovisa hur mycket skatt de betalar i varje land de är verksamma. Detta är frågor vi driver i det rättsliga utskottet och kommer att göra det svårare för företag att smita från skatt framöver samt hindra nya blufföretag som kan användas för penningtvätt och skatteflykt.
Läs mer om mitt arbete för stoppad skatteflykt:
Under mandatperioden har jag varit ansvarig i gröna gruppen för en rapport om oljeutvinning till havs. När det sker olyckor vid olje- och gasutvinning till havs gör detta ofta stor skada både på naturen och de människor som bor vid kusten. Jag har jobbat för tydligare regler och skärpta påföljder när sådana olyckor sker. Företag som orsakat stora olje- och gasutsläpp i havet måste kunna straffas för detta. Förslaget innehåller även införande av en fond, som finansieras av olje- och gasbolagen själva, som är till för saneringsarbete efter olyckor eller kompensering för människor som drabbas. Det är positivt att EU-parlamentet nu trycker på för att skärpa reglerna när olyckor sker.
9.Stopp för handel med vilda djur i EU
I våras kom EU-kommissionen med en handlingsplan för att bekämpa den illegala handeln med vilda djur och växter. Under de senaste åren har handeln med vilda djur och växter nått rekordnivåer, i synnerhet vad gäller utrotningshotade djur som elfenben, noshörningshorn som används i traditionell medicin, tigerskinn, exklusiva träslag och ormskinn. Jag har som ansvarig för den gröna gruppen i det rättsliga utskottet drivit på för att den olagliga handeln, där organiserade kriminella grupper ligger bakom, ska ges större tyngd. Vi behöver hårdare sanktioner för dem som åker fast och minimiregler på EU-nivå, något som nu också EU-parlamentet ställt sig bakom.
10. Främja öppenhet och fri källkod i EU
Jag har också varit initiativtagare till två pilotprojekt i EU för att främja öppen källkod, fri programvara och människors deltagande i lagstiftningen i hela EU. Totalt har över 4 miljoner euro av EU:s budget på pilotprojekt lagts på en plattform för att öka medborgares deltagande i lagstiftningen och ett arbete för att få EU:s institutioner jobba för mer och bättre öppen källkod.
Läs mer om vilka frågor jag har ställt här.
Läs skriften: Frihandel – till vilket pris?
En rad integritetskränkande lagar har drivits igenom i Sverige och EU de senaste 15 åren, däribland datalagringsdirektivet, FRA-lagen och IPRED-lagen. Samtidigt samlar företag och stater allt mer information om våra vanor, vänner och åsikter på nätet. I denna idéskrift publicerad i maj 2016 diskuteras vad det här får för konsekvenser för våra öppna samhällen och den personliga integriteten.
Läs skriften: Big data – så kartläggs våra liv
Under 2015 släpptes ”de fem presidenternas rapport”, författad av ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken. Rapporten föreslår förändringar i hur valutaunionen fungerar, med långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen. I denna skrift analyseras förslagen i ”de fem presidenternas rapport” och vad vi kan göra för att skydda icke-euroländernas inflytande och rättigheter.
Läs skriften: Euroländernas permanenta majoritet
Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 hamnade frågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller likgiltighet? I denna rapport framtagen på uppdrag av Max Andersson sammanfattar ett antal forskare på Stockholm Environment Institute forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation. De kunskaper som kommit fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier.
Läs skriften: Building bridges and changing minds: Insights from climate communication research and practice
Kommande idéskrifter och rapporter:
EU:s gruv- och mineralpolitik – Våren 2017
EU:s budget: Vem betalar? Vem spenderar? Någon som kontrollerar? – Januari 2017
Lobbyism och öppenhet i EU – Våren 2017
EU-parlamentet är en fantastisk plats att vara på om man är intresserad av politik. Det är avsevärt enklare att påverka än vad det är i riksdagen eller för den delen i Västra Götalands kommunfullmäktige. Det är också avsevärt rörigare, ibland nästan kaotiskt. Det hänger ihop med att parlamentet består av 751 ledamöter och några tusen tjänstemän och politiska sekreterare som kommer ifrån olika bakgrunder och kulturer.
I EU-parlamentet kan enskilda ledamöter verkligen göra skillnad. Det finns inga fasta majoriteter i parlamentet utan majoriteter byggs i fråga för fråga, punkt för punkt. Det här är en kort sammanfattning av de viktigaste frågorna jag jobbat med. Hittills har det blivit 60 debattartiklar, 12 frågor till kommissionen och ett hundratal ändringsförslag i det rättsliga och konstitutionella utskottet där jag är ledamot.
En viktig sak jag märkt här i parlamentet är hur stor roll det spelar när människor kontaktar sina politiker. De tusentals mejl och namnunderskrifter vi fått i arbetet med TTIP och vårt arbete för hårdare regler för lobbyism har verkligen gjort skillnad.
Max Andersson,
EU-parlamentariker (MP)
Bryssel, 13 januari 2017
* * *
Mina främsta frågor och framgångar hittils i mandatperioden:
1.Ökad öppenhet och reglering av lobbyism
Under två års tid har jag suttit i den arbetsgrupp som ansvarat för revideringen av EU-parlamentets arbetsordning. Det är ett viktigt dokument eftersom det reglerar maktbalansen i parlamentet och ska säkerställa att det politiska arbetet fungerar så smidigt som möjligt. Som ansvarig för ärendet i den gröna gruppen har jag lagt en mängd förslag för ökad öppenhet, reglerad lobbyism och stärkta etiska riktlinjer för politiker.
Den växande lobbyismen är ett av EU:s största problem. Industri-lobbyisternas dominans gör att förslag som syftar till att sätta stopp för miljöförstöring, farliga kemikalier eller klimatutsläpp ständigt urvattnas. För att minska problemen har vi föreslagit att de proffslobbyister i Bryssel som vill träffa EU-parlamentariker behöver vara registrerade i EU:s öppenhetsregister, något som nu blir verklighet efter årsskiftet.
Andra framgångar som nu blivit verklighet är ett förbud för ledamöter att ta betalda sidouppdrag som lobbyister samt att företag som vägrar att dyka upp eller svara på utfrågningar i parlamentet nu kommer att kunna straffas. Den nya arbetsordningen innebär också att parlamentets talman inte längre kommer kunna hindra den rådgivande etiska kommittén från att undersöka om en ledamot har begått brott mot de etiska reglerna eller ej. Vi har också lyckats stoppa en mängd förslag om att begränsa små politiska gruppers möjligheter att verka i EU-parlamentet.
Jag har tillsammans med den gröna partigruppen i EU-parlamentet säkrat en rad förbättringar för ökad insyn i lagstiftningsprocessen och reglering av lobbyism som kan få stor betydelse framöver. Det finns dock fortfarande mycket kvar att göra och jag kommer att jobba vidare med detta under mandatperioden.
Läs mer om mitt arbete för ökad öppenhet och reglerad lobbyism:
- Lobbyismen i EU behöver regleras hårdare
- Alliansen motverkar etiska regler för politiker och lobbyister i EU
- Upprop för mer öppenhet i EU
Under mandatperioden har jag kämpat mot flera av de kontroversiella handelsavtal som riskerar att hota miljön och klimatarbetet. Mest uppmärksammat är TTIP, avtalet mellan EU och USA. Jag har skrivit frågor till EU-kommissionen, granskat och rapporterat om avtalet via bloggen ttippen.se, opinionsbildat om avtalets risker och försökt bidra till att avtalet diskuteras även i Sverige. I EU-parlamentet har jag och mina kolleger i den gröna gruppen arbetat med att se till att farhågorna med avtalet tas på allvar. Efter en mängd förseningar, som i de flesta fall berott på den växande opinionen mot avtalet, är TTIP-förhandlingarna nu tillfälligt avbrutna. Sannolikt kommer Donald Trump och EU-kommissionen inte att kunna enas om ett avtal, men vi fortsätter att bevaka frågan.
TTIP är dock långtifrån det enda avtalet som medför risker för konsumenter, miljö och klimat. Det färdigförhandlade CETA-avtalet med Kanada liknar TTIP och kommer att röstas i EU-parlamentet i mitten av februari. Vi har aktivt arbetat för att bygga en majoritet mot avtalet i EU-parlamentet. Det mesta tyder på att omröstningen i februari kommer att bli väldigt jämn, så mycket hårt arbete återstår.
Förutom CETA väntar också avtal med exempelvis Vietnam, Singapore och Japan, samtidigt som det stora tjänsteavtalet TISA går in i slutförhandlingar. I stället för dessa avtal, som riskerar att ensidigt premiera redan stora företag på bekostnad av miljö, klimat, och konsumenter, kommer jag och den gröna gruppen framöver arbeta fram förslag på en ny handelspolitik, där handeln i stället för ett självändamål blir ett medel för att främja klimatarbetet och miljön.
Läs mer om mitt arbete med handelsavtalen:
- EU-parlamentet måste stoppa CETA-avtalet
- Hur realistiskt är TTIP, Malmström?
- TISA-avtalet får inte hota den offentliga sektorn
- www.ttippen.se – en blogg som drivs på uppdrag av Max Andersson och som följer och kritiskt granskar EU:s handelsavtal såsom TTIP och CETA.
Under mandatperioden har jag lyft frågan om skydd av den personliga integriteten inom flera områden, exempelvis vad gäller avtalet om flygdatalagring (PNR) eller ”Safe Harbour”-beslutet som reglerar överföring av personuppgifter mellan EU och USA. Den viktigaste segern för gröna gruppen under mandatperioden var när parlamentet 2016 sa ja till ett förslag om en helt ny dataskyddsförordning på EU-nivå. Detta innebär att skyddet för personuppgifter kommer att stärkas i hela EU.
Jag har också påbörjat arbetet med direktivet för elektronisk kommunikation, även kallad ”kaklagen”. För vanliga medborgare syns den mest genom alla rutor man måste kryssa i när man kommer in på en ny hemsida, men den stora stridsfrågan kommer att handla om skyddet för den personliga integriteten.
Andra framgångar var när parlamentet röstade igenom gröna gruppens förslag om att uppmana EU:s medlemsstater att lägga ner alla eventuella straffsrättsliga åtal mot Edward Snowden och förhindra att han utlämnas.
Under resterande mandatperiod kommer bland annat ett nytt förslag till upphovsrätt och ett direktiv om elektronisk integritet att sätta ytterligare fart på arbetet med integritetsfrågor.
Läs mer om mitt arbete för skydd av den personliga integriteten:
- Sverige måste riva upp lagen om datalagring
- Nu fortsätter kampen för personlig integritet
- Massövervakning är ett politiskt val
I och med Brexit-omröstningen i juni förra året har en intensiv debatt blossat upp i Europa om hur ett annat EU skulle kunna se ut och vilka förändringar som är nödvändiga för att nå dit. I dag bestämmer EU över många områden som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Som ledamot i det konstitutionella utskottet har jag lagt en mängd förslag för ett reformerat och decentraliserat EU.
Under mandatperiodens första hälft har jag arbetat med en revidering av EU:s vallag. Där har jag kämpat för att stoppa förslag om att centralisera makten i EU eller försvåra för nya och mindre partier, till exempel införande av obligatoriska procentspärrar, ett förslag som nu ser ut att falla. Jag har också arbetat med uppföljningen av EU:s ”subsidaritetsprincip” - att beslut inte ska centraliseras till EU-nivån i onödan - samt förslag till ett förändrat EU i form av fördragsändringar. Jag har under mandatperioden lagt en mängd förslag på olika nivåer för att decentralisera EU och stärka de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU, bland annat:
- Ett skydd i EU-fördraget för de länder som inte vill gå med i EMU. Sverige har inget formellt undantag och många i EU anser att Sverige kan tvingas med i valutaunionen.
- En stärkt öppenhet i EU med meddelarfrihet och en riktig offentlighetsprincip.
- Ett stopp för militariseringen av EU. Vi måste ta bort planerna på en EU-armé och en försvarsallians ur fördraget.
- EU:s så kallade miljögaranti bör skrivas om så att det i större utsträckning blir möjligt för medlemsländerna att gå före på miljöområdet och införa nya eller hårdare miljökrav än EU:s gemensamma.
- Stärka de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU.
- Bland annat har jag föreslagit att det ska införas ett så kallat grönt kort som ger nationella parlament rätten att föreslå ny lagstiftning eller göra ändringar i befintliga lagar, vilket också röstats igenom i parlamentet.
Läs mer om utvecklingen i EU och de förslag jag driver:
- Dags att EU lämnar tillbaka makt
- Euron har förvärrat kriserna i Europa
- Här är tre reformer som demokratiserar EU
- Nya EU-vallagar katastrof för demokratin
Under 2014 blev jag utsedd till EU-parlamentets ansvarige för ratificeringen av Marrakechfördraget. Fördraget gör det möjligt att sprida tillgängligt material för blinda och synskadade genom ett undantag i upphovsrätten. Kommissionens förslag har från början varit bra, och jag har försökt stärka det genom mitt arbete i rättsliga utskottet. Jag har nu, som ansvarig även för implementeringen, en bred majoritet med mig i EU-parlamentet och hoppas på att den rapport som jag lagt fram kommer att godkännas inom kort. Jag hoppas även att medlemsländerna i rådet slutar agera bromsklossar och godkänner fördraget.
Förslaget gör det möjligt för blinda och synskadade att få tillgång till böcker i tillgängliga format utan att behöva betala några extra kostnader. Detta kommer göra så att fler blinda och synskadade inom EU kommer kunna delta mer aktivt i samhället, gå utbildningar och skaffa sig ett yrke. Förslaget gör det även möjligt för blinda och synskadade att utbyta böcker utanför EU. Detta kommer att förbättra förhållanden för miljoner av människor i utvecklingsvärlden, där bristen på böcker i tillgängliga format är mycket stor.
Läs mer om mitt arbete för att förbättra tillgången på böcker för blinda:
- Släpp in de blinda
- Orimligt EU-bråk håller synskadade i boksvält
- Intervju med Max Andersson i Skånes taltidning
Jag har också engagerat mig i klimatfrågan och deltog i gröna gruppens delegation till COP22 i Marrakesh. Där valde jag att lyfta frågor om lobbyism och intressekonflikter, något som sällan diskuteras inom FN:s klimatförhandlingar. Jag har också ställt frågor till kommissionen angående den snedfördelning som råder, då majoriteten av klimat- och energikommissionärernas möten sker med fossilindustrin. Det borde vara en självklarhet att EU:s högsta företrädare i lika stor utsträckning träffar ideella organisationer och företrädare för förnyelsebara energisektorn som de i dag träffar kol- och oljeindustrin.
Jag har också tagit fram en rapport tillsammans med Stockholm Environment Institute om klimatkommunikation, och vilka lärdomar Miljöpartiet och miljörörelsen kan dra av forskningen, läs mer om rapporten nedan.
Läs mer om mitt arbete för stärkt klimatarbete:
7.Steg mot stoppad skatteflykt
Efter Luxleaks-skandalen har det blivit tydligt att flertalet stora företag ägnar sig åt aggressiv skatteplanering. Jag har lyft frågor om att täppa till hål i lagstiftningen och tvinga alla stora företag att redovisa hur mycket skatt de betalar i varje land de är verksamma. Detta är frågor vi driver i det rättsliga utskottet och kommer att göra det svårare för företag att smita från skatt framöver samt hindra nya blufföretag som kan användas för penningtvätt och skatteflykt.
Läs mer om mitt arbete för stoppad skatteflykt:
- Intervju med Max Andersson i SVD om att EU tar krafttag mot skattesmitare
- Intervju med Max Andersson i SVT om bolagens skattetrixande
Under mandatperioden har jag varit ansvarig i gröna gruppen för en rapport om oljeutvinning till havs. När det sker olyckor vid olje- och gasutvinning till havs gör detta ofta stor skada både på naturen och de människor som bor vid kusten. Jag har jobbat för tydligare regler och skärpta påföljder när sådana olyckor sker. Företag som orsakat stora olje- och gasutsläpp i havet måste kunna straffas för detta. Förslaget innehåller även införande av en fond, som finansieras av olje- och gasbolagen själva, som är till för saneringsarbete efter olyckor eller kompensering för människor som drabbas. Det är positivt att EU-parlamentet nu trycker på för att skärpa reglerna när olyckor sker.
9.Stopp för handel med vilda djur i EU
I våras kom EU-kommissionen med en handlingsplan för att bekämpa den illegala handeln med vilda djur och växter. Under de senaste åren har handeln med vilda djur och växter nått rekordnivåer, i synnerhet vad gäller utrotningshotade djur som elfenben, noshörningshorn som används i traditionell medicin, tigerskinn, exklusiva träslag och ormskinn. Jag har som ansvarig för den gröna gruppen i det rättsliga utskottet drivit på för att den olagliga handeln, där organiserade kriminella grupper ligger bakom, ska ges större tyngd. Vi behöver hårdare sanktioner för dem som åker fast och minimiregler på EU-nivå, något som nu också EU-parlamentet ställt sig bakom.
10. Främja öppenhet och fri källkod i EU
Jag har också varit initiativtagare till två pilotprojekt i EU för att främja öppen källkod, fri programvara och människors deltagande i lagstiftningen i hela EU. Totalt har över 4 miljoner euro av EU:s budget på pilotprojekt lagts på en plattform för att öka medborgares deltagande i lagstiftningen och ett arbete för att få EU:s institutioner jobba för mer och bättre öppen källkod.
Frågor till kommissionen
Jag har under mandatperioden ställt tolv frågor till kommissionen, bland annat om fossilindustrins inflytande över klimatpolitiken, om handelsavtalen TTIP och TISA, om Volkswagens utsläppsskandal och datalagringsdirektivet.Läs mer om vilka frågor jag har ställt här.
Idéskrifter och rapporter:
Flera handelsavtal som förhandlas just nu – under förkortningar som TTIP, CETA och TISA – går långt utöver vad vi brukar kalla frihandel. De skyddar och reglerar investeringar och tvingar fram grundläggande förändringar i våra nationella lagar och regler. I en idéskrift publicerad i juni 2015 diskuteras de möjliga konsekvenserna av de nya avtalen.Läs skriften: Frihandel – till vilket pris?
En rad integritetskränkande lagar har drivits igenom i Sverige och EU de senaste 15 åren, däribland datalagringsdirektivet, FRA-lagen och IPRED-lagen. Samtidigt samlar företag och stater allt mer information om våra vanor, vänner och åsikter på nätet. I denna idéskrift publicerad i maj 2016 diskuteras vad det här får för konsekvenser för våra öppna samhällen och den personliga integriteten.
Läs skriften: Big data – så kartläggs våra liv
Under 2015 släpptes ”de fem presidenternas rapport”, författad av ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken. Rapporten föreslår förändringar i hur valutaunionen fungerar, med långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen. I denna skrift analyseras förslagen i ”de fem presidenternas rapport” och vad vi kan göra för att skydda icke-euroländernas inflytande och rättigheter.
Läs skriften: Euroländernas permanenta majoritet
Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 hamnade frågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller likgiltighet? I denna rapport framtagen på uppdrag av Max Andersson sammanfattar ett antal forskare på Stockholm Environment Institute forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation. De kunskaper som kommit fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier.
Läs skriften: Building bridges and changing minds: Insights from climate communication research and practice
Kommande idéskrifter och rapporter:
EU:s gruv- och mineralpolitik – Våren 2017
EU:s budget: Vem betalar? Vem spenderar? Någon som kontrollerar? – Januari 2017
Lobbyism och öppenhet i EU – Våren 2017
02 januari 2017
72 böcker 2016
För femte året i rad så sammanfattar jag årets bokskörd. I år har jag inte möjlighet att lägga upp alla böcker för en bild, så det blir en kort beskrivning av de bästa istället.
***** Oerhört bra böcker!
Getting Things
Done, 2:a utgåvan, av David Allen – den bästa
effektivitetshandboken någonsin har uppdaterats för mobilåldern.
Tales from Rugosa
Coven, av Sarah Avery – karaktärsdriven nutidsfantasy i
Wicca-miljö.
Shoggoths in
Bloom, av Elizabeth Bear – en novellsamling fylld av juveler som
man minns länge, länge.
The Dragon
Waiting, av John M. Ford – alternativhistorisk fantasy som spänner
från renässansens Florens till Rickard IIIs hov.
Words That Work,
av Frank Luntz – en riktigt bra handbok för politisk retorik.
The Falling Woman,
av Pat Murphy – en arkeolog ser syner som visar henne var det är
bäst att gräva, men en dag börjar en av skuggorna tala och kräva
ett offer...
The Just City, av
Jo Walton – gudinnan Athena bestämmer sig för att sätta upp
Platons idealstat i verkligheten, med 300 filosofer och 10000 barn.
Hon borde ha vetat bättre!
**** Riktigt bra!
Flandry’s
Legacy, av Poul Anderson
Karen Memory, av
Elizabeth Bear
Jhereg, av Steven
Brust
A Natural History
of Dragons, av Marie Brennan
Barrayar, av Lois
McMaster Bujold
The Mountains of
Mourning, av Lois McMaster Bujold
The Vor Game, av
Lois McMaster Bujold
The Happy Return,
av C. S. Forester
Dictator, av
Robert Harris
Persian Fire, av
Tom Holland
Here Be Dragons,
av Olle Häggström
Tea With the Black
Dragon, av R. A. Macavoy
There and Back
Again, av Pat Murphy
Lady of Mazes, av
Karl Schroeder
The Euro – How a
Common Currency Threathens the Future of Europe, av Joseph Stiglitz
The Rhesus Chart,
av Charles Stross
The Annihilation
Score, av Charles Stross
Vi Blev som Dom
Andra, av Maggie Strömberg
The Philosopher Kings, Jo Walton
The Philosopher Kings, Jo Walton
What Makes This
Book So Great, av Jo Walton
The Cloud Roads,
av Martha Wells
*** Också bra!
The Goblin
Emperor, av Katherine Addison
The Tropic of
Serpents, av Marie Brennan
Voyage of the
Basilisk, av Marie Brennan
Yendi, av Steven
Brust
Teckla, av Steven
Brust
Taltos, av Steven Brust
Phoenix, av Steven
Brust
Shards of Honor,
Lois McMaster Bujold
The Warrior’s
Apprentice, av Lois McMaster Bujold
Downbelow Station,
av C. J. Cherryh
The European
Parliament, av Richard Corbett et al
EU-critical
Handbook, av Anthony Coughlan
Post-Democracy, av
Colin Crouch
A Scanner Darkly,
av Philip K Dick
Härskarteknik, av
Elaine Eksvärd
Snacka Snyggt, av
Elaine Eksvärd
Lieutenant
Hornblower, av C. S. Forester
A Ship of the
Line, av C. S. Forester
Flying Colours, av
C. S. Forester
The Commodore, av
C. S. Forester
The Fifth Season,
av N. K. Jemisin
How to Be a Star
at Work, av Robert E Kelley
What If?, av
Randall Munroe
Blood of Tyrants,
av Naomi Novik
League of Dragons,
av Naomi Novik
Who Am I?, av
Steven Reiss
Harry Potter and
the Prisoner of Azkaban, av J. K. Rowling
The Feast of St
Dionysus, av Robert Silverberg
The Serpent Sea,
av Martha Wells
The Siren Depths,
av Martha Wells
Stories of the
Raksura I, Martha Wells
Stories of the
Raksura II, av Martha Wells
** Helt OK
In the Labyrinth
of Drakes, av Marie Brennan
Athyra, av Steven
Brust
Mr Midshipman
Hornblower, av C. S. Forester
Neuroledarskap, av
Katarina Gospic och Stefan Falk
The Prisoner of
Zenda, av Anthony Hope
Shades of Milk and
Honey, av Mary Robinette Kowal
The All New Don’t
Think of an Elephant, av George Lakoff
Antony and
Cleopatra, av Colleen McCullough
Language
Intelligence, av Joe Romm
Ditt Personliga
Varumärke, av Isabel Werner Runebjörk
Så Vinner Du
Kommunikationskriget, av Per Schlingman
* Nja...
Earthchild,
av Doris Piserchia
Som tidigare år använder jag mig av mitt personliga pseudorelativa betygssystem där allt från 2 stjärnor och upp är rekommenderat.
04 december 2016
"Försvara inte kol- och oljebolagens lobbyism"
Jag har en slutreplik i GP om varför vi borde hålla fossilföretagens lobbyister borta från de internationella klimatförhandlingarna.
* * *
En nyckelroll
Vi håller med om att dialogen med näringslivet måste fördjupas. Den förnyelsebara energisektorn spelar en nyckelroll i att nå klimatmålen. Men det är en helt annan sak att tillåta världens största olje- och kolbolag att finansiera såväl som vara väl representerade vid klimattoppmötena. De har direkta ekonomiska intressen att fortsätta ta upp olja, gas och kol. Fossilindustrin driver kampanjer för att förneka bevis, försena klimatåtgärder och skapa osäkerhet om forskningsläget.
Uppenbar intressekonflikt
Som Goldmann själv skriver behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Det finns en uppenbar intressekonflikt här och därför bör dessa multinationella bolag inte närvara vid klimatförhandlingarna. Företagen, i synnerhet fossilföretagen, har en privilegierad tillgång till våra politiker. Därför har jag under COP22 tillsammans med flera miljöorganisationer drivit en kampanj med över en halv miljon undertecknare, för att hålla fossilindustrin borta från klimatförhandlingarna.
Det finns mer information om kampanjen ”Kick big polluters out of climate policy” om Goldmann önskar sätta sig in i problematiken.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
* * *
Försvara inte kol- och oljebolagens lobbyism
Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, försvarar världens största kol- och oljebolags närvaro under klimatförhandlingarna i en replik på min artikel om klimatlobbyism.Goldmann verkar omedveten om att fossilindustrin faktiskt är närvarande under förhandlingarna. Det finns exempel där fossilindustrin till och med ingått i nationella delegationer, som när Shell förhandlade för Nigeria under COP16. På årets klimatförhandlingar COP22 kastade man ut alla observatörer från ett möte om marknadsmekanismer för att fossilindustrin var närvarande och kartlade ländernas förhandlingspositioner. Fossilindustrin anordnar också kampanjer, seminarier och pratar med ministrar i korridorer och fikarum.En nyckelroll
Vi håller med om att dialogen med näringslivet måste fördjupas. Den förnyelsebara energisektorn spelar en nyckelroll i att nå klimatmålen. Men det är en helt annan sak att tillåta världens största olje- och kolbolag att finansiera såväl som vara väl representerade vid klimattoppmötena. De har direkta ekonomiska intressen att fortsätta ta upp olja, gas och kol. Fossilindustrin driver kampanjer för att förneka bevis, försena klimatåtgärder och skapa osäkerhet om forskningsläget.
Uppenbar intressekonflikt
Som Goldmann själv skriver behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Det finns en uppenbar intressekonflikt här och därför bör dessa multinationella bolag inte närvara vid klimatförhandlingarna. Företagen, i synnerhet fossilföretagen, har en privilegierad tillgång till våra politiker. Därför har jag under COP22 tillsammans med flera miljöorganisationer drivit en kampanj med över en halv miljon undertecknare, för att hålla fossilindustrin borta från klimatförhandlingarna.
Det finns mer information om kampanjen ”Kick big polluters out of climate policy” om Goldmann önskar sätta sig in i problematiken.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
29 november 2016
"Vi fortsätter, vi kämpar på, vi ska lösa klimatkrisen” - COP22 i Marrakech
Världens
länder signalerade på COP22 att vi inte kan vänta med att lösa
klimatproblemen, vi måste agera nu oavsett om USA är med på
tåget i dag, eller om de väntar i 4 år. Flera viktiga länder som
Kina och Indien poängterade att Parisavtalet gäller och att de
kommer att fortsätta med sin omställning oberoende av hur USA
agerar framöver.
Bland
det viktigaste jag tar med mig från Marrakech är just att
Parisavtalet står fast. Nu är det viktigt att EU går före i
omställningen och tar på sig ledartröjan. Exempelvis genom att
slopa överskottet på utsläppsrätter inom EU:s system för handel
med utsläppsrätter (ETS); sluta subventionera fossila bränslen;
underlätta för förnyelsebart; och försätta arbetet mot en
Energiunion. EU:s medlemsländer bör alla ratificera Parisavtalet
och revidera sina nationella bidrag till utsläppsminskningar, NDC,
(Nationally Determined Contribution) så att de är i linje med 1,5
graders-målet.
Under
COP22 låg mycket fokus på den ”facilitativa dialogen”. Den
facilitativa dialogen är viktig för att följa upp och kartlägga
utsläppsminskningarna, och återkoppla till ländernas NDC så
att de är i linje med forskningen. Vi som representerade den gröna
partigruppen i EU-parlamentet, liksom civilsamhället i stort tryckte
på för skrivningar om att länderna skulle arbeta med ”ökade
ambitioner” vid nästa tillfälle år 2018, vilket tyvärr inte kom
med. EU har uttryckt att de ser år 2023 som lämplig tidpunkt att
revidera och utveckla sina mål för utsläppsminskningar. Om vi
utgår från att vi bara har några år kvar innan världen behöver
ha gått över till nollutsläpp, är höjda ambitioner först år
2023 alldeles för sent.
År
2018 är ett viktigt år inte bara på grund av den facilitativa
dialogen som då kommer att hållas igen, men även för att FN:s
klimatpanel IPCC då kommer ut med sin rapport om vad som krävs för
att vi ska klara av att hålla den genomsnittliga temperaturhöjningen
till 1,5 grader.
Anpassningsfonden
var också något som diskuterades mycket. Fonden skulle upphöra år
2020 då den låg under Kyoto-protokollet. Under COP22 sattes målet
att fylla fonden med 80 miljoner dollar. Det uppfylldes tack vare
framför allt Sverige, Tyskland, Belgien och Italien. Det beslutades
också att Anpassningsfonden i fortsättningen kommer att gälla
under Parisavtalet, och lever vidare även efter år 2020.
Det
pratades lite om den Gröna Klimatfonden. Men den har nu
godkänt finansiering till två förslag på Nationella
Anpassningsplaner, för Liberia och Nepal. Detta är viktigt, då
fonden nu äntligen blir operationell. Fonden är på väg att
ge 2,5 miljarder dollar till olika projekt.
.
Under
ett COP sker saker hela tiden, samtidigt och parallellt. Utöver de
faktiska förhandlingarna presenterades flera initiativ, som ”2050
Pathways Platform”. Det är en ny plattform för erfarenhets-
och kunskapsutbyte om hur länder kan nå nollutsläpp till 2050.
Ett
annat positivt besked var att Climate Vulnerable Forum, en
sammansättning av särskilt utsatta länder som har gått ihop för
att tillsammans höja sina klimatåtgärder. Under COP22 lovade dessa
48 länder att ha gått över till 100 procent förnyelsebart år
2050.
COP 22 tog de första steg för att operationalisera plattformen
för urfolk som etablerades i Paris förra året. Plattformen
beskrivs som nyskapande och en seger för urfolk världen över. När
den blivit aktiv kommer den att öppna för erfarenhetsutbyte och god
praxis gällande utsläppsminskningar och anpassning.
Femton
år efter det första beslutet om kvinnor och genus under UNFCCC,
beslutades i Marrakech att gå vidare med ett utökat arbetsprogram
som inkluderar civilsamhället, näringsliv, och andra.
Under
COP 22 är även fossilindustrin på plats och försöker påverka
förhandlingarna som observatörer, eller delar av ländernas
delegationer, och de sponsrar också förhandlingarna. Vi behöver
prata mer öppet om hur detta påverkar utkomsten av förhandlingarna
och världens klimatambitioner. Därför valde jag, tillsammans med
miljöorganisationer från hela världen, att också att lyfta frågan
om lobbyism och intressekonflikter under COP22. Det är inget fel med
lobbyism i sig, men de allra flesta är betalda av
storföretagsintressen. Det här snedvrider de politiska besluten.
Det gör det i EU-parlamentet, och det gör det också inom FN:s
klimatförhandlingar.
Under
COP22 hade arbetet med att revidera de nationellt bestämda målen
för utsläppsminskningar kunnat gå bättre. Som det ser ut nu har
alla siktet inställt på år 2018, men vi behöver höja våra
ambitioner NU, och oavsett så måste revideringen år 2018 också
förberedas.
De
löften om utsläppsminskningar som länderna hittills har
gett är inte tillräckliga om vi ska kunna hålla
klimatförändringarna på en acceptabel nivå. En ny prognos från
FN:s miljöprogram UNEP visar att planerna ger en uppvärmning på
2,9-3,4 grader. Samtidigt är Arktis idag 20
grader varmare än normalt. De fossila bränslena från kol, gas
och olja behöver stanna i marken om vi ska ha någon chans att hålla
oss inom de gränser för vad planeten tål. Det handlar om minst
60-80 procent av kol, gas, och olja som inte får grävas upp. För
att reglera detta krävs modiga politiska beslut som kan stå emot
kortsiktiga vinstintressen och istället arbeta för en långsiktigt
hållbar ekonomi och planet. På plats i Marrakech fortsatte
aktivister och politiker att driva detta. Jag är glad att under mitt
seminarium om ”Keep it in the Ground” ha fått möta så många
eldsjälar som varje dag för sin lokala kamp för detta.
Arbetet
fortsätter. Redan i maj 2017 ska länderna fortsätta att diskutera
vad som behöver ske innan år 2020 då Parisavtalet börjar gälla.
Under tiden arbetar vi vidare med att snabba på klimatarbetet. Det
är bra att Sverige bidrar med stora summor klimatfinansiering
globalt, liksom en historisk miljöbudget på hemmaplan. Det är en
klar framgång för Miljöpartiet.
Men
fler behöver bidra till omställningen. I dag blockeras många
beslut i EU av konservativa politiska grupper i EU-parlamentet, och
av medlemsländer som fortfarande har stora delar av sin ekonomi
kopplad till fossila bränslen. Det är inte acceptabelt att vi som
rika länder håller tillbaka när världen tillsammans måste ställa
om för att lösa klimatkrisen. Vi behöver både globala avtal om
hur världen ska jobba tillsammans med klimatförändringarna, men i
grund och botten måste man också göra något själv. I Sverige
behöver vi göra en ordentlig energiomställning, och satsa på sol-
och vindkraft.
EU
måste leva upp till vad de lovar. I veckan släppte europeiska
revisionsrätten (ECA) en ny rapport
om Klimatåtgärder i EU:s budget. Det finns en allvarlig risk för
att EU:s mål att lägga minst var femte euro av EU-budgeten på
klimatåtgärder mellan 2014–2020 inte kommer att uppnås. Om EU
vill vara en global ledare genom klimatkrisen behöver både
kommissionen och medlemsländerna frångå ”business
as usual” och se till vi på riktigt går från ord till handling i
klimatfrågan.
COP22
i Marrakech var ett steg på vägen. Men det kommer inte att räcka
med internationella toppmöten, det behövs handlingar i
verkligheten. Jag hoppas se fler engagera sig för klimatet, det är
något vi måste lösa tillsammans. Vi är den sista generationen som
kan lösa klimatkrisen.
För
ytterligare resultat av COP22, se
http://newsroom.unfccc.int/unfccc-newsroom/nations-take-forward-global-climate-action-at-2016-un-climate-conference/
Greens/EFA
video från klimatmarschen
25 november 2016
"CETA är inte ett frihandelsavtal"
Jag replikerade Gunnar Hökmark om CETA i Jönköpingsposten den 25 november 2016.
(Ej på nätet.)
* * *
Det tåls att upprepas att CETA inte är ett frihandelsavtal. Hade avtalet i första hand handlat om klassisk frihandel i form av sänkta tullar hade det närmast varit helt okontroversiellt. Nu handlar CETA dock snarare om regelsamarbete och investeringsskydd, och därmed inte minst om hur företag ges möjligheten att utanför nationella domstolar stämma länder som lagstiftar till skydd för människor och miljö, om företaget upplever att lagstiftningen påverkat värdet av dess investeringar. I oktober skrev över 100 professorer i juridik och internationell rätt under ett upprop som poängterade vilket hot detta faktiskt utgör mot vår praktiska förmåga att stärka skyddet för klimat, folkhälsa och miljö i framtiden.
Medan riskerna med CETA är högst verkliga är de stora effekter för välstånd och jobb som Hökmark talar om snarare rena fantasier. De mest optimistiska prognoserna för CETA spekulerar i en permanent nivåhöjning av BNP för EU:s del på så lite som 0,03 %, och då bygger denna prognos på uträkningsmodeller som i tidigare studier överskattat effekterna av liknande avtal. Rörande sysselsättning finns det inte några trovärdiga siffror på att avtalet skulle skapa ett enda jobb. Tvärtom menar en studie från EU-parlamentets utredningsenhet att det troliga effekterna på antalet jobb av den här typen av avtal är högst marginella.
Hökmark försöker även i sin artikel klumpa ihop extremhögern med oss miljöpartister. Det är varken korrekt eller särskilt klädsamt. Miljöpartiets motstånd mot CETA-avtalet har nämligen inget alls med protektionism eller handelsmotstånd att göra. Tvärtom; Miljöpartiet är positivt inställda till handel, men handelspolitik är inte en fråga om ”för eller emot ”. Frågan är i stället: Hur ska handeln se ut? De risker CETA medför är inte godtagbara, och motsvarar inte alls den typ av fri och rättvis handel som vi miljöpartister vill se.
Att i dessa tider av klimathot, miljöproblem och växande socioekonomiska klyftor ge företag möjlighet att stämma oss utanför nationella domstolar just för politiska åtgärder som försöker lösa problemen är inte rimligt. Framför allt inte med tanke på att priset i bästa fall är några ynka tiondels promille tillväxt. Det borde även Gunnar Hökmark inse.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
(Ej på nätet.)
* * *
REPLIK: CETA är inte ett frihandelsavtal
I en artikel i JP (9/11) påstår Gunnar Hökmark (M) att Miljöpartiet motarbetar välstånd då vi i EU-parlamentet säger nej till det planerade CETA-avtalet. Till skillnad från Hökmark applåderar vi inte bara för att vi hör ordet frihandel, utan granskar också vad avtalet faktiskt innebär - CETA medför nämligen omfattande risker för miljö, klimat och folkhälsa, risker som måste ställas mot att avtalets eventuella ekonomiska fördelar är små, om några.Det tåls att upprepas att CETA inte är ett frihandelsavtal. Hade avtalet i första hand handlat om klassisk frihandel i form av sänkta tullar hade det närmast varit helt okontroversiellt. Nu handlar CETA dock snarare om regelsamarbete och investeringsskydd, och därmed inte minst om hur företag ges möjligheten att utanför nationella domstolar stämma länder som lagstiftar till skydd för människor och miljö, om företaget upplever att lagstiftningen påverkat värdet av dess investeringar. I oktober skrev över 100 professorer i juridik och internationell rätt under ett upprop som poängterade vilket hot detta faktiskt utgör mot vår praktiska förmåga att stärka skyddet för klimat, folkhälsa och miljö i framtiden.
Medan riskerna med CETA är högst verkliga är de stora effekter för välstånd och jobb som Hökmark talar om snarare rena fantasier. De mest optimistiska prognoserna för CETA spekulerar i en permanent nivåhöjning av BNP för EU:s del på så lite som 0,03 %, och då bygger denna prognos på uträkningsmodeller som i tidigare studier överskattat effekterna av liknande avtal. Rörande sysselsättning finns det inte några trovärdiga siffror på att avtalet skulle skapa ett enda jobb. Tvärtom menar en studie från EU-parlamentets utredningsenhet att det troliga effekterna på antalet jobb av den här typen av avtal är högst marginella.
Hökmark försöker även i sin artikel klumpa ihop extremhögern med oss miljöpartister. Det är varken korrekt eller särskilt klädsamt. Miljöpartiets motstånd mot CETA-avtalet har nämligen inget alls med protektionism eller handelsmotstånd att göra. Tvärtom; Miljöpartiet är positivt inställda till handel, men handelspolitik är inte en fråga om ”för eller emot ”. Frågan är i stället: Hur ska handeln se ut? De risker CETA medför är inte godtagbara, och motsvarar inte alls den typ av fri och rättvis handel som vi miljöpartister vill se.
Att i dessa tider av klimathot, miljöproblem och växande socioekonomiska klyftor ge företag möjlighet att stämma oss utanför nationella domstolar just för politiska åtgärder som försöker lösa problemen är inte rimligt. Framför allt inte med tanke på att priset i bästa fall är några ynka tiondels promille tillväxt. Det borde även Gunnar Hökmark inse.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
21 november 2016
"EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet"
Jag skriver i ETC om CETA.
* * *
EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet
Ceta-avtalet har nu godkänts av EU:s ministerråd. Men varken den belgiska överenskommelsen eller det nya tolkningsinstrumentet har löst grundproblemen med Ceta, och därför måste EU-parlamentet nu stoppa avtalet. Riskerna för miljö, klimat och konsumenter är för stora.
Det kontroversiella investeringsavtalet mellan EU och Kanada såg länge ut att kunna stoppas av Vallonien, en region i Belgien. Under förra månadens medierapportering framställdes Vallonien som en pytteregion i Belgien som ensamma och av oklara skäl gjort sitt bästa för att stoppa Ceta.
Det har väldigt lite med verkligheten att göra. Valloniens parlament försökte stoppa avtalet för att de ser högst reella risker med hur avtalet kan påverka deras medborgare, farhågor som delas av såväl forskare, miljöorganisationer som fackliga organisationer på båda sidor Atlanten. Lika reella som de farhågorna är för vallonerna och Belgien, lika verkliga är de för EU och Sverige.
Anledningen till att Vallonien satte käppar i hjulet för Ceta är att regionen har tagit avtalet på allvar. Inget nationellt parlament har debatterat frågan i lika stor utsträckning. Redan i våras antog det vallonska parlamentet en resolution som kräver att EU-domstolen granskar avtalet samt att tvistlösningsmekanismen ICS överges. Först en vecka innan avtalet var tänkt att undertecknas insåg EU att vallonerna faktiskt menade allvar.
Efter flera dagars försening kunde en uppgörelse nås, där förutom specifika garantier till de regionala parlamenten bland annat ett tolkningsinstrument antogs för att minska riskerna med avtalet. Ett flertal internationella experter har dock redan pekat på att instrumentet som EU-kommissionen och Kanada presenterat inte på något avgörande sätt löser problemen med Ceta.
Den breda koalitionen av vallonska politiker, där bland annat socialdemokrater, kristdemokrater och de gröna framfört starka tvivel mot Ceta är långt ifrån ensamma. I både Europa och Kanada har miljö-, konsument- och fackliga organisationer hyllat det regionala parlamentet för att de försökte stoppa avtalet. Tio kanadensiska professorer tillika experter i internationell rätt menar att det vallonska parlamentet gjorde helt rätt, då de reformer av investeringsskyddet som föreslagits i avtalet är uppenbart undermåliga. Ceta kan enligt professorerna underminera demokratiskt beslutsfattande genom de expansiva rättigheter som tilldelas utländska investerare. Wolfgang Münchau, redaktör på Financial Times, applåderade även han beslutet i en uppmärksammad krönika.
Det är hög tid att tala om vad kritiken faktiskt går ut på. Ceta innehåller ett omfattande investeringsskydd, med ett liknande innehåll som de avtal som gett upphov till stämningar mot stater som lagstiftat till skydd för miljö och klimat. Det försvårar möjligheten att återta misslyckade avregleringar i offentlig kontroll, något som är extra allvarligt för Sverige som redan har genomfört en omfattande avreglering av känsliga offentliga tjänster såsom post, järnväg och välfärd.
I ett yttrande nyligen menade över 100 professorer i juridik och internationell rätt att investeringsskyddet i Ceta ger ekonomiska särintressen ökad makt på bekostnad av allmänintresset och kan på grund av de potentiellt omfattande skadeståndskraven leda till en nedkylningseffekt på lagstiftning till skydd för människor och miljö.
Med Ceta riskerar det, enligt professorerna, att bli för dyrt för stater som Sverige att lagstifta till skydd för allmänintresset.
Vi lever i en tid där accelererande ekonomiska klyftor sliter isär samhället, där ekosystem och arter hotas och där klimatförändringarna bara ökar. Det är en tid där vi behöver vårt politiska manöverutrymme, där vi snabbt behöver kunna agera och i god demokratisk ordning genomföra omfattande politiska förändringar av samhället. Att i det läget, via avtal som Ceta, utsätta oss för risken att stämmas på miljarder av utländska investerare kan få en förödande effekt på vår förmåga att gå före med lagstiftning till skydd för djur, natur och folkhälsa.
Visst behöver vi handelsavtal, men vi behöver progressiva handelsavtal där handel och investeringar blir ett medel för att bekämpa klimatförändringen, inte ett medel för att motverka samma arbete.
Det är beklagligt att många svenska beslutsfattare inte verkar ha läst avtalet utan lever kvar med en bild av vad Ceta kunnat vara snarare än vad det är. Problemet med Ceta är inte att det är ett avtal med Kanada. Problemet är att det är ett dåligt avtal – ett avtal som riskerar att försämra våra möjligheter att stärka skyddet för miljö, klimat och konsumenter i framtiden. Därför är det nu av högsta vikt att EU-parlamentet stoppar avtalet.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
* * *
EU-parlamentet måste stoppa Ceta-avtalet
Ceta-avtalet har nu godkänts av EU:s ministerråd. Men varken den belgiska överenskommelsen eller det nya tolkningsinstrumentet har löst grundproblemen med Ceta, och därför måste EU-parlamentet nu stoppa avtalet. Riskerna för miljö, klimat och konsumenter är för stora.
Det kontroversiella investeringsavtalet mellan EU och Kanada såg länge ut att kunna stoppas av Vallonien, en region i Belgien. Under förra månadens medierapportering framställdes Vallonien som en pytteregion i Belgien som ensamma och av oklara skäl gjort sitt bästa för att stoppa Ceta.
Det har väldigt lite med verkligheten att göra. Valloniens parlament försökte stoppa avtalet för att de ser högst reella risker med hur avtalet kan påverka deras medborgare, farhågor som delas av såväl forskare, miljöorganisationer som fackliga organisationer på båda sidor Atlanten. Lika reella som de farhågorna är för vallonerna och Belgien, lika verkliga är de för EU och Sverige.
Anledningen till att Vallonien satte käppar i hjulet för Ceta är att regionen har tagit avtalet på allvar. Inget nationellt parlament har debatterat frågan i lika stor utsträckning. Redan i våras antog det vallonska parlamentet en resolution som kräver att EU-domstolen granskar avtalet samt att tvistlösningsmekanismen ICS överges. Först en vecka innan avtalet var tänkt att undertecknas insåg EU att vallonerna faktiskt menade allvar.
Efter flera dagars försening kunde en uppgörelse nås, där förutom specifika garantier till de regionala parlamenten bland annat ett tolkningsinstrument antogs för att minska riskerna med avtalet. Ett flertal internationella experter har dock redan pekat på att instrumentet som EU-kommissionen och Kanada presenterat inte på något avgörande sätt löser problemen med Ceta.
Den breda koalitionen av vallonska politiker, där bland annat socialdemokrater, kristdemokrater och de gröna framfört starka tvivel mot Ceta är långt ifrån ensamma. I både Europa och Kanada har miljö-, konsument- och fackliga organisationer hyllat det regionala parlamentet för att de försökte stoppa avtalet. Tio kanadensiska professorer tillika experter i internationell rätt menar att det vallonska parlamentet gjorde helt rätt, då de reformer av investeringsskyddet som föreslagits i avtalet är uppenbart undermåliga. Ceta kan enligt professorerna underminera demokratiskt beslutsfattande genom de expansiva rättigheter som tilldelas utländska investerare. Wolfgang Münchau, redaktör på Financial Times, applåderade även han beslutet i en uppmärksammad krönika.
Det är hög tid att tala om vad kritiken faktiskt går ut på. Ceta innehåller ett omfattande investeringsskydd, med ett liknande innehåll som de avtal som gett upphov till stämningar mot stater som lagstiftat till skydd för miljö och klimat. Det försvårar möjligheten att återta misslyckade avregleringar i offentlig kontroll, något som är extra allvarligt för Sverige som redan har genomfört en omfattande avreglering av känsliga offentliga tjänster såsom post, järnväg och välfärd.
I ett yttrande nyligen menade över 100 professorer i juridik och internationell rätt att investeringsskyddet i Ceta ger ekonomiska särintressen ökad makt på bekostnad av allmänintresset och kan på grund av de potentiellt omfattande skadeståndskraven leda till en nedkylningseffekt på lagstiftning till skydd för människor och miljö.
Med Ceta riskerar det, enligt professorerna, att bli för dyrt för stater som Sverige att lagstifta till skydd för allmänintresset.
Vi lever i en tid där accelererande ekonomiska klyftor sliter isär samhället, där ekosystem och arter hotas och där klimatförändringarna bara ökar. Det är en tid där vi behöver vårt politiska manöverutrymme, där vi snabbt behöver kunna agera och i god demokratisk ordning genomföra omfattande politiska förändringar av samhället. Att i det läget, via avtal som Ceta, utsätta oss för risken att stämmas på miljarder av utländska investerare kan få en förödande effekt på vår förmåga att gå före med lagstiftning till skydd för djur, natur och folkhälsa.
Visst behöver vi handelsavtal, men vi behöver progressiva handelsavtal där handel och investeringar blir ett medel för att bekämpa klimatförändringen, inte ett medel för att motverka samma arbete.
Det är beklagligt att många svenska beslutsfattare inte verkar ha läst avtalet utan lever kvar med en bild av vad Ceta kunnat vara snarare än vad det är. Problemet med Ceta är inte att det är ett avtal med Kanada. Problemet är att det är ett dåligt avtal – ett avtal som riskerar att försämra våra möjligheter att stärka skyddet för miljö, klimat och konsumenter i framtiden. Därför är det nu av högsta vikt att EU-parlamentet stoppar avtalet.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
18 november 2016
"Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet"
Jag skriver i GP om hur vi motverkar fossilindustrins lobbyism.
* * *
Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet
Varför ska vi gång efter gång tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik? Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna, skriver Max Andersson (MP).
*
Just nu samlas världens ledare på klimattoppmötet COP22 i Marrakech för att bena ut detaljerna för hur världens länder ska kunna leva upp till klimatlöftena i Parisavtalet. Men de är inte ensamma – fossilindustrin är liksom vid tidigare klimattoppmöten överrepresenterade under förhandlingarna. Bland andra närvarar några av världens största olje- och gasbolag såsom Shell, Chevron, BP och Exxon. Det är inte rimligt att dessa företag kan utöva så stor påverkan på klimatpolitiken. Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna.
Subventionerar fossilindustrin
Signerandet av Parisavtalet sågs av världens politiska ledare och företagsledare som en historisk seger och vändpunkt i klimatpolitiken. Med tanke på resultatet i det amerikanska presidentvalet var det otroligt viktigt att vi även hann ratificera avtalet under Barack Obamas tid vid makten och att det nu har trätt i kraft. Men trots klimatlöftena fortsätter EU i många avseenden agera som om avtalet inte fanns, med icke-bindande mål, en misslyckad handel med utsläppsrätter och de europeiska regeringarnas fortsatta subventioner till fossilindustrin.
En av anledningarna till detta är att man har låtit fossilindustrin vara med i utformandet av klimatpolitiken – precis samma företag som bär det största ansvaret för de globala utsläppen. Vid det senaste klimattoppmötet i Paris stod företag med stora intressen i olja och kol för omkring 20 procent av kostnaderna för klimatmötet. När lobbyismen tillåts komma så nära beslutsfattarna är det inte konstigt att klimatpolitiken formas efter starka näringslivsintressen snarare än efter människors och miljöns behov.
EU:s egen klimatkommissionär, Miguel Arias Cañete, har tidigare varit ordförande för två oljebolag och hans familj är fortfarande huvudägare i bolagen. En nyligen publicerad studie från öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory visar att Cañete har haft fem gånger så många möten med gas- och oljeindustrin som med den förnyelsebara energisektorn sedan COP21 i Paris förra året. Under denna tid har Cañete även uttalat sig för att EU bör använda den dyra och experimentella metoden för koldioxidlagring för att EU även fortsättningsvis ska kunna bränna kol.
Inget EU ägnar sig åt i dag
Om EU och världens ledare är seriösa med att nå klimatmålen i Parisavtalet behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Detta innebär att inga nya projekt för att ta upp fossila bränslen får påbörjas samtidigt som vi måste stänga ned befintlig verksamhet, vilket inte är något som EU ägnar sig åt i dag.
Det är inget nytt att både EU:s klimatkommissionär och energikommissionär har nära förbindelser med fossilindustrin. Redan det första året efter att de tillträtt fick de kritik för att över 80 procent av deras möten skedde med företrädare från näringslivet, medan endast 12 procent av möten var med civilsamhället. Inför COP22 har jag därför ställt en fråga till kommissionen om hur detta påverkar EU:s klimatpolitik.
Problem med kraftig lobbyism vid internationella förhandlingar är ingenting nytt. När FN:s världshälsoorganisation (WHO) år 2005 förhandlade fram ett internationellt avtal om tobakskontroll insåg världens ledare att det var omöjligt att agera i allmänhetens intresse så länge tobaksindustrin hade tillgång till förhandlingarna. Man beslöt därför att utesluta företagen från dessa möten för att skydda beslutsfattandet eftersom det finns en uppenbar intressekonflikt. Varför ska vi då tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik?
Under COP22 kommer jag tillsammans med företrädare från civilsamhället att lyfta problematiken med näringslivets lobbyism och intressekonflikter. Det är inte rimligt att de bolag som tjänar miljarder på verksamheter som bidrar till att förstöra vårt klimat och vår miljö har större möjligheter att påverka politiken än de människor och de samhällen som drabbas. Vill vi nå framgång i klimatpolitiken måste fossilindustrin hållas borta från beslutsfattandet.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
* * *
Oljelobbyn ska inte få påverka klimatavtalet
Varför ska vi gång efter gång tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik? Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna, skriver Max Andersson (MP).
*
Just nu samlas världens ledare på klimattoppmötet COP22 i Marrakech för att bena ut detaljerna för hur världens länder ska kunna leva upp till klimatlöftena i Parisavtalet. Men de är inte ensamma – fossilindustrin är liksom vid tidigare klimattoppmöten överrepresenterade under förhandlingarna. Bland andra närvarar några av världens största olje- och gasbolag såsom Shell, Chevron, BP och Exxon. Det är inte rimligt att dessa företag kan utöva så stor påverkan på klimatpolitiken. Det är dags att vi sparkar ut klimatbovarna från förhandlingarna.
Subventionerar fossilindustrin
Signerandet av Parisavtalet sågs av världens politiska ledare och företagsledare som en historisk seger och vändpunkt i klimatpolitiken. Med tanke på resultatet i det amerikanska presidentvalet var det otroligt viktigt att vi även hann ratificera avtalet under Barack Obamas tid vid makten och att det nu har trätt i kraft. Men trots klimatlöftena fortsätter EU i många avseenden agera som om avtalet inte fanns, med icke-bindande mål, en misslyckad handel med utsläppsrätter och de europeiska regeringarnas fortsatta subventioner till fossilindustrin.
En av anledningarna till detta är att man har låtit fossilindustrin vara med i utformandet av klimatpolitiken – precis samma företag som bär det största ansvaret för de globala utsläppen. Vid det senaste klimattoppmötet i Paris stod företag med stora intressen i olja och kol för omkring 20 procent av kostnaderna för klimatmötet. När lobbyismen tillåts komma så nära beslutsfattarna är det inte konstigt att klimatpolitiken formas efter starka näringslivsintressen snarare än efter människors och miljöns behov.
EU:s egen klimatkommissionär, Miguel Arias Cañete, har tidigare varit ordförande för två oljebolag och hans familj är fortfarande huvudägare i bolagen. En nyligen publicerad studie från öppenhetsorganisationen Corporate Europe Observatory visar att Cañete har haft fem gånger så många möten med gas- och oljeindustrin som med den förnyelsebara energisektorn sedan COP21 i Paris förra året. Under denna tid har Cañete även uttalat sig för att EU bör använda den dyra och experimentella metoden för koldioxidlagring för att EU även fortsättningsvis ska kunna bränna kol.
Inget EU ägnar sig åt i dag
Om EU och världens ledare är seriösa med att nå klimatmålen i Parisavtalet behöver 60-80 procent av världens fossilresurser stanna i marken. Detta innebär att inga nya projekt för att ta upp fossila bränslen får påbörjas samtidigt som vi måste stänga ned befintlig verksamhet, vilket inte är något som EU ägnar sig åt i dag.
Det är inget nytt att både EU:s klimatkommissionär och energikommissionär har nära förbindelser med fossilindustrin. Redan det första året efter att de tillträtt fick de kritik för att över 80 procent av deras möten skedde med företrädare från näringslivet, medan endast 12 procent av möten var med civilsamhället. Inför COP22 har jag därför ställt en fråga till kommissionen om hur detta påverkar EU:s klimatpolitik.
Problem med kraftig lobbyism vid internationella förhandlingar är ingenting nytt. När FN:s världshälsoorganisation (WHO) år 2005 förhandlade fram ett internationellt avtal om tobakskontroll insåg världens ledare att det var omöjligt att agera i allmänhetens intresse så länge tobaksindustrin hade tillgång till förhandlingarna. Man beslöt därför att utesluta företagen från dessa möten för att skydda beslutsfattandet eftersom det finns en uppenbar intressekonflikt. Varför ska vi då tillåta världens största olje- eller gasbolag vid förhandlingsbordet när vi formar vår klimatpolitik?
Under COP22 kommer jag tillsammans med företrädare från civilsamhället att lyfta problematiken med näringslivets lobbyism och intressekonflikter. Det är inte rimligt att de bolag som tjänar miljarder på verksamheter som bidrar till att förstöra vårt klimat och vår miljö har större möjligheter att påverka politiken än de människor och de samhällen som drabbas. Vill vi nå framgång i klimatpolitiken måste fossilindustrin hållas borta från beslutsfattandet.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
16 november 2016
”Dags att EU lämnar tillbaka makt”
Jag skriver i Dagens Samhälle om hur EU bör förändras.
* * *
”Dags att EU lämnar tillbaka makt”
EU-krisen kan varken mötas med ännu mer makt till EU eller med stängda gränser. Brexit borde vara en signal för att demokratisera EU och ge tillbaka makt till länder och regioner. Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter, men det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa.
Just nu diskuterar EU-parlamentet en rapport med förslag om fördragsändringar, namngiven efter Guy Verhofstadt, ledare för den liberala gruppen. Rapporten blundar fullständigt för den skepsis mot EU-projektet som sveper över kontinenten och som tagit sitt tydligaste uttryck i Brexit. I stället för eftertanke och självkritik föreslår den ytterligare steg på den inslagna vägen med mer makt åt EU. Rapporten föreslår att EU får en utrikesminister, finansminister, fler majoritetsbeslut, utökat försvarssamarbete, en bankunion och mycket annat.
Jag har inför omröstningen om rapporten i december lagt en rad förslag i en helt annan riktning. Jag föreslår bland annat att den nationella beslutsrätten ska stärkas och att de länder som inte vill gå med i EMU ska få formella undantag. Jag tror att mina förslag motsvarar uppfattningen hos stora delar av befolkningarna i EU.
Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter som vill stänga gränser och hyllar nationalistiska ideal. Det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa. Människors skepsis mot EU är fullt rimlig. Unionen har inte levererat resultat, varken socialt, miljömässigt eller ekonomiskt. Många regioner har drabbats hårt av eurozonens ekonomiska åtstramningspolitik. EU-kommissionen driver på för handelsavtal som riskerar att flytta makt från folkvalda till stora företag, och göra det svårare att skydda miljön och konsumenterna.
Trots en omfattande jordbruks- och landsbygdsbyråkrati så slås europeiska jordbrukare ut i snabb takt och landsbygden utarmas. Sedan EU-inträdet har Sveriges självförsörjningsgrad på mat minskat från omkring 80 till under 50 procent.
Självklart finns också positiva resultat i EU, som att miljö- och konsumentskyddet har stärkts i flera länder och att det är lättare att arbeta och studera i Europa. Jag deltar själv på klimattoppmötet i Marrakech och för mig är det självklart att internationella överenskommelser är en nyckel till framgång i klimatfrågan.
Samma sak när det gäller flyktingpolitiken och internationellt fiske till exempel. EU skulle kunna förbättra tågförbindelserna genom Europa, t ex nattågen. Men det internationella samarbetet måste vara tydligt förankrat i de olika länderna.
Det är möjligt att Brexitdebatten kan öppna upp för en självreflektion där EU inser behovet av att stärka det folkliga inflytandet genom de nationella parlamenten. Det kan ske till exempel genom att ge dem rätt att lägga förslag i EU och att stärka samverkan med parlamentariska utskott som den svenska EU-nämnden. Det vore också bra om likasinnade länder kan få ökad möjlighet att gå före med en bättre miljö-, djurskydds- och flyktingpolitik. Det skulle kunna stärka det nordiska samarbetet. Ett flexibelt EU skulle vara en intressant modell för resten av världen.
Det finns ledamöter i EU parlamentet som vill straffa Storbritannien för att de röstat för ett utträde. Jag sitter i det utskott som ska hantera Brexit och jag vill verka för en genomtänkt och rättvis uppgörelse med britterna. Det vore bra att ha kvar dem i ett nära samarbete till exempel om miljöfrågorna. Det vi behöver är en verklig och förutsättningslös debatt om hur EU ska se ut och reformeras. Om inte EU reformeras nu av partier med gröna och solidariska idéer kan det i stället bli de högerextrema som sätter agendan med en mycket obehaglig politik.
Några av mina förslag:
* Ge ett skydd i fördraget för de länder som inte vill gå med i EMU. Sverige har inget formellt undantag och många i EU anser att Sverige kan tvingas med i valutaunionen.
* Stärk öppenheten i EU med meddelarfrihet och en riktig offentlighetsprincip.
* Hejda militariseringen av EU; tag bort planerna på en armé och en försvarsallians ur fördraget. * Förtydliga subsidiaritetsprincipen och decentralisera så att fler beslut kan ske i länder och regioner. Stärk de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
* * *
”Dags att EU lämnar tillbaka makt”
EU-krisen kan varken mötas med ännu mer makt till EU eller med stängda gränser. Brexit borde vara en signal för att demokratisera EU och ge tillbaka makt till länder och regioner. Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter, men det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa.
Just nu diskuterar EU-parlamentet en rapport med förslag om fördragsändringar, namngiven efter Guy Verhofstadt, ledare för den liberala gruppen. Rapporten blundar fullständigt för den skepsis mot EU-projektet som sveper över kontinenten och som tagit sitt tydligaste uttryck i Brexit. I stället för eftertanke och självkritik föreslår den ytterligare steg på den inslagna vägen med mer makt åt EU. Rapporten föreslår att EU får en utrikesminister, finansminister, fler majoritetsbeslut, utökat försvarssamarbete, en bankunion och mycket annat.
Jag har inför omröstningen om rapporten i december lagt en rad förslag i en helt annan riktning. Jag föreslår bland annat att den nationella beslutsrätten ska stärkas och att de länder som inte vill gå med i EMU ska få formella undantag. Jag tror att mina förslag motsvarar uppfattningen hos stora delar av befolkningarna i EU.
Tyvärr domineras EU-kritiken i många länder av högerkrafter som vill stänga gränser och hyllar nationalistiska ideal. Det är viktigt att det även finns en EU-kritik från det rödgröna Europa. Människors skepsis mot EU är fullt rimlig. Unionen har inte levererat resultat, varken socialt, miljömässigt eller ekonomiskt. Många regioner har drabbats hårt av eurozonens ekonomiska åtstramningspolitik. EU-kommissionen driver på för handelsavtal som riskerar att flytta makt från folkvalda till stora företag, och göra det svårare att skydda miljön och konsumenterna.
Trots en omfattande jordbruks- och landsbygdsbyråkrati så slås europeiska jordbrukare ut i snabb takt och landsbygden utarmas. Sedan EU-inträdet har Sveriges självförsörjningsgrad på mat minskat från omkring 80 till under 50 procent.
Självklart finns också positiva resultat i EU, som att miljö- och konsumentskyddet har stärkts i flera länder och att det är lättare att arbeta och studera i Europa. Jag deltar själv på klimattoppmötet i Marrakech och för mig är det självklart att internationella överenskommelser är en nyckel till framgång i klimatfrågan.
Samma sak när det gäller flyktingpolitiken och internationellt fiske till exempel. EU skulle kunna förbättra tågförbindelserna genom Europa, t ex nattågen. Men det internationella samarbetet måste vara tydligt förankrat i de olika länderna.
Det är möjligt att Brexitdebatten kan öppna upp för en självreflektion där EU inser behovet av att stärka det folkliga inflytandet genom de nationella parlamenten. Det kan ske till exempel genom att ge dem rätt att lägga förslag i EU och att stärka samverkan med parlamentariska utskott som den svenska EU-nämnden. Det vore också bra om likasinnade länder kan få ökad möjlighet att gå före med en bättre miljö-, djurskydds- och flyktingpolitik. Det skulle kunna stärka det nordiska samarbetet. Ett flexibelt EU skulle vara en intressant modell för resten av världen.
Det finns ledamöter i EU parlamentet som vill straffa Storbritannien för att de röstat för ett utträde. Jag sitter i det utskott som ska hantera Brexit och jag vill verka för en genomtänkt och rättvis uppgörelse med britterna. Det vore bra att ha kvar dem i ett nära samarbete till exempel om miljöfrågorna. Det vi behöver är en verklig och förutsättningslös debatt om hur EU ska se ut och reformeras. Om inte EU reformeras nu av partier med gröna och solidariska idéer kan det i stället bli de högerextrema som sätter agendan med en mycket obehaglig politik.
Några av mina förslag:
* Ge ett skydd i fördraget för de länder som inte vill gå med i EMU. Sverige har inget formellt undantag och många i EU anser att Sverige kan tvingas med i valutaunionen.
* Stärk öppenheten i EU med meddelarfrihet och en riktig offentlighetsprincip.
* Hejda militariseringen av EU; tag bort planerna på en armé och en försvarsallians ur fördraget. * Förtydliga subsidiaritetsprincipen och decentralisera så att fler beslut kan ske i länder och regioner. Stärk de nationella parlamentens inflytande över de beslut som fattas i EU.
Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)
14 november 2016
”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”
Jag skriver i Sydsvenskan om EMU.
* * *
”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”
Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.
*
De senaste åren har präglats av en svår ekonomisk situation på många håll i Europa: ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och en ökad ojämlikhet. Det är inte bara krisande länder som Grekland som har drabbats, även euroländer som Irland, Italien och Finland har ekonomiska problem.
Det finns inte ett enkelt svar på varför stora delar av Europa har fastnat i en bestående lågkonjunktur, men det finns goda skäl att tro att den gemensamma valutan euron har bidragit till det. Sverige har tjänat på att stå fritt från valutaunionen. Det är nu dags att se till att det förblir så genom att skaffa Sverige ett formellt undantag från EU:s ekonomiska och monetära union EMU.
OECD:s statistik när det gäller euroländerna är dyster läsning. Sedan år 2007 har inkomsten per capita sjunkit i eurozonen. BNP har nästan inte förändrats. Arbetslösheten har fastnat på tvåsiffriga tal sedan år 2009 då den nådde 10 procent.
Euron har fördjupat klyftan mellan de länder som använder den; svagare länder har blivit svagare och starka länder starkare. Även ojämlikheten inom länderna har ökat.
Euron har förvärrat kriserna i Europa, de blir djupare och pågår längre.
Eurozonen har på alla fronter presterat sämre än de EU-länder som inte är med i euron och även sämre än USA, landet som gav upphov till den ekonomiska krisen år 2008 och som borde ha drabbats hårdast. Medan eurozonen har haft en återkommande tillbakagång har länder utanför eurozonen, som Storbritannien, Sverige och Polen, klarat sig bra. Frågan är förstås på vilket sätt euron har bidragit till allt detta.
En gemensam valuta medför en fast växelkurs mellan de länder som använder den och en enda ränta. Därför kunde inte euroländer i ekonomisk kris sänka sin växelkurs när finanskrisen startade 2008, något de gjort i liknande situationer tidigare. Hade de kunnat göra det, skulle de ha kunnat öka sin handel genom att göra exporten billigare. Istället har euroländerna tvingats försöka med interna devalveringar, alltså att sänka löner och priser för att på så sätt försöka öka sin konkurrenskraft, men det har inte fungerat.
Den så kallade trojkan – Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och Internationella valutafonden – har dessutom drivit på att krisländer ska genomföra stora åtstramningar för att minska underskotten, något som lett till kraftiga försämringar i välfärden. Sådan högerpolitik har prövats åtskilliga gånger och misslyckats gång på gång.
Den gemensamma ränte- och valutapolitiken är inte lämpad för alla länder.
För att valutaunionen ska fungera måste det finnas en rad institutioner, till exempel överföringar av pengar från de länder som har en bra ekonomi till dem som har problem. Det är något som EU har misslyckats med. Även om det nu finns förslag i den riktningen som till exempel ett europeiskt finansdepartement och gemensam finansminister med mer bindande ekonomisk och politisk samordning, så är de långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som finns.
EU har från början lidit av en brist på folkligt inflytande ochdenna brist är mest påtaglig när det gäller hur eurozonen fungerar. Det tydligaste beviset på det är när vissa länder, till exempel Grekland, Portugal och Spanien, upprepade gånger avvisat den politik som trojkan har påtvingat dem. Trots resultaten av både nationella val och folkomröstningar i dessa länder har nedskärningsprogram drivits igenom av trojkan med hot om bankkollaps, ekonomisk kris och att länder måste lämna euron.
Eurozonen kan inte fungera utan enorma transfereringar av pengar och en massiv centralisering av makt. Att det skulle bli verklighet är orealistiskt. Alternativet är att vissa länder lämnar eurozonen. Joseph Stiglitz, som fått Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, beskriver det i en nyutkommen bok.
Stiglitz menar att euroländerna antingen borde centralisera makten, eller dela upp eurozonen, eller genomföra en radikal och komplicerad förändring som han kallar den flexibla euron. Inget av hans förslag har stöd av EU:s ledare, men att försöka hålla ihop dagens eurozon genom att hanka sig fram med krispaket leder till ytterligare ekonomiska, sociala och politiska kriser.
Av de länder som ingår i EU är det idag bara Danmark och Storbritannien som har formell rätt att slippa valutaunionen.
Sverige är enligt EU-fördraget ålagt att införa euron. EU-kommissionen skulle kunna dra Sverige inför EU-domstolen om landet inte antar euron som valuta.
Hittills använder Sverige kryphål i EU:s regelverk för att slippa införa euron. Att inte ha ett formellt undantag ger ett sämre förhandlingsläge i andra frågor. Det är till exempel svårare att protestera mot att andra länder, som Polen eller Ungern, bryter mot EU-fördragen när det går att hävda att Sverige bryter mot fördragets anda när det gäller EMU.
Sverige kan få en ekonomi med mer jämnt fördelat välstånd, med en stärkt demokrati och starkare social sammanhållning. Men då behöver det svenska politiska systemet ha kvar makten över landets ekonomi. Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU.
Max Andersson
EU-parlamentariker.
* * *
”Euron har förvärrat kriserna i Europa.”
Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.
*
De senaste åren har präglats av en svår ekonomisk situation på många håll i Europa: ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och en ökad ojämlikhet. Det är inte bara krisande länder som Grekland som har drabbats, även euroländer som Irland, Italien och Finland har ekonomiska problem.
Det finns inte ett enkelt svar på varför stora delar av Europa har fastnat i en bestående lågkonjunktur, men det finns goda skäl att tro att den gemensamma valutan euron har bidragit till det. Sverige har tjänat på att stå fritt från valutaunionen. Det är nu dags att se till att det förblir så genom att skaffa Sverige ett formellt undantag från EU:s ekonomiska och monetära union EMU.
OECD:s statistik när det gäller euroländerna är dyster läsning. Sedan år 2007 har inkomsten per capita sjunkit i eurozonen. BNP har nästan inte förändrats. Arbetslösheten har fastnat på tvåsiffriga tal sedan år 2009 då den nådde 10 procent.
Euron har fördjupat klyftan mellan de länder som använder den; svagare länder har blivit svagare och starka länder starkare. Även ojämlikheten inom länderna har ökat.
Euron har förvärrat kriserna i Europa, de blir djupare och pågår längre.
Eurozonen har på alla fronter presterat sämre än de EU-länder som inte är med i euron och även sämre än USA, landet som gav upphov till den ekonomiska krisen år 2008 och som borde ha drabbats hårdast. Medan eurozonen har haft en återkommande tillbakagång har länder utanför eurozonen, som Storbritannien, Sverige och Polen, klarat sig bra. Frågan är förstås på vilket sätt euron har bidragit till allt detta.
En gemensam valuta medför en fast växelkurs mellan de länder som använder den och en enda ränta. Därför kunde inte euroländer i ekonomisk kris sänka sin växelkurs när finanskrisen startade 2008, något de gjort i liknande situationer tidigare. Hade de kunnat göra det, skulle de ha kunnat öka sin handel genom att göra exporten billigare. Istället har euroländerna tvingats försöka med interna devalveringar, alltså att sänka löner och priser för att på så sätt försöka öka sin konkurrenskraft, men det har inte fungerat.
Den så kallade trojkan – Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och Internationella valutafonden – har dessutom drivit på att krisländer ska genomföra stora åtstramningar för att minska underskotten, något som lett till kraftiga försämringar i välfärden. Sådan högerpolitik har prövats åtskilliga gånger och misslyckats gång på gång.
Den gemensamma ränte- och valutapolitiken är inte lämpad för alla länder.
För att valutaunionen ska fungera måste det finnas en rad institutioner, till exempel överföringar av pengar från de länder som har en bra ekonomi till dem som har problem. Det är något som EU har misslyckats med. Även om det nu finns förslag i den riktningen som till exempel ett europeiskt finansdepartement och gemensam finansminister med mer bindande ekonomisk och politisk samordning, så är de långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som finns.
EU har från början lidit av en brist på folkligt inflytande ochdenna brist är mest påtaglig när det gäller hur eurozonen fungerar. Det tydligaste beviset på det är när vissa länder, till exempel Grekland, Portugal och Spanien, upprepade gånger avvisat den politik som trojkan har påtvingat dem. Trots resultaten av både nationella val och folkomröstningar i dessa länder har nedskärningsprogram drivits igenom av trojkan med hot om bankkollaps, ekonomisk kris och att länder måste lämna euron.
Eurozonen kan inte fungera utan enorma transfereringar av pengar och en massiv centralisering av makt. Att det skulle bli verklighet är orealistiskt. Alternativet är att vissa länder lämnar eurozonen. Joseph Stiglitz, som fått Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, beskriver det i en nyutkommen bok.
Stiglitz menar att euroländerna antingen borde centralisera makten, eller dela upp eurozonen, eller genomföra en radikal och komplicerad förändring som han kallar den flexibla euron. Inget av hans förslag har stöd av EU:s ledare, men att försöka hålla ihop dagens eurozon genom att hanka sig fram med krispaket leder till ytterligare ekonomiska, sociala och politiska kriser.
Av de länder som ingår i EU är det idag bara Danmark och Storbritannien som har formell rätt att slippa valutaunionen.
Sverige är enligt EU-fördraget ålagt att införa euron. EU-kommissionen skulle kunna dra Sverige inför EU-domstolen om landet inte antar euron som valuta.
Hittills använder Sverige kryphål i EU:s regelverk för att slippa införa euron. Att inte ha ett formellt undantag ger ett sämre förhandlingsläge i andra frågor. Det är till exempel svårare att protestera mot att andra länder, som Polen eller Ungern, bryter mot EU-fördragen när det går att hävda att Sverige bryter mot fördragets anda när det gäller EMU.
Sverige kan få en ekonomi med mer jämnt fördelat välstånd, med en stärkt demokrati och starkare social sammanhållning. Men då behöver det svenska politiska systemet ha kvar makten över landets ekonomi. Sverige har stått sig väl utanför euron. Det är därför oerhört viktigt att Sverige i nästa fördragsändring får till ett formellt undantag från EMU.
Max Andersson
EU-parlamentariker.
18 oktober 2016
"Olyckligt beslut om CETA"
Jag skrev i Dagens Arena om CETA den 18/10 2016.
* * *
Olyckligt beslut om CETA
Det omdebatterade handels- och investeringsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, närmar sig nu beslut. Då riskerna med avtalet är långt större än dess potentiella fördelar kommer jag och mina gröna kollegor i EU-parlamentet att rösta nej till avtalet.
CETA är i första hand ett avtal kring regelsamarbete och investeringsskydd, inte ett frihandelsavtal. Även om avtalet slopar ett flertal tullar sker detta från en redan låg nivå, och fokus ligger snarare på regelsamverkan, investeringsskydd och icke-tariffära handelshinder (exempelvis skillnader i regler/standarder). Några större effekter på jobb och tillväxt, som förespråkare hävdar, är det inte tal om. Även i uträkningar som bygger på metoder som historiskt överskattat effekten av liknande avtal förväntas CETA inte ge mer än 0,03 procent permanent BNP-tillväxt för EU.
Samtidigt innehåller avtalet ett omfattande materiellt investeringsskydd kombinerat med en tvistlösningsmekanism. Historiskt har denna form av investeringsskydd använts av utländska investerare för att stämma stater som lagstiftat till skydd för exempelvis klimat, folkhälsa eller miljö. CETA-avtalets definitioner av indirekt expropriation samt rättvis och skälig behandling – just de skäl investerare använt i uppmärksammade stämningar mot stoppandet av oljeledningar, starkare cigarettmärkning och förbud mot den miljöskadliga fracking-metoden – är fortsatt vaga och överlämnar ett orimligt tolkningsutrymme till avtalets tvistlösningstribunal. Sverige riskerar således att i framtiden bli stämda av kanadensiska investerare för åtgärder som syftar till att skydda människor och miljö.
Avtalet innehåller även ett flertal andra problematiska aspekter, inte minst gällande regleringen av offentliga tjänster. För första gången använder EU i CETA en negativ förteckning av tjänster, vilket förenklat innebär att liberalisering/avreglering blir norm, inte undantag. Denna negativa förteckning åtföljs av en mekanism som i princip »låser in« genomförda avregleringar i avtalet. CETA påtvingar ingen privatisering, men i de fall avregleringar genomförs blir de en del i avtalet såvida inte vattentäta undantag för just denna sektor skrivits in på förhand. För avreglerade sektorer gäller avtalets investeringsskydd, undantag eller ej, vilket kan försvåra möjligheten att återreglera olika sektorer, exempelvis järnvägen.
Miljöpartiet ser positivt på fri och rättvis handel, och det råder ingen tvekan om att handelsavtal behövs. Men dessa avtal måste finna en rimlig balans mellan å ena sidan handel och investeringar och å andra sidan klimat, miljö- och konsumentskydd. Min bedömning är att CETA är långt ifrån att uppnå denna balans, utan ensidigt premierar skydd för investerare utan att erbjuda ett liknande skydd för miljö, arbetare och konsumenter. Detta är särskilt tydligt då de kapitel som handlar om fackliga rättigheter och miljö, till skillnad från resten av avtalet, är undantagna från de tvistlösningsmekanismer som annars gäller om någon av parterna bryter mot avtalet.
Att en stor majoritet av riksdagen värderar såväl avtalets risker som fördelar radikalt annorlunda är olyckligt, och bygger snarast på en förhoppning om vad »avtalet hade kunnat vara« än vad det faktiskt är.
Svart på vitt kommer CETA sannolikt inte ens ge några mätbara positiva effekter för jobb och tillväxt, medan dess risker för miljö, klimat och välfärden är högst verkliga. Därför kommer jag, liksom mina partikollegor i EU-parlamentet, att rösta nej till CETA-avtalet. Det är en hållning som delas av samtliga gröna partier i EU-parlamentet.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
* * *
Olyckligt beslut om CETA
Det omdebatterade handels- och investeringsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, närmar sig nu beslut. Då riskerna med avtalet är långt större än dess potentiella fördelar kommer jag och mina gröna kollegor i EU-parlamentet att rösta nej till avtalet.
CETA är i första hand ett avtal kring regelsamarbete och investeringsskydd, inte ett frihandelsavtal. Även om avtalet slopar ett flertal tullar sker detta från en redan låg nivå, och fokus ligger snarare på regelsamverkan, investeringsskydd och icke-tariffära handelshinder (exempelvis skillnader i regler/standarder). Några större effekter på jobb och tillväxt, som förespråkare hävdar, är det inte tal om. Även i uträkningar som bygger på metoder som historiskt överskattat effekten av liknande avtal förväntas CETA inte ge mer än 0,03 procent permanent BNP-tillväxt för EU.
Samtidigt innehåller avtalet ett omfattande materiellt investeringsskydd kombinerat med en tvistlösningsmekanism. Historiskt har denna form av investeringsskydd använts av utländska investerare för att stämma stater som lagstiftat till skydd för exempelvis klimat, folkhälsa eller miljö. CETA-avtalets definitioner av indirekt expropriation samt rättvis och skälig behandling – just de skäl investerare använt i uppmärksammade stämningar mot stoppandet av oljeledningar, starkare cigarettmärkning och förbud mot den miljöskadliga fracking-metoden – är fortsatt vaga och överlämnar ett orimligt tolkningsutrymme till avtalets tvistlösningstribunal. Sverige riskerar således att i framtiden bli stämda av kanadensiska investerare för åtgärder som syftar till att skydda människor och miljö.
Avtalet innehåller även ett flertal andra problematiska aspekter, inte minst gällande regleringen av offentliga tjänster. För första gången använder EU i CETA en negativ förteckning av tjänster, vilket förenklat innebär att liberalisering/avreglering blir norm, inte undantag. Denna negativa förteckning åtföljs av en mekanism som i princip »låser in« genomförda avregleringar i avtalet. CETA påtvingar ingen privatisering, men i de fall avregleringar genomförs blir de en del i avtalet såvida inte vattentäta undantag för just denna sektor skrivits in på förhand. För avreglerade sektorer gäller avtalets investeringsskydd, undantag eller ej, vilket kan försvåra möjligheten att återreglera olika sektorer, exempelvis järnvägen.
Miljöpartiet ser positivt på fri och rättvis handel, och det råder ingen tvekan om att handelsavtal behövs. Men dessa avtal måste finna en rimlig balans mellan å ena sidan handel och investeringar och å andra sidan klimat, miljö- och konsumentskydd. Min bedömning är att CETA är långt ifrån att uppnå denna balans, utan ensidigt premierar skydd för investerare utan att erbjuda ett liknande skydd för miljö, arbetare och konsumenter. Detta är särskilt tydligt då de kapitel som handlar om fackliga rättigheter och miljö, till skillnad från resten av avtalet, är undantagna från de tvistlösningsmekanismer som annars gäller om någon av parterna bryter mot avtalet.
Att en stor majoritet av riksdagen värderar såväl avtalets risker som fördelar radikalt annorlunda är olyckligt, och bygger snarast på en förhoppning om vad »avtalet hade kunnat vara« än vad det faktiskt är.
Svart på vitt kommer CETA sannolikt inte ens ge några mätbara positiva effekter för jobb och tillväxt, medan dess risker för miljö, klimat och välfärden är högst verkliga. Därför kommer jag, liksom mina partikollegor i EU-parlamentet, att rösta nej till CETA-avtalet. Det är en hållning som delas av samtliga gröna partier i EU-parlamentet.
Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)